Etikett: teologi

Balanskonstens betydelse

Vi tänker inte på det förrän den slutar att fungera – balansen. Utan den tappar vi riktning och rörelse. Jag såg för ett tag sedan föreställningen Limits med Cirkus Cirkör. En föreställning om gränser och om att göra det omöjliga möjligt. Publiken fick prova på att resa sig, stå med fötterna ihop och sluta ögonen. Medan alla parerade för att inte falla hördes från scenen: »Att hålla balansen handlar om en ständig rörelse runt själva balanspunkten, jämvikten måste hela tiden hållas igång. Stillastående innebär att man faller.« Men även för stora rörelser leder till att man tappar balansen.

EFS är en rörelse. En evangelisk-luthersk rörelse där själva balanspunkten är Kristus själv och där vår rosenianska rörelseradie rymmer vår specifika kallelse och uppgift. Utan rörelsen runt Kristus förlorar vi balansen. Vilket håll vi faller åt beror på åt vilket håll vi lutar.

För mig har alltid det unika och utmanande med EFS som rörelse varit att vi rymmer både och. Både väckelsekristendom och folkkyrka. Både Svenska kyrkans låga tröskel där du är välkommen med både tro och tvivel och väckelsens angelägenhet om den personliga relationen till Jesus. Det är en balansakt att stå där, att har rötterna så djupt i evangeliets mylla att fokus på Kristus själv aldrig skyms varken av den billiga nåden eller elitkristendom. I den balansakten behöver vi både gammalt och nytt, både historia och vision och vi måste låta dessa ge liv åt varandra.

Paulus uppmanar oss: »Stå fasta och var stadigt rotade i honom … som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.« Efesierbrevet 3:17–18

Omvändelse – hur nödvändigt är det?

»Omvänd dig!« är en av de mer provocerande uppmaningar vi kan få. Den kan uppfattas som en jantelag i kortform: »Tro inte att du duger«. Är detta ett nutida fenomen eller har det alltid varit så?

Kanske kan man tro att talet om omvändelse var mindre känsligt förr, medan det i vår tid är svårt. Det kan vara bakgrunden till att bara 4 av 67 predikoutkast under ett år i en tidskrift för förkunnare tog upp att omvändelse behövs, se »Den predikade teologin« i Ingång – Johannelunds teologiska skriftserie nr 1–2/2015. Det kanske ligger något i att det är extra svårt att tala om omvändelse i vår tid då vi generellt sett är mer lättkränkta – och när vi dessutom ser oss vara så högutvecklade och upplysta. Men talet om omvändelse har alltid varit provokativt. Även i gångna tider har människor haft problem med ämnet.

Diskussionen som Luther satte igång 1517 – när han spikade upp 95 teser om avlatens innebörd – kan på ett sätt beskrivas handla om vad omvändelse egentligen är. Avlaten hade utvecklats till en handel där många uppfattade sig kunna köpa syndernas förlåtelse och på så sätt korta tiden i skärselden för sin egen eller avlidna släktingars del. Skärselden var den reningsprocess för småsynder som kyrkan lärde att vanliga kristna behövde innan de var redo för evigheten. Eftersom omvändelsen, bättringen, uppfattades bestå i goda handlingar som avkrävdes människan utvecklades en handel där kyrkan sålde från sitt »överskottslager« av goda gärningar från helgonen. Köpare var vanliga människor som visste med sig att de låg på minus. Det som ytterst handlade om hjärtats omvändelse hade omvandlats till en ekonomisk transaktion, så mycket enklare att hantera.

Luthers första tes gick rakt på frågan om omvändelse: »Vår Herre och Mästare Jesus Kristus sa ’Omvänd er, och så vidare’ och menade att de troende skulle leva hela livet med omvändelse och bättring.« Det kristna livet som daglig omvändelse, inte minst som ett sätt att leva i sitt dop, fortsätter Luther att driva genom hela sitt liv. Betoningen på omvändelse hämtar han från Bibeln: Johannes döparen predikade »Omvänd er. Himmelriket är nära.«, Matt 3:2. Också Jesu offentliga predikan började med budskapet »Omvänd er«, Matt 4:17. Lärjungarna predikade omvändelse både före, Mark 6:12, och efter Jesu uppståndelse, Apg 2:38. Omvändelse är således ett centralt tema både i Bibeln och för reformatorerna, men inte alltid hos oss. Det är därför på sin plats att ställa frågan: Vad handlar omvändelse egentligen om?

• Omvändelsens nödvändighet bygger på Bibelns analys att människans grundläggande problem är synden – det onda finns överallt där vi människor finns. Hur utvecklingen än går fram, hur mycket vi än utbildar oss, försvinner inte vår djupt liggande självupptagenhet. Även välutbildade människor gör varandra illa. Till och med när vi försöker göra gott uppstår problem.

• Omvändelsens möjlighet bygger på att Gud älskar och vill rädda oss, Joh 3:16.

• Omvändelsens frågor handlar ytterst om hjärtat: Vem litar jag på? Vem vänder jag mig till? Vad bygger jag mitt liv på? Vilket är mitt livsmål? Det handlar därmed inte om våra yttre beteenden i första hand. Detta ligger redan i grekiskans »metanoia«, sinnes­ändring, som Nya testamentet använder och som ofta översätts med omvändelse eller bättring.

