Johansson. Så står det på den alldeles vanliga, bruna trädörren på våning ett. Men bakom den alldagliga ingången öppnar sig något ganska ovanligt.
Att kliva över tröskeln till Erik Johanssons lägenhet är lite som att stiga in i ett Narnia-äventyr. En oväntad värld fylld av stråkinstrument, etiopiska ikoner och färgglada tavlor och textilier från jordens olika hörn. Över soffan hänger Rosenius och blickar ut över rummet och tramporgeln, med myndig min.
Erik möter mig i hallen, med ett koptiskt kors runt halsen och färgglada strumpor.
– Jag har gjort något man inte borde, säger han.
– Jag frågade AI vem EFS internationella missionssekreterare, Erik Johansson, är, och fick veta att det är en man med stort engagemang för förföljda kristna, som ofta har färgglada strumpor.
Vi skrattar åt den träffsäkra beskrivningen och slår oss ner i vardagsrumssoffan. Erik häller upp kaffe i små bruna keramikkoppar från Armenien, landet vi snart ska prata om. Men vi börjar i Etiopien, där Erik växte upp, och där första fröet till hans drivkraft planterades. Hans pappa var präst och landet styrdes av den kommunistiska militärjunta, Dergen.
Erik var bara ett barn, men han minns tydligt hur kyrkan pressades hårt. Gudstjänster försvårades, kristna ledare fängslades och berättelser om förföljelse spreds i vardagen.
– Jag hörde om människor som blivit torterade för att de inte ville avsäga sig sin tro. Berättelserna fanns där hela tiden.
Samtidigt såg han också ett imponerande mod och hur människor höll fast vid sin tro även när det var farligt och kostsamt.
– När de inte fick samlas till gudstjänst på vanliga tider gick de upp i gryningen i stället för att hinna be tillsammans innan arbetsdagen började.
Den envisheten gjorde intryck.
– Att tron kunde vara så viktig att man var beredd att lida för den – det påverkade mig djupt. Redan då.
När familjen flyttade tillbaka till Sverige hade något redan slagit rot i den elvaårige Erik. Så småningom gick han i sin pappas fotspår och utbildade sig till präst – och för ett par år sedan förde samma engagemang honom vidare till Armeniens huvudstad Jerevan, där han under ett och ett halvt år tjänstgjorde som missionär i en liten persisktalande församling. En tid som har satt nya spår.
– Framför allt har jag sett hur viktigt det är att vi slår vakt om evangeliet. Vi kan göra många viktiga saker som missionsrörelse, men det som drabbat mig starkast är hur Jesus förvandlar människor. Det får vi inte tappa bort.
Under sina tidigare 16 år som internationell missionssekreterare har Erik sett evangeliets förvandlande kraft många gånger. Men tiden som missionär i den lilla persisktalande församlingen i Armenien har fördjupat den erfarenheten.
– Den gemenskap jag arbetat i består huvudsakligen av nykristna från ett av Armeniens grannländer. Många har tvingats lämna hemlandet på grund av sin tro, medan andra har mött Jesus på andra platser. Det de har gemensamt är att alla kommer från en annan religiös bakgrund.
Fröet till församlingen såddes redan under pandemin, i en digital bön- och bibelstudiegemenskap ledd av Annahita Parsan tillsammans med Hammarbykyrkans persisktalande grupp. Deltagare anslöt från olika håll, men snart växte behovet av en trygg plats där man också kunde mötas fysiskt. Därför reste Annahita och Erik till Jerevan redan 2021 för att möta några i gemenskapen och tillsammans lägga grunden till den församling som i dag finns registrerad som »EFS i Armenien«.
Det är också i den gemenskapen Erik har verkat som missionär sedan 2024, som allt från församlingspräst till söndagsskollärare, diakon, själavårdare, ungdomsledare, administratör och ansvarig för dopundervisningen.
Till sin hjälp har han – förutom den helige Ande – haft allt från Luthers lilla katekes till en begagnad flanellograf från Säterbygden, en egen persiska-lärare och en dopfunt från Sörbölekyrkan i Skellefteå.
– Jag har heller aldrig haft så stor användning för min lilla oljedosa som under de här åren. Trots att jag själv knappt vågat tro det alla gånger, har jag fått vara med och be för flera helanden.
Men även om Erik ibland tvivlat, har tron på att Gud gör under varit desto mer självklar för många andra i församlingen.
– För mig, som är en relativt torr teolog, har det varit väldigt lärorikt att möta människor som har helt andra erfarenheter av både andemakter och mystik. De tänker helt enkelt: »Om Gud är Gud, så kan han väl göra under.« Och det har han också gjort, på många olika sätt.
