Se jag vill bära ditt budskap, Herre

Gudstjänstens roll som en sändning ut i livet underströks än tydligare förr, i almanackor före 1970-talet. Där stod söndagen nämligen som veckans första dag, inte dess sista. Därmed började den kristnes vecka med att mötas till gudstjänst. För att få kraft och bli sänd till att leva som kristen veckans återstående sex dagar.

Det viktigaste inslaget i sändningen är välsignelsen. Det var med välsignelsen som Jesus också avslutade sin jordiska gudstjänst: »Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen.« (Luk 24:51) Ordet välsigna är inte helt enkelt att förklara – och så ska det vara. Alla ord i gudstjänsten låter sig inte fångas fullt ut. Om så vore fallet riskerar gudstjänsten att bli mer av ett mänskligt än ett gudomligt möte. Bibeln ger oss ändå bilder till hjälp för att ana något av välsignelsens innebörd. Den är som regn, när det vattnar torr jord. »Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer.« (Psalt 65:11) Regnet välsignar jorden. Det är en gåva från ovan som ger jorden liv på nytt. Så är också välsignelsen en gåva, något som vi tar emot. »Ta emot Herrens välsignelse …« inleder ju prästen med att säga. Att ta emot välsignelsen är en del i den livslånga övningen att se hela livet som en gåva från Gud. Den som tror att livet och vad det rymmer främst är ett resultat av egen strävan, lurar sig själv. Välsignelsen ger ord åt denna gåva. Att församlingen reser sig upp, tillhör väl just detta att ta emot en gåva. Det gör vi sällan sittande. Med välsignelsen i ryggen sänds vi sedan ut att vara till välsignelse för andra. Kort sagt, att vara en del av Guds gåva till våra medmänniskor.

Det har i dag blivit allt vanligare att säga »Herren välsignar dig« i stället för »Herren välsigne dig«. Det kan tyckas vara en grammatisk detalj. Men i själva verket skiljer sig betydelserna något. Det första uttrycker något som man vet händer, medan det andra är en tillönskan. Svenska Akademien var en av de instanser som uttryckte sin tveksamhet till denna förskjutning i sitt remissvar till ny handbok: »Med optativformulering (från latinets opto = önska) uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. […] Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.« En tankeställare från våra språkvetare.

Förhoppningsvis har gudstjänsten blivit den kraftkälla den är tänkt att vara, inför den kommande veckan. Men inte alltid. Här följer tre hinder som kan stjälpa gudstjänstens välsignelser. Den första är andras ansvar, den andra mitt eget och den tredje kräver Guds beskydd att bli bevarad ifrån.

Utanförskap: Blir jag medräknad? Märks det att jag kommer? Talet om att vara sedd av Gud klingar ganska fort av ifall vi inte blir sedda av varandra. Här har varje gudstjänstfirare en del i att Guds tilltal blir levande, genom att vi räcker grannen handen eller ger en vänlig blick.

Betraktare: Vi har en tendens att ibland sätta oss på kritikernas åskådarläktare. Alla som suttit på en idrottsläktare vet att därifrån tycker man sig veta bäst vad som bör göras eller vad som skulle ha gjorts. Hur sköts det här egentligen …? Tyvärr får den onde en gratis frispark när vi sätter oss på denna läktare. Den som vill kliva ned därifrån kan därför öva sig i att inte se gudstjänsten som något man besöker. I stället är den något man firar eller deltar i. Alla är vi med på gudstjänstens spelplan, även om inte alla är forwards, för att fortsätta att låna bilden från sportens värld. En god regel är att be för dem som agerar längst fram, minst lika ofta som vi vädrar åsikter om deras agerande.