• Omvändelse och tro hör nära ihop. Luther definierar omvändelsen med orden: »Att omvända sig till Gud är att tro på Kristus, att han är vår medlare, och att vi genom honom har det eviga livet«.

• Omvändelse är ett under Gud gör i våra hjärtan. Samtidigt som det finns en psykologisk sida av omvändelsen är den i sin kärna helt ett Guds verk, Joh 6:44.

• Även om vi inte kan omvända oss själva kan vi säga nej när Gud kallar och missa allt, Matt 23:37.

• Också när vi blivit kristna bär vi inom oss ett motstånd mot Gud, Rom 7:14-25. Därför behövs
daglig omvändelse.

• Gud har valt att låta omvändelsen vara vägen genom vilken han ger oss tillgång till himmelriket och dess gåvor. Denna väg gäller hela livet som kristen, Matt 18:3.

Reformationen – en rörelse med både rötter och fötter

Vi möter ärkebiskop Antje i Kyrkans hus, Uppsala, för att tala om reformationen samt vad den betyder för både för kyrka och samhälle i dag. Hon utrycker sin glädje över det gemensamma reformationsfirandet som tog plats i Lund och Malmö i fjol. Då Lutherska Världsförbundet och Vatikanen med påven i spetsen stod som värdar för högtidlighållandet och enades om de fem uppmärksammade imperativen om enhet. Hon slår fast att vi nu verkligen inlett en ny fas av reformationen där vi förbundit oss till att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.

Ärkebiskopen fortsätter med att berätta om sin personliga relation till Martin Luther, hur hon redan som barn hörde berättelser om Luther i söndagsskolan. I hennes inre växte det fram en bild av en kraftfull men samtidigt lite opolerad person. Relationen till Luther har följt henne genom livet, inte minst på grund av hennes kallelse och yrkesval. I ärkebiskopsgården finns Nathan Söderbloms bibliotek så Antje har Luthers samlade verk lätttillgängliga.

– Han har sagt så oändligt mycket bra saker och han har fått ge mig olika teman under olika tider av mitt liv. Det som jag uppskattar just nu är citaten som har med trons glädje att göra. Framför allt därför att vi i Sverige gång på gång stöter på en ganska tråkig Lutherbild. En ohistorisk bild av en Luther som ständigt påminner oss om plikten och som tar sig uttryck i begrepp som »att ha Luther på axeln«. Men han betonade väldigt mycket trons glädje – att hjärtat hoppar och dansar av glädje.

Utifrån reformationsåret – vad är det viktigaste vi kan förmedla till svenska folket?

– Det jag skulle vilja är att förlösa trons glädje, särskilt i tider när nivåerna av oro och rädsla är högre än vad vi är vana vid. Att få tillgång till den tillit som finns i tron och det hopp som också befriar till handlingskraft. Det är en gåva som jag önskar alla kunde få del av.

Att bejaka, spänningen mellan både och, blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt menar ärkebiskop Antje som gärna betonar den del av trons glädje som Martin Luther lyfte fram.Att bejaka, spänningen mellan både och, blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt menar ärkebiskop Antje som gärna betonar den del av trons glädje som Martin Luther lyfte fram.
Lutheraner menar Antje är marinerade i tänkandet kring två poler, likt ena sidan lag och å andra sidan nåd: »ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen– eller.«Lutheraner menar Antje är marinerade i tänkandet kring två poler, likt ena sidan lag och å andra sidan nåd: »ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen– eller.«
Reformationen är en rörelse både bakåt och framåt, säger Antje i samtalet med Budbäraren.Reformationen är en rörelse både bakåt och framåt, säger Antje i samtalet med Budbäraren.
Martin Luther har följt Antje genom livet, från uppväxtens Tyskland till det ämbete hon i dag står i.Martin Luther har följt Antje genom livet, från uppväxtens Tyskland till det ämbete hon i dag står i.
Ärkebiskop Antje Jackelén slår fast att höstens inledning av reformationsåret är en ny fas där kyrkorna förbundit sig att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.Ärkebiskop Antje Jackelén slår fast att höstens inledning av reformationsåret är en ny fas där kyrkorna förbundit sig att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.

Reformationens grundbudskap om lag och nåd, hur relevant är det i dag?

– Med nåden som nyckel kan vi förstå de två polerna. Som lutheran är vi marinerade i detta att tänka både–och: å ena sidan lag och å andra sidan evangelium, å ena sidan den fördolda Guden – å andra sidan den uppenbarade Guden. Det är många sådana begrepps­par i Luthersk teologi och ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen–eller. Som till exempel när Luther dissar härlighetens teologi till förmån för korsets teologi, för Jesus dog för oss på korset. Det är där, i svagheten, som Gud uppenbarar sitt ansikte för oss. Guds härlighet är gömd under motsatsen.

