Jag har bott i Armeniens huvudstad Jerevan i ett år. Staden är mindre än Stockholm, men större än Göteborg. Nu i augusti är det omkring 35 grader på dagarna och regn är ovanligt. Det är skönt att det nästan alltid börjar blåsa sent på eftermiddagarna.
I mitt arbete möter jag barn som inte kommer från Armenien. Deras familjer har flytt från sitt hemland för att de vill leva som kristna. Alla barnen i kyrkan talar persiska, någon kan engelska och några har börjat lära sig armeniska för att de går i skolan här i Armenien. Skolbarnen har fortfarande sommarlov. I Armenien börjar skolan oftast första veckan i september, efter tre månaders lov. Att ha sommarlov så länge kan låta skönt, men till slut blir det många långa dagar. Det är för varmt att vara ute på dagarna så de flesta går ut när det blivit mörkt. Många barn får arbeta för att hjälpa sin familj att få pengar. Så kan det vara både för barnen i kyrkan och armeniska barn. Barnen i kyrkan har inte så många kompisar, så det kan bli väldigt tråkigt och mycket skärmtid. Föräldrarna arbeter oftast sex dagar i veckan, 8–12 timmar varje dag. Det gör att barnen blir ensamma.
Att som barn bo i ett land som inte är ens hemland är ofta mycket svårt. Man vet inte hur lekarna här går till. Var får man leka och var är det dåligt att vara? Vad tycker de andra barnen är roligt? Hur ska man förstå vad andra säger? Är det olika regler för tjejer och killar? Vilken musik lyssnar de på och vad gillar de för filmer? Maten smakar konstigt. Man kan känna sig utanför och annorlunda. Allt som förut var enkelt och självklart blir nytt, svårt och jobbigt.
Barnen får inte så mycket hjälp att lära sig armeniska och i skolan är lärarna stränga. Många barn berättar att de blir mobbade, vissa slagna, för att de kommer från ett annat land.
En tjej i vår kyrka, vi kallar henne Leila, är 11 år. I skolan har hon två bra kompisar, Anahit och Hasmik. Ingen annan vill vara med Leila och hon blir ofta retad, utfryst och mobbad. En dag kom Anahit och sa att de inte kunde leka längre. Anahits mamma hade fått reda på att Leila kommer från ett annat land och då fick de inte längre leka. Men Anahit sa till Leila att de skulle fortsätta leka i smyg för de hade det så roligt tillsammans. Man ska lyssna på sina föräldrar, men föräldrar kan också ha fel. Det hade Anahits mamma. Jag tror att Anahit i smyg kan vara en Bial-agent, för det är vad Bial-agenter gör: de är med dem som är ensamma och är snälla mot dem som andra mobbar. Ibland gör Bial-agenter det som andra tycker är fel, för att de själva tror att det är rätt att hjälpa någon annan.
Jag vill från Armenien skicka massa pepp och uppmuntran till alla Bial-agenter i Sverige! Varje morgon när du vaknar, tacka Gud och fråga hur du kan sprida Guds kärlek under dagen som ligger framför.
