Om jag vore Gud skulle jag erkänna: ›Jag har ett pr-problem.‹ Ty det mesta som är skit i vår tid – krig och konflikter – kan förknippas med religion.« Så inleder Staffan Heimerson sin kolumn i Aftonbladet i januari 2007. Sedan lägger han ut texten om hur det är religion som ligger bakom de flesta konflikter, och radar upp krig efter krig som han menar i grunden utgår från religiösa meningsskiljaktigheter.

Detta påstående träffas på otippat regelbundet med tanke på hur illa underbyggt det är. I verket Encyclopedia of Wars går Charles Philips och Alan Axelrod igenom kontext och bakgrund för 1 763 konflikter och kategoriserar endast 7 % av dem som religiösa. Alltså kan myten om religionen som primär orsak till krig lätt avlivas.

Men är inte varje krig ändå ett krig för mycket? Särskilt om det förs av människor som menar sig leva efter höga moraliska ideal, som fred och kärlek till sin nästa. Skulle då ändå inte världen vara en bättre plats helt utan religion? Här är det skillnad beroende på om kritiken främst riktas mot antingen:

• De människor som krigar i religionens namn, men har andra motiv.
• De människor som ärligt krigar för Guds skull, men har missförstått sin egen religion och vad den innebär.
• En religions heliga skrift som ger ett brett påbud om krig och därmed orsakar sina efterföljare att kriga.

Det första alternativet är lätt att bemöta. Människan har i alla tider velat roffa åt sig makt, pengar och inflytande genom krig, och har använt alla till buds stående medel för att rättfärdiga sina handlingar. Hade inte religion funnits hade dessa som eftersträvar makt, fortfarande krigat men använt andra ursäkter.

Illustration: Benjamin Kruse

Det andra alternativet kan också besvaras med att det är människans natur, inte religionen, som är själva problemet. Ofta är det nog samma drivkrafter som i det första alternativet, men i detta fall mer omedvetna. Viljan att dominera eller skaffa sig fördelar på olika sätt finns där ändå. Återigen gör människans fallenhet sig påmind, oavsett om det gäller fanatism eller »missförstånd« av den egna religionen.

I den tredje delen av kritiken är det inte lika självklart att det är missförstånd det handlar om, som många påstår. Här handlar kritiken också för första gången om religionen själv, och inte om dess utövare. Men det är väldigt svårt att skilja utövarna från religionen. Vems uttryck för religion är egentligen det sanna och vilka utför våldshandlingar just för att de studerat sina skrifter väl? Därom tvistar de lärde och här kan all religion inte längre klumpas ihop, som den ofta görs i de två ovanstående punkterna. Här är det upp till varje enskild religion att granska och svara för sina egna religiösa skrifter och huruvida de uppmuntrar till våld eller inte.

Mycket av kritiken mot religion bygger på fördomar, och är i grunden kritik mot människor som utnyttjat religionen för egna syften. Ändå kan det finnas anledning att rannsaka sig, trots att man inte tycker sig tillhöra den gruppen. Alla handlingar som vi utför med religiösa motiv, men som bär dålig frukt, måste vi ta ansvar för. Även i de fall där vi som troende har utfört en handling utifrån en stark gudsfruktan. Vi människor hamnar helt enkelt snett i vissa situationer, där vi tror att vi gör något för Gud men där vi har tappat bort det centrala – kärleken.

Det är något som Jesus bland annat kritiserar fariseerna för: »Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.« Matt 23:27–28. 

Vår fallna natur tar sig många olika uttryck. Några av dem är vårt begär efter makt, sex och pengar. Vårt begär leder i vissa fall till att vi rättfärdigar krig utifrån vår religiösa övertygelse. Krig har förts i religionens namn, i kommunismens namn, i nazismens namn, i anarkismens namn, i fascismens namn och till och med i demokratins namn.

Täckmantlarna är många. Skrapar man på ytan ser man att det trots allt handlade om oljan, landområdet, makten och att få sitt eget namn upphöjt. Den ondska som bor i människan är något som vi alla behöver bli befriade från. Gud vill förvandla våra hjärtan på djupet och rycka upp vår synd med rötterna. Det har blivit möjligt genom Jesu försonande död och uppståndelse. Det är Han som är den slutgiltiga lösningen för vår trasiga värld, och som ensam utgör vårt yttersta hopp. 

• Della
• Twittra