– Lagen har sin roll, något för oss att spegla oss i så att vi blir påminda om att vi behöver Jesus. Vi kan inte nå perfektion av egen kraft. Därför säger Luther tillsammans med aposteln Paulus att lagen är pedagogen som för oss till Kristus. Sedan är lagen även viktig i rent allmänmänsklig mening för att reglera vår mänskliga samlevnad. Och evangelium – ingen predikan får vara mindre än att den räcker evangelium. Vi behöver båda delar.

Vad tänker du om ett reformatoriskt begrepp som Ad Fontes – åter till källorna?

– Det finns en dubbelhet i detta. »Reformare« – det är ju både en relation bakåt, att återfå något. Men vi ser ju också en framtidssträvan, att reformera – förnya något. Och visst är det så att om man vill förnya något så måste man också veta varifrån man kommer. Jag skulle uttrycka det som att vi behöver både rötter och fötter. Rötter – att vara förankrad i tron och traditionen, fötter – vi måste vara i rörelse framåt. Så i begreppet Ad Fontes ligger alltid faran att man idealiserar det gamla.

På vilket sätt kan den Lutherska tron utmana den sekulära svensken i dag?

– Jag brukar formulera det så här i sekulära sammanhang: vi lever mer av det vi får än det vi gör – det är nåden i praktiken. Det kan även människor som inte kan ta till sig kyrkliga ord förstå. Kan vi bottna i nåden så kan vi även skapa något i världen. Att leva med de lutherska begrepps­paren blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt. Och det är viktigt i vår tid då polariseringen ökar.

Vad kan du se är problematiskt med Luther?

– Framför allt hans intolerans och hat mot judarna. Och språkbruket som han hade mot påven – det skulle vi inte godkänna i dag. Det finns också mycket av överhetstro i den Lutherska traditionen. Tvåregementsläran som det finns fog för har även missbrukats – att du som kristen inte ska ifrågasätta den världsliga makten. Det var lätt för Luther att säga för på hans tid fanns det ingen sekulär värld – han utgick från att fursten var en lika god kristen som vilken person som helst. De tyska kyrkorna under trettiotalet är ett exempel på när det blivit fel, de bar ett visst motstånd mot nazismen men som helhet svek de folket, något de fått göra upp med efter andra världskriget. Det finns tider då kyrkan måste bli mycket politisk – för evangeliets skull.

Hur utmanar Luther oss som ser oss som kristna?

– Om vi verkligen tar in att vi är rättfärdiggjorda genom tron så slipper vi mycket kamp i livet. Jag är benådad, då behöver mitt liv inte styras av rädsla för synden. Därför vågar jag också leva fullt ut och då kan jag umgås med min egen rädsla och ångest på ett bättre sätt.

– Vi är rättfärdiggjorda och samtidigt syndare – simul iustus et peccator – återigen ett av de Lutherska begreppsparen jag nämnde. Som vi ibland har förvanskat till att det är vi som är de rättfärdiga och de andra som är syndarna. Men så är det inte, vi är alla syndare som behöver nåden.

Hur utmanar Luther dig personligen?

– Det florerar så många Lutherberättelser, inte minst om hur han ofta blev vad vi säger ansatt av tvivel. Han gick inte genom livet hundra procent trosviss. Det berättas att när han var hårt ansatt skrev han med krita framför sig på bordet: Jag är döpt i Jesu namn. Dopets betydelse är viktig att lyfta fram i vår tid. Att du är känd av Gud vid namn och det fina med barndopet – att redan innan du kan svara så är du bejakad. Han skrev en gång i ett brev att: »om tron kan man säga att här fanns det tro en gång men nu finns den inte mer.« Man kan faktiskt tappa sin tro – men det kan man aldrig säga om dopet. En gång döpt alltid döpt. Det finns en trygghet i det. För det här med djävulen var så konkret för Luther och då kunde han säga: »djävulen kan rasa bäst han vill men jag är och förblir döpt.«

Till sist, hur tänker du dig EFS roll i den reformerade kyrkan?

– Som en kraft i kyrkan. Jag har ju även verkat som församlingspräst och då mötte jag ett mycket gott samarbete med EFS som verkligen bidrar med ansvarstagande lekmän. Och som påminner oss om att vad det betyder att vara en kyrka i mission.

Behöver man egentligen gå i kyrkan?

När Luther växte upp fanns det en enda kyrka tillgänglig, den kyrka som hade sin påve i Rom och som definierade sig genom sina präster och sju sakrament. Om vi tar bilden av kyrkan som ett rörsystem genom vilket nåden strömmade ut till folket, var det endast genom kranarna (= sakramenten) som människorna kunde få del av nåden och det var bara prästerna som hade rätt att vrida på kranarna. Kyrkan definierades genom sin hierarkiska struktur med påve, kardinaler, biskopar och präster. Enda sättet att vara kristen var att tillhöra denna kyrka eftersom det endast var prästerna som hade rätt att »vrida på kranarna« så att nåden förmedlades. Utanför kyrkans struktur fanns ingen frälsning.

