Påståendet »Det finns inga ateister« låter helt felaktigt. Enligt olika undersökningar definierar mellan 6 och 17 % av alla svenskar sig som ateister. Som vanligt i opinionsmätningar beror procentsatsen man får fram delvis på hur frågan ställs och delvis på vilka som fått och valt att svara på frågan, vilket är med och förklarar spännvidden. Men att man inte tror på någon gud säger egentligen inte något om man i praktiken har en gud. Åtminstone inte om man utgår från Luthers sätt att definiera vad en gud är, när han förklarar första budet i sin stora katekes: »Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud«. (Översatt av Martin Krauklis.)

Med en sådan funktionell definition på vad det är att tro på en gud, blir även ateisten i praktiken gudstroende. Alla har vi det vi litar på, satsar på, hoppas på och som därmed styr våra liv. Vi avslöjas alla som ofrånkomligt troende. Frågan är bara vilken gud vi har. Därmed är vi inne på nästa sats.

Att »Det goda blir lätt våra farligaste synder« är en naturlig slutsats utifrån Luthers sätt att definiera vad en gud är. Den stora frestelsen för de flesta kristna utgörs inte av uppenbart onda saker. De lockar sällan. Det som är gott och bra däremot, som vi längtar efter, är svårare att hantera och därmed ge rätt plats: en nära kärleksrelation, ett bra sexliv, en snygg och vältränad kropp, psykisk balans, en spännande personlig identitet, en bra karriär, att bli känd, ett reseäventyr, en egen lägenhet, en bra bil, att mina barn ska få ett bra liv …

Allt sådant om vilket jag tänker tankar som: »Händer inte detta blir mitt liv meningslöst« eller »Får jag inte detta ger jag upp«, är i praktiken min gud. Det mesta som vi på detta sätt strävar efter är gott och Guds goda gåvor som vi har rätt att både söka och älska. Just därför är de också de allra mest lockande och svåravslöjade avgudarna – när de får fel plats i våra liv. Saker som är goda är lätta att upphöja till ultimata livsmål. Som livsmål kommer de dessvärre att vara destruktiva; om jag når mitt mål kommer det aldrig att egentligen tillfredsställa mig. Det vet alla som exempelvis haft karriär som livsmål och lyckats. Om jag inte når mitt mål kommer det jag söker aldrig att rädda mig. Detta gör att den kristnes avgudar och ateistens omedvetna gudar egentligen är identiska. Vi dras till samma saker och kommer att möta samma besvikelser. Vad än jag hoppas på kan det inte svara mot den djupaste törsten i mitt liv. Den kan bara Gud möta. Och det är här den tredje satsen kan bli begriplig.

Därför stämmer det att »Lag kan bli evangelium«. Lagbudet som Gud ger, »Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig«, är kravet som kan bli en gåva, ett evangelium, enligt Luther. När jag sökt mina avgudar och blivit besviken – för att de lovar runt och håller tunt – och inser att det finns en Gud som söker mig, som älskar mig, som kommer mig nära i Jesus Kristus, som betalat för alla mina felsteg och felaktiga livsmål – då är det en befrielse, ett sant evangelium, att jag inte behöver ha några andra gudar vid sidan av den sanne Guden. Att bli påmind om den ende sanne Guden är ett evangelium som både den kristne och ateisten behöver.

Med Gud som ende Guden i mitt liv får allt det goda Gud ger och låter mig längta efter rätt plats. Min karriär blir bara min karriär, och inte dessutom min identitet och mitt liv. Mina ägodelar blir bara ägodelar, och inte dessutom livsmål och livsmening. Jag inser att jag kan leva både med och utan det goda jag söker när jag har det högsta goda: en relation med Gud genom Jesus Kristus. Det ger frihet.

• Della
• Twittra