Förlorad förväntan: Är det verkligen så att Gud vill tala till oss – till mig? Alltför lätt kan vi förlora tron på att gudstjänsten bär på ett tilltal. Kanhända har det förutsägbara blivit ett vaccin mot din förväntan. De som vandrade till Jerusalems tempel fick i områdets portar ett motgift till denna »jag kan det där«-vaccinering. Upp till tempelmuren finns på den södra sidan en lång trappa med ett flertal olika portar längst upp. Än i dag kan vi se dem igenmurade vid utgrävningarna i Davids stad. Den som kom till templet fick lära sig att inte passera in och ut genom samma port. Som en påminnelse om att något skett därinne. Man är aldrig exakt densamme efter ett möte med levande Gud.

Till dig som förlorat din förväntan. Låt Jesu ord till farisén Simon utgöra rubrik till gudstjänsten nästa söndag: »Simon, jag har något att säga dig.« Gör sedan Simons svar till ditt: »Säg det, mästare.« (Luk 7:40)

Himlen mitt i världen Han oss visat har

Måltiden är den tredje rubriken som det nya kyrkohandboksförslaget sammanfattar högmässan och mässan i. En given rubrik för många och ett moment som kan undvaras enligt andra.

Måltiden inleds med att altaret dukas. I en lågkyrklig tradition är frågan nära till hands vad som är nödvändigt av liturgiska moment för att fira nattvard. I en mening är det enda nödvändiga, förutom bröd och vin såklart, att vi läser nattvardsbönens instiftelseord. »Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd …« Det är genom den bönen som brödet och vinet blir till nådemedel. Samtidigt är begrepp som »nödvändigt« ganska ointressant när vi talar om sådant som längtan och kärlek. Hur gör vi när vi förbereder en måltid för någon vi älskar? Vi lägger en ren duk på bordet, dukar med fint porslin, tänder ljus och pryder med blommor – inte för att det är nödvändigt i direkt mening. Vi gör det för att vi älskar den vi möter vid bordet. Så är måltiden vid altaret och dess förberedelse också en akt av kärlek.

I instiftelseorden, som vår handbok hämtar från 1 Kor 11:23-25, förekommer ordet åminnelse. Själva ordet har vi kvar från 1917 års bibelöversättning. I Bibel 2000 heter det »till minne av«. Men det grekiska anamnesis har en vidare betydelse än att bara minnas något som har skett. (Inom sjukvården förekommer ordet anamnes för att sammanfatta en patients historia, som har betydelse för behandlingen i nuet.) Den lutherska kyrkan har tolkat det som att historien genom åminnelsen flyttar in i nuet. Denna nutid ser vi på många sätt i gudstjänsten. På första advent säger vi till exempel: »I dag rider Jesus in i Jerusalem.« Väl medvetna om att händelsen inte utspelar sig i dag i egentlig mening utan för 2000 år sedan. Men den sker också nu. Han kommer ridande till oss när vi vänder oss till honom. Så är också måltiden något som sker i nuet, fastän händelsen vi firar redan har ägt rum. Men nattvarden pekar också framåt, mot himlen. Jesus sade om denna måltid vid det första nattvardsbordet: »Jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.« (Luk 22:16) Historien, nuet och framtiden blir ett i denna måltid.

I nattvardsliturgin finns flera moment som vill främja gemenskapen bland Guds folk. Det mest påtagliga exemplet är fridshälsningen, som fått en alltmer handgriplig roll i många av våra kyrkor den senaste tiden. Själva momentet hänger samman med ett av Jesus strängare ord: »Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg …« (Matt 5:23–25)

En inte helt ovanlig vrångbild av kristen tro är att vi kan be Gud om förlåtelse för att vi helt enkelt inte vågar eller vill be andra om det. Ovanstående Jesusord ur Bergspredikan visar hur den uppfattningen missat något väsentligt. Relationen till Gud och förhållandet till bänkgrannen hör ihop. Fridshälsningen är en viktig påminnelse om detta, vare sig vi likt de orientaliska kyrkorna (och våra laestadianska vänner) vandrar omkring i kyrkan för att få oförrätter ur världen. Eller om vi lite mer försynt vänder oss till grannen för att önska frid innan vi förenas i Kristi kropp och blod. Fridshälsningen påminner också om den levande Herre vi möter i nattvarden. Något av det första den uppståndne säger på påskdagens kväll är just orden: »Frid över er.« (Luk 24:36)