Luther kom att tvivla på systemet utifrån att det inte kunde hjälpa honom till en bärande gudsrelation, och började då kritisera vissa av missbruken vilket så småningom ledde honom till hans reformatoriska upptäckt. Den innebar att Kristus ensam gjorde frälsningen, som människan bara hade att ta emot. Men hur skulle människan kunna ta emot Kristus? Hur gick det till? Luther upptäckte i Ordet, Bibeln, att det Kristus hade gjort på korset gav honom en bärande gudsrelation. Slutsatsen Luther drog var att kyrkans centrum därför fanns i Ordet. Kyrkan styrde inte över nåden genom sitt sakramentala system. Det var Ordet som rådde över kyrkan och födde kyrkan genom att väcka tro. Men tron är osynlig utifrån och därför är den sanna kyrkan en osynlig kyrka som finns inom den synliga kyrkan.

Det blev därför inte lika intressant för Luther att försöka beskriva kyrkans väsen som att lyfta fram kännetecknen på den sanna kyrka (ett mer funktionellt sätt att närma sig frågan). En poäng med detta var att han därigenom bättre kunde hjälpa den som undrade var denne kunde hitta en sann kyrka. Och den sanna kyrkan finns enligt Luther överallt där det finns en gemenskap av troende, en ren förkunnelse av Ordet och ett rätt förvaltande av sakramenten (som var dop och nattvard).

Luther kunde i en del av sina skrifter göra listan på kännetecken längre, men egentligen kunde alla hans olika listor kokas ner till dessa tre: de heligas gemenskap, Ordet och sakramenten. Det var också de tre kännetecken som hans medarbetare Melanchthon lyfte fram om kyrkan när han sammanfattade den lutherska tron i Augsburgska bekännelsen 1530 (artikel VII). Detta var en beskrivning som i förlängningen öppnade upp för att den sanna kyrkan kunde återfinnas i olika samfund. Artikeln i Augsburgska bekännelsen säger dessutom att »det inte är nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika«. I detta ligger en påminnelse om att gudstjänstformerna i sig inte är heliga. Vi har en frihet att utforma gudstjänster på olika sätt och söka det som tjänar evangeliet bäst. Lutherska kyrkor skulle kunna använda sig av denna frihet ännu mer för att fira kulturellt relevanta gudstjänster.

Ordet, sakramenten och gemenskapen är tre saker som vi alla behöver ha del av som kristna. De handlar om hur Gud skänker oss sin nåd och hur vi får ta emot den och leva i den.

Hur delar Gud ut sin nåd? Som vi nämnt är det förkunnelsen av Ordet som föder kyrkan. Bara evangelium – budskapet om Jesus Kristus och hans frälsning – föder tro. Därför behöver Ordet vara i centrum. Luther kunde inte tänka sig att man firade någon enda gudstjänst utan att Ordet förkunnades. En rätt förvaltning av sakramenten handlar om att de får vara ett utdelande av Kristus – förlåtelse och liv – till den som i tro tar emot. Kyrkan är kallad att dela ut nåd genom att förmedla vad Kristus gjort.

Hur får vi ta emot Guds nåd? Kyrkan är också ett uttryck för den nåd vi fått ta emot: Av den nåd som delas ut skapas en helig gemenskap. De kristna blir en familj som tar emot och delar tillsammans. Detta visar att även om tron var personlig för Luther tänkte han aldrig att den skulle vara privat. Den var alltid sammankopplad med kyrkans gemenskap. Privatkristendom var otänkbart.

Vägvisare för kyrkan i vår tid

Vi har kommit till ett hem. Det känns precis lika idylliskt som det låter. Husets faluröda fasad lyser upp den annars så frostgrå vinterdagen. På diskbänken ligger säsongens nyskördade potatis, redo för vinterförvaring. Tillsammans med de två hästarna och hunden Imse lever Magnus och Elisabeth Malm i ett nätt hus vid den slingriga grusvägen som går genom byn Asklanda. Det är nu 31 år sedan de bytte bort gemenskapslivet i Mölndal mot detta. Lugnet och den stilla vardagslunken omfamnar oss så snart vi klivit ut ur bilen. 

Gemenskapsrörelsen blomstrade under sjuttiotalet i Sverige med många aktiva kommuniteter och det fanns flertalet framstående kristna tidningar som satte ämnen som tro och religion på agendan. I den stora familj som kommuniteten var bodde paret Malm, och så småningom även deras två äldsta söner, sina första åtta år som gifta. Under vårt samtal lyfter Magnus tre livsavgörande händelser – dels upptäckten av retreaten och den ignatianska spiritualiteten, flytten från stadskärnan till landet och den äktenskapskris som ägde rum precis innan förändringen tog form. När Magnus jobbade som redaktör för ekumeniska tidskriften Nytt Liv kom arbetet att allt mer ta över hans identitet och självbild. Han uppslukades av tjänsten som successivt gjorde större anspråk på hans tillvaro. På den tiden såg han livet på landet som en förbjuden dröm, så långt ifrån uppväxten i storstadsbruset som han kunde komma, lockande men oförenlig med övertygelsen om att leva ett radikalt kristet liv.

– En radikal kristen var tvungen att bo i stan, tänkte jag, för det var där som nöden och behoven fanns, säger Magnus.