När jag frågar vad som varit svårast under tiden i Armenien, tystnar Erik ett ögonblick. Vi lyssnar till de olika väggklockorna som tickar, lite i otakt. Varje hel timme klämtar de, med en liten fördröjning mellan varje slag – ett ganska okoordinerat klockspel.
– Det svåraste har nog varit att landa i en ganska spretig miljö där många lever i stor utsatthet.
I den lilla församlingen ryms människor med väldigt olika bakgrund och drivkraft. Några har lämnat allt för sin nya tro och söker en kristen gemenskap. Andra är nyfikna och trevar sig fram. Någon följer med en vän eller familjemedlem. Men där finns också människor som befinner sig i akut nöd, och en handfull andra som kanske hoppas kunna få del av de resurser som en utländsk missionsorganisation kan erbjuda, förklarar Erik.
– Det blir en väldigt komplex situation. Och jag, som kommer utifrån och varken förstår språket eller kulturen i den persiska gruppen, eller det armeniska samhället, har ofta haft svårt att avgöra vad som är vad.
Flera av medlemmarna lever också utan trygga uppehållstillstånd, utan fasta inkomster och med en ständig oro för anhöriga i hemlandet.
– Det finns en verklig sårbarhet. Och i vissa fall också en hotbild. Jag är övertygad om att det funnits personer i våra sammanhang som inte varit där av goda skäl.
Mitt i detta försöker församlingen vara både kyrka och socialt skyddsnät. I perioder har människor bott i den lilla lägenhet som fungerar som kyrka – ett vardagsrum som på söndagar förvandlas till gudstjänstlokal, och sovrum som samtidigt är gästrum, förråd, kontor och barnrum.
– Vi har försökt hjälpa så gott vi kan. Men det är inte alltid enkelt.
Under en period försökte man i stället lösa situationen med ett hus utanför Jerevan som skulle fungera som tillfälligt boende för några familjer. Förväntningarna var stora, men snart uppstod olika konflikter kring ordning och rättvisa. Några upplevde att de fick ta ett väldigt stort ansvar, medan andra bara utnyttjade situationen och åkte snålskjuts.
Andra svåra situationer har handlat om behov av sjukvård, skydd eller basbehov. En ensamstående mamma och hennes dotter fick hjälp med hyra för att lämna ett otryggt boende, vilket ledde till att andra i gemenskapen kände sig orättvist behandlade.
– Varför får hon hjälp och inte jag? Den typen av frågor kommer hela tiden. Och man står där och försöker göra det lilla man kan med väldigt begränsade resurser – samtidigt som man ibland känner sig misstänkliggjord.
Samtidigt betonar Erik att det inte finns några enkla eller självklara lösningar.
– Det här är människor i väldigt svåra livssituationer. Och mitt i allt finns både genuin tro, stor generositet, men också mycket som är komplicerat.
Rörligheten och de olika motiven och förhoppningarna i gemenskapen har också lett till konflikter. Människor har valt olika vägar vidare, och församlingen har förändrats mycket under de få år som den funnits.
Strax efter att Erik lämnade över till de nya EFS-missionärerna Anna-Klara och David Castor i höstas, gick några av de ursprungliga medlemmarna vidare och startade en egen gemenskap med fokus på utbildning av evangelister i stället.
Instabiliteten har också tydliggjort ett annat behov, som Erik fokuserat mycket av sin energi på: arbetet med att bygga tydliga strukturer.
– I en så här rörlig och sårbar gemenskap blir det avgörande att det finns något som bär, som inte är knutet till enskilda personer.
Han berättar om en annan församling i Jerevan som tidigare var ganska stor, men när pastorn plötsligt avled skingrades hela gruppen.
– Den händelsen blev en viktig påminnelse om hur viktigt det är att bygga något som står kvar även när olika människor försvinner.
Därför har också arbetet med gudstjänstliv, liturgi och undervisning varit så centralt, sådant som också är viktigt för att skapa en gemensam identitet, menar Erik. Ett nästa steg skulle kunna vara att arbeta fram någon form av böne- och gudstjänstbok på persiska som kan användas både i den personliga andakten och i gemensamma samlingar.
– När människor får fira gudstjänst, döpas, ta emot nattvarden och be tillsammans – då byggs något som håller, också om situationen skulle förändras.
De gamla väggklockorna klämtar igång igen. Tredje gången gillt. Jag tittar upp mot väggen för att se vad klockan är. Rosenius möter min blick.
Det känns som att vi bara har skrapat på ytan, och ändå har timmarna gått. Det skrivs fortfarande missionshistoria i Armenien.
Erik lutar sig tillbaka.
– EFS har en viktig roll att spela här. Att fortsätta dela evangeliet, också där det är svårt, och att hjälpa människor hitta fotfäste, stöd och strukturer för sin tro.