Nu är den uppståndne närvarande mitt ibland oss igen, i bröd och vin. Hur är det möjligt? Luther möter den frågan med en bild från medeltidens vanliga arbetsplats, smedjan. När smeden håller järnet i glöden blir det glödande rött. Elden flyttar in. Det är fortfarande samma järn, men det har också eldens egenskaper för en stund. När vi tar emot nattvarden är det därför Kristus själv vi tar emot. Han är där, som elden i järnet. Inte bara så att vi minns vad han gjort och rent symboliskt tar emot honom. Men inte heller på ett sådant sätt att brödet och vinet har förvandlats så att de bär på Kristus även efter mässans slut. Järnet svalnar ju något en stund efter att det kommit ut ur elden. Ändå är det så varmt att det ska behandlas med stor respekt. Brödet och vinet förtjänar att bemötas med en ännu större respekt. De har ju burit Kristus själv till oss! Hur det är möjligt? Ja, det är ett mysterium. Vi varken kan eller behöver förstå det, utan bara tacka och ta emot. För dig utgiven. För dig utgjutet.

För de första kristna var detta mysterium en glädje utan like. »De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.« (Apg 2:46) Vilket gudstjänstreferat. De nerböjda huvudena verkar lysa med sin frånvaro. Upptäcker vi med dem att »Himlen mitt i världen Han oss visat har«, då kan vi som i Sv Ps 17 verkligen »Ge Jesus äran« och sjunga vårt Halleluja!

Varför behöver vi gudstjänsten?

Denna höst beslutar kyrkomötet om en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Det ger oss anledning att reflektera lite mer omkring våra gudstjänster, oavsett hur vår liturgi ser ut. Våra ordningar kan skifta, men en liturgi (ordagrant översatt »som folket gör«) har vi alla. Vi ska i fem artiklar stanna upp inför frågorna: Varför är gudstjänsten så viktig? Varför gör vi som vi gör? Varför möter gudstjänsten vår längtan, eller varför gör den inte det?

I dag är många kyrkor, församlingshem och bönhus minst lika besökta under veckorna som under helgens gudstjänst. Mycket kan sägas om varför det ser ut så. Ändå kommer vi inte ifrån att det är gudstjänsten som burit kyrkan och Guds folk genom årtusenden. Övriga veckoverksamheter är i de flesta fall av ganska sent datum. »Gudstjänsten är kyrkolivets centrum«, säger Kyrkoordningen. Varför denna överordnade roll kan man undra?

Första gången det talas om gudstjänst i Bibeln är när Mose får uppdraget att leda sitt folk ur slaveriet. Det första de kallas att göra är att fira gudstjänst. Gud säger till Mose: »När du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg«. (2 Mos 3:12) Därför säger Mose vidare till Farao: »Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära«. (2 Mos 5:1) Vi är kallade att ge Gud ära. Det är den främsta anledningen för vårt gudstjänstfirande. Gud är värd det som vår Skapare, Frälsare och Hjälpare.

Vi skulle kunna ge ytterligare en handfull skäl till varför en kristen är kallad att fira gudstjänst:

Kristen tro är personlig, men inte privat.