I samma veva som Nytt Liv lades ner och omformades till Trots Allt, ett magasin om tro med stort utrymme för det estetiska, tog paret Malm beslutet att bygga hus. Behovet av att jobba med den egna relationen gjorde att landet öppnade sig som en möjlighet efter kommuniteten. På en tomt i Asklanda, utanför Vårgårda, började det som kom att ändra deras liv fullständigt.

– Det är här hela retreatarbetet har växt fram. Väldigt mycket har helats och kommit på plats sedan vi kom hit. Det har för mig snarare inneburit en vitalisering. Jag har blivit mer människa av att bo här.

– Det var en betong­vägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten, något som fått stora konsekvenser, berättar Magnus.– Det var en betong­vägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten, något som fått stora konsekvenser, berättar Magnus.
Retreaten är det verktyg Magnus Malm använt sig av under 26 års tid: – Eftersom vi ofta lever med garden uppe krävs det en väldigt trygg miljö för att du ska våga slappna av.Retreaten är det verktyg Magnus Malm använt sig av under 26 års tid: – Eftersom vi ofta lever med garden uppe krävs det en väldigt trygg miljö för att du ska våga slappna av.
Ett själsporträtt? När sonen Jonatan, som är slöjdare och gjort en del personliga skulpturer, skulle ge sin far en födelsedagspresent blev resultatet denna kombination – ökenfadern och hästintresset förenat.Ett själsporträtt? När sonen Jonatan, som är slöjdare och gjort en del personliga skulpturer, skulle ge sin far en födelsedagspresent blev resultatet denna kombination – ökenfadern och hästintresset förenat.
I hemmet pryds väggarna av natursköna tavlor. Fåglar, hästarna och hunden Imse ligger varmt om hjärtat. Hornborgarsjön ligger bara fyrtio minuter bort. Där kliver du »rakt ut i evigheten« menar Magnus.I hemmet pryds väggarna av natursköna tavlor. Fåglar, hästarna och hunden Imse ligger varmt om hjärtat. Hornborgarsjön ligger bara fyrtio minuter bort. Där kliver du »rakt ut i evigheten« menar Magnus.
Att bygga hus och flytta till landet blev till upprättelse för Magnus som aldrig tidigare jobbat praktiskt: »Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person«.Att bygga hus och flytta till landet blev till upprättelse för Magnus som aldrig tidigare jobbat praktiskt: »Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person«.

Han beskriver det som en resa, en befrielse från en väldigt teoretisk självbild där det verbala och intelektuella definierade honom, till att själv vara den som fysiskt jobbar på huset, sköter hästarna och tar in ved.

– Att för första gången spänna på mig snickarbältet och jobba praktiskt var en otrolig upprättelse. Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person, utan en hel människa med kropp och fysik. Hela mitt register har med Gud att göra.

Jesus som sann Gud och sann människa är något Magnus ofta återkommer till. Egentligen är det ett huvudtema som är genomgående för hans retreater, böcker och undervisning. Särskilt den nyutkomna boken »Samtidigt…« som sammanfattar mycket av Magnus erfarenheter i skärningspunkten mellan sämhällskritik, själavård och teologi.

– Kristus är föreningen och försoningen mellan det gudomliga och det mänskliga. Överandlighetens problem är ju inte att det är för mycket Gud utan att det är för lite människa, det blir ett oförsonat förhållande till det mänskliga, till känslorna, kroppen, förnuftet och viljan.

Det är nu 26 år sedan han först började med retreater och andlig vägledning för församlingsarbetare.

Hur kom det sig att just ledare i församlingar blev din målgrupp?

– Att jobba i kyrkan är ett sätt att fördjupa sin relation till Gud men det kan mycket väl bli precis tvärt om. Många präster och församlingsledare som jag har mött säger att det var lättare att ha ett liv med Gud innan de började jobba i kyrkan. Det finns ett stort behov av att hjälpa dem återerövra sin egen relation till Gud som så ofta tenderar att gå förlorad i allt arbete för Gud.

Nyckeln är kallelsen till Kristus. I Magnus retreater och undervisning handlar mycket om att individen inte får slukas av sin yrkesroll. Det centrala budskapet är kopplingen mellan en sann självbild och en sann Gudsbild. En aha-upplevelse var det talesätt som, under Magnus tid på S:t Davidsgården på åttiotalet, sa: »Hit kommer präster och leder retreat men de kommer aldrig på egna retreater«.

– Jag förstår att ledarna inte själva åker på retreat om det innebär att lyssna till en kollega som lägger ut en bibeltext. Ska man nå den gruppen måste det göras på ett relevant sätt, så att de känner igen sina egna behov.

Allt började med en film, när Magnus för första gången såg filmen »The Mission« om jesuitprästen Fader Gabriel som trotsar den Sydamerikanska djungeln för att dela evangeliet och grunda kommuniteter bland Amazonas urinvånare. Som tredje generationen frälsningssoldat hittade han många beröringspunkter och mötet med den ignatianska spiritualiteten samt de tidiga jesuiterna var en ögonöppnare som väckte Magnus fulla nyfikenhet.

– Vad är spiritualiteten bakom? De var beredda att, på något sätt, gå hur långt som helst för att inkarnera evangeliet till en grupp människor.

