Året var 2016. Andreas Lundström hade återvänt till Tanzania, där han bodde sina fem första år i livet. Han kände sig som hemma och minnena återvände: det bekanta kroppsspråket, lukterna och ord på swahili som fallit i glömska. Med sin kamera i handen stod Andreas i folkvimlet och väntade på nästa inslag på konferensen han skulle filma. Han försökte hänga med i samtalen, men swahilin svek honom. »Gud, finns det inte någon jag skulle kunna prata med? Finns det något du vill säga till någon?« tänkte han smått uttråkad. Då fick han syn på Amos.

Amos var 16 år och son till pastorn i byn Kipaduka utanför Iringa. När Andreas kom fram till honom blev han förvånad – Amos kände sig så ung och osäker på engelskan. Andreas fick en ingivelse att diskutera företagande – trots att han själv inte hade någon egen erfarenhet av ämnet. Han frågade om Amos framtidsplaner. Amos ställde minst lika många frågor tillbaka och idéerna sprutade: Vad hade hänt om man skapade en sms-tjänst för att distribuera nyheter? Hur mycket kunde man tjäna på att köpa kycklingar och sälja dem när de blivit stora? Amos jämförde sin knapptelefon, som egentligen var hans mammas, med Andreas iPhone. »En dag kommer du också ha en sådan här«, sa Andreas, som förstod att det bara var en tidsfråga innan de smarta telefonerna nådde Tanzania. Amos hade dock väldigt svårt att tro honom.

– Men Andreas ord dansade vidare i min tanke: tänk om det är möjligt, tänk om jag skulle kunna ha min egen telefon! 

Andreas reste vidare och kom så småningom hem till Sverige. En dag fick han en vänförfrågan på Facebook som fick honom att haja till. Amos. Betydde det att han hade en smartphone nu? 

Mycket riktigt – Amos hade fött upp grisar, och för vinsten köpte han en egen telefon. Genom den kunde han återuppta kontakten med Andreas, och samtalet fortsatte. 

– Andreas pratade mycket om Jesus och företagande, så han blev snabbt min mentor, säger Amos, och Andreas fyller i: 

– När man reser som svensk i Tanzania är det många som vill ha ens kontaktuppgifter. Ibland handlar det om pengar och ibland dör samtalet snabbt. Med Amos var det annorlunda och jag älskade att prata med honom. Han ställde så bra frågor och vi hade fantastiska samtal.

Efter telefonen längtade Amos efter en dator och bad Andreas om hjälp att köpa en. 

– Men han var bara tyst – ja, han förblev tyst. Och då tänkte jag att jag får hitta någon annan lösning. Så jag sparade länge, och till slut hade jag tillräckligt för att köpa en ny dator. Jag var väldigt glad – jag köpte den med min egen kraft. Sedan kunde jag berätta för Andreas! säger Amos. Andreas ler åt minnet. 

– Vår relation har präglats av detta. Att bara ge pengar är inte alltid hjälpsamt, ibland lär man sig mest av processen, att behöva kämpa. 

Datorn fungerar som ett piano och ett verktyg för att spela in och producera musik. Med en enkel mikrofon upphängd i taket spelade Amos in körer som fick Andreas att häpna – Andreas har själv producerat musik och vet vilka tekniska utmaningar Amos har lyckats övervinna. Amos minns sin väns omedelbara respons: 

– När jag spelade upp musiken för Andreas sa han »wow, det här är så bra!« – medan människor runt omkring mig kunde säga »lilla pojke, sluta med det där, du slösar bort din tid«.

När vi ses är Amos i Sverige för första gången. Andreas är uppen-bart stolt över sin vän och allt han har åstadkommit: Amos är utbildad lärare, och trots att den lokala statliga skolan inte har möjlighet att betala någon månadslön, arbetar han volontärt och har ett outtröttligt engagemang för barnens liv. De första försöken att spela in musik har vuxit till en regelrätt musikstudio. Amos berättar hur Andreas har hjälpt honom att tänka kring ekonomin, att ta ut en bestämd månadslön för att därefter kunna investera vinsten. På så sätt har inspelningarna i studion lett till öppnandet av en butik för basvaror, och därefter en restaurang – totalt har han tre anställda. Andreas vill tona ner sin egen inblandning:

– Amos har verkligen gjort allt på egen hand. Jag har uppmuntrat honom och ställt frågor i syfte att vidga perspektiven och få honom att tänka till. 

Med sin musik lockar Amos ungdomar till kyrkan, i en tid då många unga ser kyrkan som gammal och dassig. Vissa medlemmar i kören som han leder saknar ekonomisk beredskap, så när en olycka eller sjukdom drabbar är det förödande för hela familjens ekonomi. Lösningen blir ofta att gå runt bland vänner och bekanta och be om hjälp. Amos tänkte att det måste finnas en bättre lösning: Om alla körmedlemmar betalar en summa pengar varje månad skulle vi vara förberedda på tråkigheter och kunna ge till den som behöver. Det är bra att ta hand om varandra – och det skulle bli ett vittnesbörd för andra människor. 

Amos skrev till Andreas och berättade om sin nya idé: »Jag tänker alltid på dig och vad du skulle tycka om olika saker.« Andreas blev återigen imponerad, hejade på och frågade Amos om han förstår att det är en försäkring han skapat? Amos förundrades: »Oj, är det?« De båda skrattar åt minnet. Snabbt ville fler än körmedlemmarna vara med – i dag är totalt 96 personer med i systemet och konceptet har spritts till kyrkor i närliggande byar. 

Amos och Andreas är fulla av berättelser och idéer, de skrattar åt gemensamma minnen och talar väldigt gott om varandra. Amos förklarar hur EFS årsmöteskonferens har inspirerat honom att hålla hårt på tiderna när han några veckor senare ska anordna en konferens med närmare 400 deltagare, och Andreas nämner att de har börjat drömma om ett gemensamt mikrolånsprojekt. Andreas uttrycker också en stor glädje över att parallellt med allt annat också fått se sin väns tro mogna. Amos berättar att han ser bönen som ett måste, varje dag och i varje situation. 

– Gud svarar alltid på mina böner – direkt. Ibland funderar jag faktiskt på: är jag speciell för Gud, eller vad? Jag har verkligen ingen annan än honom, han är min beskyddare och mitt hopp. 

Andreas tar vid:

– Gud har gjort förunderliga saker. I backspegeln kan vi se att Gud hade en plan för Amos. Och den där tanken jag fick när jag var uttråkad var någonting Gud kunde använda. 

• Della
• Twittra