Det hörs i både trosbekännelsen »Vi tror på …« och Herrens bön »Vår Fader …« att kristen tro handlar om plural. Det finns åtminstone två saker man inte kan göra ensam. Ingen kan gifta sig ensam och man kan inte vara kristen ensam. Möjligen kan man bli kristen i ensamhet, men det är svårt att förbli det. Det naturliga för en kristen är att vara en del av en församling som möts till gudstjänst. Utmaningen att göra sig beroende av andra är stor och svår. Samtidigt är det en gåva i ett samhälle där så många hungrar efter gemenskap, att Guds rike byggs tillsammans. Till det kristna livet hör att möta varandra för att fira den uppståndne, för varje söndag är ju en påskdag. Sedan kan sjukdom eller annat lägga krokben för möjligheten att vara med. Då är det vår kallelse att söka upp och komma med gudstjänstens gemenskap till dessa som vill men inte kan vara med.

Jesus prioriterade gudstjänsten.

Goda ledare lever som de lär. Jesus bekräftar detta på många sätt, även när det gäller att fira gudstjänst. »På sabbaten gick han till synagogan som han brukade« berättas det i Lukasevangeliet 4:16 när Jesus håller sin inträdespredikan i Nasarets synagoga. För honom var det alltså en självklarhet att fira gudstjänst. Var detta för att han läst i predikoturerna vem som predikade eller vilken bra kör som sjöng? Knappast. Snarare för att han behövde det. Och om Guds son behövde gå i gudstjänst, vem är jag att tro att jag inte skulle behöva det?

Gud talar till enskilda när hela församlingen träffas.

I gudstjänsten får Gud gott om chanser att tala till oss. Genom bibelordet, sången, bönen, predikan, nattvarden eller genom grannens handslag och ögon som möts. Även om det är en människa, och inte en ängel, som förmedlar hälsningen så säger vi: »Jag fick något av Gud i dag«. Tevetablån, skogspromenaden eller träningstimmen kan sällan mäta sig med att ge den uppbyggelse och det tilltal från Gud som en gudstjänst har chans att ge.

Gudstjänsten ger dina barn ett andligt arv.

Barn i dag möter ofta mycket skräp. Allt går inte att skydda dem från som förälder, men det går att ge dem så mycket gott som man kan. Till detta hör såklart mötet med en god Gud, som vi berättar om i gudstjänsten. Barnen snappar upp mer om vem Gud är i det som sjungs och sägs än vi anar. Visst kommer det för många barn en tid när det är motigt att följa med till kyrkan, men det finns oftast ett antal år när de trivs ganska bra där. Ta vara på den tiden! Den ger ett gott startkapital på deras kristna liv. Som det står i Ordspråksboken 22:6: »Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal«.

Gudstjänsten blir bättre när du är med.

Man kan tycka mycket om våra gudstjänster. En sak är säker i alla lägen: De blir bättre när du är med! Visst går vi till gudstjänsten för vår egen skull – men inte bara därför. Vad vi gör eller inte gör påverkar också andra. Någon blir glad över att se dig, en annan över att se din granne. Att du är med kan bli en hjälp för någon att tro. Det är lätt att glömma i en tid där vi frestas att ständigt fråga: Vad kan jag få ut av detta? Fast sanningen är att du kan också få ut något av att uppvärdera din plats i bänken. Stegen till kyrkan kan bli något lättare om du tänker på att bara genom att vara där bidrar du med något. Du hjälper Gud att göra gudstjänsten till ett levande tilltal. Just ditt bidrag kan ingen annan fylla.

Tillsammans får vi, utifrån Hebreerbrevet 10:25 utmanas av uppmaningen: »Låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra …«.

Evangelisation – att hitta ett språk för tron

Kristna tenderar att ha dåligt samvete när det kommer till evangelisation, men vad betyder det att evangelisera? Vad kan det innebära att vara deltagare i »Guds Stora Äventyr«?

Utgångspunkten för evangelisation är missionsbefallningen i Matteus­evangeliet 28:18–20: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar …«. Redan här kan vi gå fel. Uppmaningen börjar med »gå därför«. Det finns alltså en fundamental och motiverande orsak. I meningen innan säger Kristus: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden«. Här finns motivationen. Makten ligger i Guds händer, därför kallas vi att delta i uppdraget. Inte för att vi är duktiga, smarta eller listiga. Nej, vi kallas att delta i »Guds Stora Äventyr« därför att Han har makten. Allt vilar hos Gud som drar människor till sig, vi får vara med i processen.