Med stor fascination målar Magnus scener och beskriver de inslag som präglat honom. Betoningen på det missionella, att de tidiga jesuiterna jobbade i församling, med diakoni och andling vägledning samt senare även med utbildning tilltalar honom starkt. Via retreaterna har Magnus fortsatt fördjupa sig i den igantianska fromheten, som genom enkla medel vill levandegöra bibelordet och uppmuntra till ett personligt möte med Jesus.

– Varje retreat är att kliva av sina roller, att komma naken inför Gud och säga; var befinner jag mig? Behöver jag på nytt kliva tillbaka till min kärlek till Jesus, till vad lärjungaskapet egentligen handlar om? Vad hindrar mig?

Debutboken »Vägvisare«, om kristet ledarskap, fick stort genomslag. Året var 1990 och Nytt Liv var ett nyligen avslutat kapitel. Under samma period hade makarna Malm genomgått en större äktenskapskris, något som blev en tydlig markering för Magnus:

– Det var en betongvägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten och tidningen, något som fått stora konsekvenser för vårt äktenskap och för relationen till mina barn, andra människor, mig själv och min relation till Gud. Det var en brutal resa som genom Guds nåd blev till stor läkedom.

Många tycks känna igen sig i den kris Magnus själv gått igenom. Behoven av stöd och vägledning tycktes större än vad böckerna kunde möta och på så vis växte retreaterna fram. Genom dem vill han skapa ett tryggt rum, en plats där det inte handlar om att föra någon från en plats till en annan utan ge Guds Ande utrymme att verka.

– I dag har retreat nästan en motsatt betydelse från vad det hade i den tidiga kyrkan. Jag har medvetet undvikit ord som vila, paus, kravlöshet. Där har Ignatius varit en god hjälp, han ser retreaten som ett aktivt agerande och definierar den inte som någon slags avkoppling.

På så vis blir Magnus en aktivist. En kämpe som, likt Ignatius, vill leva ett liv där relationen till Gud genomsyrar såväl ande, kropp och själ. Den kritik han riktar mot Luther och hans teologi har till stor del sin grund i detta. Att Luther alltför ofta polariserar förhållandet mellan det gudomliga och det mänskliga menar Magnus blir problematiskt.

– Jag har ingen egen luthersk bakgrund som jag är i behov av att sparka på och det finns inget polemiskt i den ignatianska spiritualiteten som gör att jag kommer i opposition med Luther utan det handlar mycket mer om mina 26 års själavårdserfarenhet. Jag kan inte bortse från det.

Om människans egen oduglighet tillåts vara den största lutherska dygden misstänkliggörs det mänskliga. Han citerar den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som sagt att »den billiga nåden har stängt vägen till efterföljelse långt mer än alla laggärningar«.

– Vad är det för fel med att människor vill ge järnet för Gud? Förr eller senare kommer du att nå din gräns och där kommer du att upptäcka vad nåden är. Det var vad Ignatius gjorde. Gud lät honom hållas, sedan började han fatta vad nåd är. Luther också. Jag tror att vi alla måste göra den resan. Om vi plockar ut nåd för en människa som aldrig kämpat ett dugg för Gud, då blir det bara billig nåd.

Nåden menar han är betydligt mer dynamisk och aktiv, i såväl Nya testamentet som i ignatiansk teologi.

– Det vi djupast längtar efter, det är det vi har svårast att ta emot just därför att det också rör vid en saknad, en sorg och ett sår hos oss. Det motståndet måste vi ta på allvar när vi talar om att detta är en gåva, för det är banne mig inte så enkelt som vi påstår att det är.

Magnus är övertygad om att Luther någonstans var rädd för Gud hela sitt liv. En rädsla som skapat en spricka i Gudsbilden, en spricka som alltid sätter sig även i den egna självbilden.

– Vad är din magkänsla av att Gud ser på dig? Det är den som avgör. Vi kan ha världens bästa teori om allting men det är ju den erfarna relationen som präglar våra liv.

Alltför ofta blir Luthers människosyn en bekymmersam bild av människan som fullkomligt värdelös men trots det älskad av Gud.

– Jag får bara så ont i magen för jag känner inte igen evangelierna, jag känner inte igen hur Jesus möter människor. Han möter dem inte som rostiga plåtburkar utan han låter dem komma som de är. Du är inte bara flisor och bjälkar, det vill säga synd, utan du har också pärlor som Jesus säger i Bergspredikan. Dem ska vi ge till Kristus så att han kan använda dem för sina syften, till Guds ära.

Magnus relation till den katolska kyrkan är betydligt enklare. Hela sitt liv har han levt nära katoliker, med deras teologi och fromhetstradition.

– Inte en enda gång har jag haft en tanke på att konvertera.

Varför?

– Det enkla svaret är på grund av helgonen. Då säger folk, jaha, helgonen tror du inte på? Jo, det gör jag och de lär mig att man inte överger sin kyrka när hon är i djupaste kris. Där tror jag de katolska helgonen har en väldigt biblisk syn. Jag vägrar att lämna kyrkan tills kyrkan slänger ut mig.

