En fet man, uppstoppad av irländsk gröt« – ungefär så beskrevs Pelagius i ett personangrepp från kyrkofadern Hieronymus. Pelagius föddes ungefär år 360 någonstans på de brittiska öarna. Engelska teologer i vår tid som inte riktigt vill kännas vid honom som en landsman säger gärna att han var från Wales eller Skottland. Den hårdaste argumentationen mot Pelagius kommer från kyrkofadern Augustinus (död 430), som ägnade mycket kraft åt att vederlägga hans teologi. Vad är det då som gör att Pelagius läror möter så kraftiga reaktioner genom hela kyrkohistorien?
Pelagius, som var munk, kom till Rom ungefär år 380. Han blev känd för sin disciplin och stränghet. Han förkunnade en kristendom som trodde på människans förmåga och fria vilja. Gud skapade människan både med förmågan att välja mellan gott och ont, och förmågan att leva i enlighet med sina val. Pelagius förnekade inte att människan hade problem med synd. Syndens problem berodde dock absolut inte på någon arvsynd – för den finns inte! Adam och Eva föll i synd, men det innebar inte att mänskligheten därefter blivit skadad eller syndig. Enligt Pelagius föddes varje människa som ett oskrivet ark och kunde fritt välja vad hon skulle göra av sitt liv. Synden var enbart en följd av dåliga vanor och dåliga exempel. För Pelagius innebar nåden att människan var skapad av Gud, att Gud hade givit lagen som instruktion och att Jesus hade kommit som förebild. Frälsningen bestod helt enkelt i att människan själv i egen kraft tog steg mot Gud genom sina val. Med Jesus som exempel var det helt möjligt. Det var till och med möjligt att bli syndfri.
Tanken att människan själv är ansvarig och helt fri att göra sina egna val, också i relation till Gud, är nog ganska attraktiv för de flesta av oss – om vi inte tänker efter. Om det är sant att vi är fria på det sättet hamnar vi i förlängningen faktiskt i Pelagius lära: pelagianism. Frågan är om inte mycket av självhjälpslitteraturen och självhjälpsråden på webben och i sociala medier också hamnar där. Budskapen där är precis som i pelagianismen: »Du har ansvar för ditt eget liv« och »Du är fri att göra vad du bestämmer dig för«. Den första satsen, »Du har ansvar för ditt eget liv«, är de flesta kristna överens om. Den andra satsen, »Du är fri att göra vad du bestämmer dig för«, håller däremot de flesta kristna inte med om, vilket är provokativt ur ett logiskt perspektiv. Ansvar och befogenheter behöver hänga ihop.
Det var precis på den här punkten som Pelagius teologi kolliderade med Augustinus. För Augustinus var människan efter syndafallet inget oskrivet, utan snarare ett nedklottrat, blad. Hela mänskligheten var märkt av synden. Det betydde inte att hon tappat förmågan att välja. Men hon lutade nu mer åt att göra onda än goda val. Detta var arvsyndens verklighet som alla människor efter Adam och Eva föddes in i. Konkret tar det sig uttryck i att vi väljer att älska annat högre än Gud. Vi vill inte vara beroende av Gud.
Här är det viktigt att lägga märke till några grundläggande skillnader. För Pelagius handlade kristenlivet djupast sett om moral och etik – att leva rätt. För Augustinus handlade det kristna livet i grunden om relationen med Gud. Pelagius predikade att frälsningen är att skärpa sig och göra rätt med Kristus som förebild. Nåden är att kunna göra rätt. Augustinus predikade att frälsningen är att Kristus som räddare och försonare kommer till människan. Nåden är Guds gåva, Guds förlåtelse.
Pelagius diagnos var att människan inte var så illa däran. Hon behövde coachas till självhjälp. Augustinus diagnos var att människan var sjuk till döds. Hon behövde Guds nåd – Guds fria gåva. Inget annat kunde hjälpa.
De flesta kulturer (och religioner) genom historien har i grunden varit pelagianska, vilket jag menar stämmer också på vår samtids tänkande: Det som behöver åtgärdas kan människan själv fixa – med rätt coachning.
Visst kan vi fixa mycket – på skapelsens plan – men det tänkandet blir bedrägligt när vi kommer till frågan om vår gudsrelation, vilket var den fråga Augustinus diskuterade med Pelagius. Därav upprördheten hos både Hieronymus och Augustinus i mötet med Pelagius teologi. Läran om arvsynden kan låta deprimerande. Men släpper vi läran om arvsynden har vi också gjort nåden onödig. Allt som då återstår är självhjälpens »Gör så här«. Jämför det med orden i Johannes första brev: »Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet« (1 John 1:8–9).