Vad ska vi göra? Vi behöver leva nära de människor Gud vill nå. Att leva nära människor betyder att delta, vara engagerad och finnas på plats nära människor vi har omkring oss. Det handlar om familj, släkt, grannar, arbetskamrater, vänner med flera. Hur väl känner vi dem? Vad drömmer och längtar de efter? Vad kämpar de med? Svaren på dessa frågor ger oss vår utgångspunkt: Hur ser de goda nyheterna ut för dem?

Genvägar är senvägar. Att bara berätta om kristen tro leder oss lätt till att tro att det räcker med information. Det är ett stort misstag. Det är inte brist på information utan tillgänglighet och synlighet av relevant information det handlar om. Att Jesus dog på ett kors känner de flesta till. Att han tog på sig våra synder känns inte relevant för en person som inte ens har funderat över frågor om synd. Utgångspunkten måste vara att det vi förmedlar ska beröra den andre. Redan 1988 skrev Rolf Gustafson boken »Ingen tid för snabba svar«. Den är lika aktuell i dag som när den gavs ut.

Bumerangeffekten. Du kan inte ge det du själv inte har. Självklart. Ändå försöker vi gång på gång att ge vidare något som inte är en integrerad del av våra liv. Vi måste börja med att fråga oss hur evangeliet berör oss själva. På vilket sätt har det förändrat ditt sätt att tänka och leva, ditt sätt att relatera till andra, dina prioriteringar – mitt i vardagen? På frågan vad de goda nyheterna betyder för dig, behöver du kunna ge svar på det hopp som finns inom dig. Här slår, så att säga, evangeliet tillbaka till dig själv (se Kolosserbrevet 4:5-6).

Att hjälpa varandra. Att delta i en liten grupp kan betyda oerhört mycket för att kunna uttrycka vad evangeliet betyder. Här kan man hjälpa varandra att samtala om vad livet som kristen gör (och inte gjort) med dig – mitt i vardagen. Här kan man berätta, lyssna och låta olika erfarenheter berika. Varför tar vi inte vara på det? Är det för känsligt, för personligt? Finns det prestige med i bilden? Jag är förvånad över hur vi kristna undviker att hjälpa varandra att utveckla ett språk för tron som fungerar när det gäller att förmedla evangelium.

Att kommunicera. Undersökningar visar att föredrag är bland de sämsta sätten att förmedla information. Det behövs interaktiva processer som tar tid och där relevansen bevaras för att deltagarna själva är aktiva. Kommunikation handlar både om ord och liv – inget ersätter den kombinationen. Apostlagärningarna visar att den förändrade livsstilen hos lärjungarna skapade längtan och trovärdighet i människor omkring dem. Jag tror inte det är någon skillnad i dag.

Det handlar inte om att leva perfekta liv, utan liv som präglas av äkthet – med alla plus och minus som finns. Våra handlingar ska ju inte peka på oss själva, utan på att vi lever med Gud, beroende av hans nåd. Att förmedla att du är älskad och duger i Guds ögon kan vara nog så banbrytande i ett samhälle som poängterar prestation och status.

Det är våra kristna liv som skapar nya referensramar för människor runt omkring oss. Det är våra liv som både är tillräckligt annorlunda och tillräckligt lika som skapar nyfikenhet och relevans genom våra berättelser och våra handlingar. I ordet kommunikation ligger att något är gemensamt, »kommun«. Vi behöver dela referensramar med de människor vi vill nå.

Evangelisation har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en ensamuppgift. Det är en gemensam uppgift där vi kristna hjälper varandra att möta människor. Uppdraget vilar inte på dina axlar. Du delar det med andra, precis som de första lärjungarna. Det blir en gemensam upptäcktsfärd.