I samtliga av sina böcker skriver Magnus om kyrkan, utan att specificera någon särskilt gren eller inriktning. Tilltalet riktas till hela den kristna kyrkan.

– Jag tror inte att det löser några som helst problem att konvertera till katolska kyrkan Vår primära identitet är ett vi. Det är enhetens språk, att inte bara se hur vi ska stå ut med ”de andra” i kyrkan utan även se hur Gud kan tala till oss genom dem? Eftersom Jesus har identifierat sig med kyrkan, vem är då jag att ställa mig utanför?

Lika mycket som helheten i det kristna livet är en hjärtefråga ligger enheten, med Kristus i centrum, honom varmt om hjärtat.

Nu är det 500 år sedan reformationen och på många platser blir 2017 ett jubileumsår.

Om du fick önska, vad skulle du vilja att det pratades om i Sverige då?

– Hur vi ska kunna lägga våra skillnader bakom oss och avsluta den så att säga protestantiska parentesen, att sluta leva i protest emot någonting och istället återvända till den odelade kyrkans tro. Det är min dröm. Låt oss mötas i svagheten, låt oss mötas i bristen, låt oss mötas i vår fattigdom, låt oss mötas i vår Gudslängtan. Om vi bara sitter där och säger hur fantastiskt rätt vi i vårt sammanhang har, vad blir det av det? Jo, splittring, precis så som världen håller på.

Luthers relation till judarna

Året är 1519. Luther har kommit igenom och upptäckt evangeliets radikalitet. Vad händer? 1520 blir reformationens stora genombrottsår. Fylld av upptäckten skriver Luther tre av reformationens viktigaste skrifter som på olika sätt uttrycker och drar konsekvenser att frälsningen är Guds verk: En kristen människas frihet, av många ansedd som reformationens teologiska pärla, som på ett enkelt och radikalt sätt förkunnar evangelium och goda gärningar som dess frukt. Kyrkans babyloniska fångenskap, där han lyfter fram att sakramenten, dop och nattvard, är ett uttryck för evangelium – en uppgörelse med kyrkans sakramentslära som i praktiken hade blivit en form av gärningslära, samt Till Tysklands kristna adel, som handlar om det allmänna prästadömet – alla troende och döpta är Guds tjänare och medarbetare.

Några år senare, 1523, skriver Luther Jesus var född jude där han bland annat tar avstånd från sin samtids omfattande förföljelser av judar. Istället lyfter han fram att de ska erbjudas evangelium och uppmanar de kristna att vara goda mot sina judiska grannar. Judarnas heliga skrift, Gamla testamentet i Bibeln, handlar egentligen om Kristus.

Vad sker när en människa verkligen grips av evangelium? Några saker lyfts fram i de skrifter av Luther som jag nämner ovan. Den kristne får i Kristus en ny frihet och kan därför tjäna sin medmänniska utan att se det som förtjänst. Hon ser sakramenten som Guds goda gåvor och sitt vardagsliv som en gudstjänst inför Gud. Sedan har vi det intressanta förhållandet att Luther år 1523, driven av evangelium, kunde gå emot den samtida allmänt utbredda rasismen mot judarna. Om frälsningen är av nåd och den kristne är en förlåten syndare finns det absolut ingen grund för kristna att se ner på eller förfölja andra människor.

Åren går och en äldre Luther har påtagliga problem med sin hälsa. Han har även ekonomiska problem – det var ingen lysande ekonomisk karriär att vara reformator. Hans optimism kring judarnas omvändelse till Kristus hade visat sig vara ogrundad. I sin frustration och vrede författar han en skrift som de allra flesta önskar att han aldrig skrivit: Judarna och deras lögner. Här uppmanar han furstarna att gå mycket hårt åt judarna. Luther hade här fallit tillbaka till sin samtids negativa syn på judarna. Det var bara det att skriften utifrån Luthers sällsynt skarpa penna och position som tysk hjälte kom att få ett starkt inflytande. 400 år senare användes den av nazisterna i Tyskland som en del av legitimeringen av förföljelsen av judarna. Det fanns dock en tydlig skillnad mellan nazisternas och Luthers syn på judarna. För nazismen handlade det om rasism: antisemitism. Luther däremot såg det som en religiös fråga. Han hade inga problem med judar som blivit kristna, samtidigt som han öste galla över judar som inte omvänt sig. Luther har använts av rasistiska antisemiter, men hans ståndpunkt var inte antisemitisk. Trots detta finns inget försvar för Luthers ståndpunkt.

Han blir här en illustration av en av punkterna i sin egen teologi: även den kristne är en syndare. Det innebär bland annat att hon kan falla tillbaka till ståndpunkter som egentligen är oförenliga med kristen tro och etik, samt att hon kan vara fatalt blind för problem med egna ställningstaganden.

