Amen är egentligen inte grekiska utan hebreiska, men förekommer i Bibeln främst i Nya testamentet. Det skrivs då med grekiska bokstäver, och är alltså ett hebreiskt lånord. Lånord är speciella då de existerar för att användaren upplever att det nya språket inte har ett passande ord att uttrycka vad lånordet rymmer, och alltså gör sig bäst oöversatt. Lånord från hebreiska till grekiska blir extra intressanta eftersom den tidiga kyrkan höll sig med ytterst få sådana; i stort sett allt översattes så att även grekisktalande skulle kunna ta del av kyrkans tro och liv. Men vissa uttryck blev kvar. Amen är ett av dem, vilket också används oöversatt i den latinska översättningen Vulgata. (I Gustav Vasas bibel blev dock alla Jesus amen till »sannerligha« och har förblivit så i svenskans officiella översättningar. Breven och Uppenbarelsebokens amen fick dock vara kvar; genom bönelivet hade det ju blivit ett begripligt ord även på svenska!)

Amen har samma rot (amn) som verbet aman (bekräfta). Roten syns också i emet (sanning) och emuna (tro). I Septuaginta översätts dock amen med flera olika grekiska ord, ofta med ginomai (bli), vilket gett upphov till den vanliga utläggningen att amen betyder »må det ske«. I Gamla testamentet används ordet nästan uteslutande som ett bekräftande svar från lyssnaren på något viktigt och förbundsrelaterat: »Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: ›Amen‹« (5 Mos 27:19). Ordet förekommer även som affirmerande slutkläm mellan psaltarens fem olika delar. Rabbinerna tänker sig därför att den som säger amen efter en bön gör den till sin egen. Amen är ett mycket kraftfullt ord som öppnar vägen till Gud, menar de. 

Jesus använder ordet på ett för litteraturen nytt sätt: han inleder ofta sin undervisning med »Amen, säger jag er…« för att ge den tillbörlig tyngd, vilket måste ha upplevts som både mäktigt och språkligt nydanande. Häri ligger kanske mycket av svaret på varför just amen både fått en sådan liturgisk tyngd och överlevt oöversatt. Ljudet av Jesu röst i den egna röstens amen när den bekräftar de bibliska sanningarna är onekligen både mäktigt och användbart. Följer man de två stora manuskript-traditionerna (Vulgata och Bysantinska texten) slutar hela Bibeln med just detta ord (Upp 22:21). Det är ett mycket passande slut på en text som i sin helhet manar till bekräftelse från läsaren. Efter att ha fått läsa hela den bibliska uppenbarelsen får vi sluta läsningen med att säga »ja, precis såhär är det – Amen!« 

• Della
• Twittra