Splittrad syn på Luthers karismatik

Luther målas å ena sidan fullt verksam i Andens gåvor, å andra sidan trogen den lära som menar att gåvorna från Anden försvann samtidigt som den sista aposteln. Hur förstår vi bilden av Luther och karismatiken, och behöver den kompletteras?

Uppfattningen om Luther och karismatiken är splittrad. Somliga hävdar att Luther talade i tungor och hade alla Andens gåvor, speciellt profetens och evangelistens. Andra beskriver honom som en företrädare för det som senare kom att kallas cessationism – läran att Andens gåvor var till för kyrkans första tid och att de försvann med den sista aposteln.

För att förstå Luthers position i frågan om andliga gåvor är det viktigt att veta lite om hur situationen var. Ganska snart efter att reformationsrörelsen startade kom den att delas. Förutom reformationens huvudfåra som följde Luther, fanns även en radikal reformation med olika företrädare. De menade att Luther inte drog ut linjerna tillräckligt. En del av dessa var »extrem-karismatiker«. Exempelvis dök det upp tre män från en liten by som hette Zwickau som berättade att de var profeter som hade samtalat med Gud själv. De var så ledda av Anden att de inte behövde någon bibel och menade: Om Gud hade tänkt att Bibeln skulle ha betydelse skulle han ha låtit den falla ner direkt från himlen. Några år senare förkastade en annan av radikalreformationens företrädare, Thomas Müntzer – också från Zwickau – alla dop och sa att Bibeln inte var annat än papper och bläck: »Bibel, babel, bubbel«. Müntzer predikade även att man skulle påskynda Gudsrikets ankomst genom att döda alla ogudaktiga. Han blev en av ledarna i bondeupproret. Inför det avgörande slaget hävdade han att alla som stred med honom skulle vara osårbara för furstehärarnas vapen. Han blev själv till­fånga­tagen och dödad när upproret slogs ner. Många av bönderna som hade trott på hans ord blev också dödade i slaget. I radikalreformationen fanns en urspårad karismatik som hade lämnat Skriften bakom sig.

När Luther talade om Anden och Andens verk behövde han därför gardera sig åt två håll. Både mot Rom, som hade kopplat samman tron och Andens verk med kyrkohierarkin och sakramenten, och mot radikalreformationen, som hade förkastat allt yttre. De senare menade att Anden kunde ge helt nya uppenbarelser som kom oförmedlat utanför Ordet. Luther kom därför att betona att Anden kommer när den vill, förmedlad genom Ordet och sakramenten – de nådemedel vi fått. Vill vi få del av Anden får vi söka oss till de mötesplatser Skriften lovat. Luther menade vidare, utan att göra det till en princip, att nådegåvorna var till för att legitimera och etablera kyrkan. Denna uppgift var fullgjord när den siste aposteln dog och därmed försvann gåvorna. Han menade också att om vi gjorde oss beroende av uppenbarelser, drömmar och mirakler skulle vi bara löpa risk att bli lurade av den Onde som vill förföra. Det stora miraklet var för Luther att tron kunde skapas i en män­niskas liv. För detta fanns Ordet och nådemedlen genom vilka Anden verkade, därför behövdes egentligen inget mer.

Å andra sidan finns flera exempel från Luthers skrifter och liv som visar att han inte var konsekvent i sitt avståndstagande från det vi i dag kallar karismatik. Till exempel berättade han i ett brev till en vän som ville få vägledning om bön, att han själv bad utifrån de olika delbönerna i Fader vår. Ibland fick han då »rika, goda tankar« i sin bön: »… då predikar den helige Ande själv och av hans predikan är ett enda ord bättre än tusen av våra böner. Ofta har jag lärt mig mera i en sådan bön än jag hade kunnat få ut av mycket läsande och eftertanke«. (Ur Hur man ska be av Martin Luther, sida 26, översättning Tomas Appelqvist 2010.) Han räknade också med att Gud kunde tala genom drömmar – även om det endast i efterhand kunde bedömas om de var från Gud. Alla profetiska uppenbarelser och drömmar behövde givetvis prövas mot Skriften.