Den kristne, samhället och politiken

Går vi till reformationens rötter finns i dess teologi – kanske lite oväntat – egentligen goda resurser för kyrkans och de kristnas samhällsengagemang. Dessa finns framförallt i kallelseläran (behandlad i Budbärarens decembernummer 2015) och i tvåregementsläran – som handlar om Guds två sätt att styra världen. Tvåregementsläran tillhör det mer omdiskuterade i luthersk teologi. Bakgrunden till det är att den har använts på så olika sätt. Hitler använde den för att få lutherska kyrkans stöd i Tyskland vid andra världskriget. I Norge däremot, användes den av norska kyrkan för att säga nej till nazisten Quislings krav på att statslojalitet skulle predikas i kyrkorna.

Denna lära utvecklades av Luther, med inspiration från Augustinus, när han i sin bibeltolkning försökte förstå hur Jesu ord i bergspredikan om att »vända andra kinden till« skulle förstås i förhållande till den typ av bibelord som finns i Romarbrevet 13:4
»Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda«.

Ställd på sin spets lyder frågan: Kan en kristen följa Jesu ord i bergspredikan och samtidigt ha en myndighetsuppgift som kan innebära visst mått av våldsutövning?

Nyckeln för Luther var att förstå att Gud arbetar på två olika sätt i världen: som skapare och som frälsare. Som skapare arbetar Gud genom alla människor så långt de gör det goda. Här är målet att belöna gott och bestraffa ont i en värld märkt av synd. Den som står i samhällets tjänst kan därför tvingas till ett visst mått av tvång och våld i vissa situationer för att hindra kaos och ondska från att breda ut sig.

Som frälsare arbetar Gud genom sin kyrka och den kristne. Målet är att predika evangelium. Här finns inget utrymme för tvång. Här måste samvetets frihet få råda. Enda maktmedlen kyrkan har är Ordet och bönen. Kyrkan ska aldrig använda vapenmakt för att sprida sitt budskap. Korståg är otänkbart.
Som kristen är jag insatt i båda dessa Guds sätt att styra världen. I min samhällsroll är jag Guds medarbetare på skapelsens plan. Genom min tro är jag även Guds medarbetare på frälsningens område. Dessa två ska hållas åtskilda. Om jag som kristen blandar ihop dem kan jag få problem bland annat i min yrkesutövning: En kristen lärare kan exempelvis hamna i ett mesigt mellanläge om han/hon försöker vara snäll genom att inte säga till busarna i klassen i ett försök att vända andra kinden till. Följden blir att de svaga i klassen kommer i kläm. Världen kan inte styras med evangelium.

Men Guds två sätt att styra ska också hållas ihop. Man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29) även om man ska »ge kejsaren vad kejsaren tillhör«. Det var detta lutheraner i Tyskland som var Hitlerlojala hade missat. De tänkte sig att man alltid måste lyda överheten för att den var ditsatt av Gud. Norska kyrkan vägrade lyda den nazistiska överheten just därför att den inte skulle bestämma vad som skulle predikas. Man måste lyda Gud mer än människor.

Uttalanden av den norska kyrkan under ockupationen utifrån tvåregementsläran gjordes med två fokus. Den ena var kyrkans frihet att förkunna evangelium. Den andra hade med människovärdet att göra. Bland annat kritiserade man behandlingen av judarna. Kyrkans uppgift var att förkunna hela Guds ord. Det innebar inte enbart förkunnelsen av evangelium i kyrkan i snäv bemärkelse, utan också förkunnelsen av Guds lag i vid bemärkelse till den världsliga myndigheten. Med andra ord var kyrkans funktion förutom evangelieförkunnelsen, också att vara ett slags samvete/profetröst för samhället.
Tilläggas bör att det norska sättet att tillämpa tvåregementsläran, jämfört med nationalsocialisternas i Tyskland, låg betydligt närmare Luthers egen tillämpning. Den kan illustreras av en liten skrift till två furstar och deras arméer som Luther i all hast skrev 1542 när de stod stridsberedda mot varandra i en tvist om den lilla staden Wurzen. Han var mycket angelägen om att skriften snabbt skulle spridas i de båda arméerna för att förhindra ett krigsutbrott. I skriften försöker han förmana furstarna att inte strida om staden. Även om det med Luthers ord rörde sig om »världsliga ting« såg han sig av Guds ord manad att tala. I skriften argumenterar Luther utifrån några bibelord för varje människas plikt att söka freden. Han liknar också furstarnas beteende med två fulla bönder som »slåss på en krog om ett söndrigt glas«.

I slutet av skriften vänder sig Luther direkt till soldaterna i furstearméerna och skriver: »Och jag uppmanar er uppriktigt: Den som krigar under en sådan krigslysten furste, han måste själv desertera så fort han kan och så rädda sin själ och lämna sin hämndlystne, dåraktige furste ensam, så att han får kriga med dem som vill fara till djävulen med honom. Ty ingen är tvungen utan tvärtom är det honom förbjudet att lyda furstar och herrar eller hålla ed, när det leder till själens fördömelse. Det är mot både Gud och rätten.« (översättning Per Frostin, Tro och Liv nr 6/1983)

Samtidigt som tvåregementsläran rätt förstådd har stora förtjänster är den inte problemfri. I vissa lägen kan det till exempel vara oklart om jag ska agera utifrån min personliga tro eller min samhällsuppgift. Å andra sidan finns den typen av spänningar oavsett om man har en tvåregementslära eller inte.