Vi ankommer till Erbil, Kurdistanregionens huvudstad, mitt i den arabiska natten. Det är vår första natt av 90 i Irak. Våra namn – Samuel och Gabriel – står skrivna på en skylt i en mans händer. Han leder oss till sin Toyota med ett kors hängande i backspegeln. Med organisationen Capnis »trusted Christian driver« tar vi oss säkert fram på den sista sträckan till staden Duhok.
Duhok, vårt hem under hösten 2025, är omgiven av torra berg. Vi bor centralt, med gångavstånd till gym, restauranger och frisörer. En modern stad som har allt förutom övergångsställen, bilbälten och högerregel. Men vi tar oss ändå oskadda till Capnis kontor varje morgon, Gud vare tack. Eller »Alhamdulillah«, som både kristna och muslimer säger.
Den kurdiska regionen strävar efter att vara en fristad för landets minoriteter, och efter årtionden av konflikter och terrorism har många sökt sig till den relativa trygghet Kurdistan kan erbjuda. Men efter att IS besegrats har de stora internationella biståndsorganisationerna lämnat landet. Kvar är Capni, som har tagit sig an sin nästa utmaning: landets ständigt sinande kristna befolkning.
Utvecklingen är inte svår att märka av. I byn Alqoshs 1400 år gamla kloster har munkarnas mässande sedan länge tystnat och vi får istället lyssna till en ljudinspelning när vi är på besök. I de gamla kristna assyriska och kaldeiska byarna dricker vi kaffe tillsammans med en åldrande befolkning och i Duhoks kyrkor drömmer de unga om visum till väst.
Det ekonomiska läget manar människor av alla etniciteter till utvandring, men många kristna vittnar om en ytterligare anledning. Ingen överhängande fara just nu, utan minnen från avrättade släktingar, packade väskor, utritade flyktvägar, sömnlösa nätter och gråtande syskon. De som flytt IS har aldrig riktigt funnit den trygghet Kurdistan utlovade. Den organiserade korruptionen och bristen på rättsligt skydd undergräver alla förväntningar på ett stabilt och fullvärdigt liv för landets kristna. Capni arbetar mot en dyster prognos, för om bara årtionden beräknas Irak vara tömt på kristna. I den kontexten kan Capnis arbete tyckas omöjligt, men organisationen har med stöd av bland annat EFS lyckats höja levnadsstandarden i flera av de allra mest utsatta kristna byarna. Genom förmånliga lån, gratis läkemedel och läkarbesök kan byborna leva kvar.
Det är november och solen skiner när vi sätter oss i den mobila kliniken. I kliniken, som inryms i en buss, trängs vi mellan bårer, EKG-mätare och kartonger. En timme bort i byn Qrawala väntar nästan 40 kroniskt sjuka på Capnis vård. En av dem, 60-åriga Toma Hannah Nissan, har både diabetes och hepatit. Han är utan anställning och därför beroende av bussens regelbundna besök för att få sina mediciner. Han är en av många utan inkomst, men en av få som har kvar hela sin familj i landet. Jag tackar nej när Toma bjuder mig på en av sina cigaretter.
Ur ett öppnat fönster på bussen sträcker sig diakonen Odesho för att räcka Toma sina tabletter. Sedan 2016 har han arbetat för Capni som medicinsk assistent och reser ofta ut med bussen. »Tror du att den mobila kliniken får kristna att bo kvar?« frågar jag.
Som så många innan honom svarar diakonen Odesho med att anklaga politiken för den kärva situationen. Mandaten reserverade för kristna i Iraks parlament har minskat i takt med emigrationen och en förändring på demokratisk väg har de allra flesta uteslutit.
Men Odesho fortsätter:
– Den som ömmar för den fattige lånar åt Herren och lönas av honom för det goda han gjort.
Allt sedan hans tid som sjukvårdare i kriget mellan Iran och Irak har han burit med sig versen från Ordspråksboken. I dag är konflikten utbytt mot en ny kris – den kristna demografiska kollapsen i Irak – men diakonen Odesho befinner sig alltjämt i fronten. Utöver EFS bidrar flera internationella organisationer till Capnis verksamhet, varav några nu dragit in sina bidrag på grund av besparingar. Kliniken har därför tvingats skära ner på antalet besök, och efter årets slut står den mobila kliniken utan finansiering.
– Vårt enda hopp är att Jesus kommer tillbaka, säger han senare.
Som diakon tjänstgör han i sju kyrkor i sju byar, och han minns tillbaka till det senaste dopet. Det var femton år sedan.
Vi dröjer kvar i Qrawala ett tag, och ser på håll Toma på promenad med sitt barnbarn mellan byns låga hus. Över murarna och genom staketen visar sig lummiga trädgårdar. Här bor i dag 55 familjer, 20 färre än för 20 år sedan. Vi vinkar hejdå och en lyckligt lottad farfar vinkar tillbaka.
Från backspegeln dinglar ett assyriskt kors när bussen kör hemåt över ojämna vägar denna soliga novemberdag.