Under sitt liv fick Luther vara med om åtminstone tre mirakler när man befarade att döden skulle inträda. Det var han själv, hans hustru Käthe och hans gode vän Melanchthon som vid olika tillfällen blev helade efter förbön. Ytterligare ett tecken på att Luther räknade med helandets möjlighet, var att han år 1545 skrev en instruktion för hur man kunde be för en sjuk i enlighet med Jakobs brev.

I Luthers syn på karismatik finns saker att lära:

• Det största under vi kan vara med om är inte ett fysiskt helande eller något annat spektakulärt, utan att en människa får en tro på Jesus Kristus. Det undret öppnar evig­­he­ten.

• Alla anspråk, uppenbarelser och under behöver prövas. Bara det som stämmer med Skriften och fäster oss vid Kristus ska vi ta fasta på. Allt annat blir bedrägligt hur bra det än i övrigt verkar.

• Anden kommer i första hand genom
Ordet och sakramenten. Det är mötesplatserna Guds löften är kopplade till.

• Bön är dialog med – inte en monolog inför – Gud. Vi får be lyssnande.

Samtidigt är detta ett av de områden där Luthers teologi behöver kompletteras. Bibeln talar om Andens gåvor på ett sätt som Luther aldrig utvecklade, fast han i övrigt hade en rik teologi om Anden och Andens verk. Det är fullt möjligt att forma en biblisk och luthersk teologi som fullt ut bejakar Andens kraftutrustande verk. Vi påminns om detta av våra karismatiska lutherska systerkyrkor i Tanzania och framför allt Etiopien. Den karismatiska rörelse som sedan 1960-talet går fram över kristenheten kan vi frimodigt hämta hem en hel del ifrån – om vi gör det under biblisk prövning med teologisk medvetenhet. Kanske är det till och med så att den karismatiska rörelsen behöver en del av den lutherska teologins betoningar för att utvecklas sunt. Det påstår åtminstone professor Veli-Matti Kärkkäinen, Fuller, en av den karismatiska rörelsens främsta kännare, i artikeln »Beyond Augsburg: Faith Alone and Full Gospel«, i Lutheran Forum nr 3/2007.

Det finns inga ateister – om Luther och det första budet

Påståendet »Det finns inga ateister« låter helt felaktigt. Enligt olika undersökningar definierar mellan 6 och 17 % av alla svenskar sig som ateister. Som vanligt i opinionsmätningar beror procentsatsen man får fram delvis på hur frågan ställs och delvis på vilka som fått och valt att svara på frågan, vilket är med och förklarar spännvidden. Men att man inte tror på någon gud säger egentligen inte något om man i praktiken har en gud. Åtminstone inte om man utgår från Luthers sätt att definiera vad en gud är, när han förklarar första budet i sin stora katekes: »Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud«. (Översatt av Martin Krauklis.)

Med en sådan funktionell definition på vad det är att tro på en gud, blir även ateisten i praktiken gudstroende. Alla har vi det vi litar på, satsar på, hoppas på och som därmed styr våra liv. Vi avslöjas alla som ofrånkomligt troende. Frågan är bara vilken gud vi har. Därmed är vi inne på nästa sats.

Att »Det goda blir lätt våra farligaste synder« är en naturlig slutsats utifrån Luthers sätt att definiera vad en gud är. Den stora frestelsen för de flesta kristna utgörs inte av uppenbart onda saker. De lockar sällan. Det som är gott och bra däremot, som vi längtar efter, är svårare att hantera och därmed ge rätt plats: en nära kärleksrelation, ett bra sexliv, en snygg och vältränad kropp, psykisk balans, en spännande personlig identitet, en bra karriär, att bli känd, ett reseäventyr, en egen lägenhet, en bra bil, att mina barn ska få ett bra liv …

Allt sådant om vilket jag tänker tankar som: »Händer inte detta blir mitt liv meningslöst« eller »Får jag inte detta ger jag upp«, är i praktiken min gud. Det mesta som vi på detta sätt strävar efter är gott och Guds goda gåvor som vi har rätt att både söka och älska. Just därför är de också de allra mest lockande och svåravslöjade avgudarna – när de får fel plats i våra liv. Saker som är goda är lätta att upphöja till ultimata livsmål. Som livsmål kommer de dessvärre att vara destruktiva; om jag når mitt mål kommer det aldrig att egentligen tillfredsställa mig. Det vet alla som exempelvis haft karriär som livsmål och lyckats. Om jag inte når mitt mål kommer det jag söker aldrig att rädda mig. Detta gör att den kristnes avgudar och ateistens omedvetna gudar egentligen är identiska. Vi dras till samma saker och kommer att möta samma besvikelser. Vad än jag hoppas på kan det inte svara mot den djupaste törsten i mitt liv. Den kan bara Gud möta. Och det är här den tredje satsen kan bli begriplig.

Därför stämmer det att »Lag kan bli evangelium«. Lagbudet som Gud ger, »Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig«, är kravet som kan bli en gåva, ett evangelium, enligt Luther. När jag sökt mina avgudar och blivit besviken – för att de lovar runt och håller tunt – och inser att det finns en Gud som söker mig, som älskar mig, som kommer mig nära i Jesus Kristus, som betalat för alla mina felsteg och felaktiga livsmål – då är det en befrielse, ett sant evangelium, att jag inte behöver ha några andra gudar vid sidan av den sanne Guden. Att bli påmind om den ende sanne Guden är ett evangelium som både den kristne och ateisten behöver.

Med Gud som ende Guden i mitt liv får allt det goda Gud ger och låter mig längta efter rätt plats. Min karriär blir bara min karriär, och inte dessutom min identitet och mitt liv. Mina ägodelar blir bara ägodelar, och inte dessutom livsmål och livsmening. Jag inser att jag kan leva både med och utan det goda jag söker när jag har det högsta goda: en relation med Gud genom Jesus Kristus. Det ger frihet.

Luthersk missionsteologi – målet är Guds rike

Denna typ av omdömen har funnits bland tidigare generationer av missionsvetare. En bakgrund till detta var antagligen att de utgick från sina egna definitioner av mission: mission som organiserade missionssatsningar in i
andra geografiska områden. Inget av detta, vare sig organisation av mission eller överskridande av geografiska gränser, gick att finna hos Luther.

Först under 1900-talet började denna bild av Luther och missionen att brytas upp, och man upptäckte att Luther hade mer att säga om mission än vad man tidigare trott. Det är visserligen sant att Luther inte organiserade några missionsresor till andra länder. Det är heller inte konstigt om man tänker på att han levde och verkade i ett furstedöme mitt i ett kristet kejsardöme där han var bannlyst av kyrkan och förklarad fredlös av kejsaren. Dessutom var detta en tid där en resa till ett område med onådda folk var ett ofantligt mycket mer komplicerat företag än i dag.

Det som forskare under 1900-talet upptäckt är att det finns en hel del missionsteologi hos Luther, inte minst hos honom som bibelkommentator och predikant. Han hämtar sitt missionsmaterial från Bibeln, där bland annat den första kristna kyrkans växt och Apostlagärningarna är viktiga för honom, och fogar samman det med sina teologiska betoningar där förkunnelsen av Guds gåva, evangelium, står i centrum.

Några tankar om mission hos Luther har relevans också i dag:

1) Det är allas uppdrag att vara missionärer. Även om de som kallats till att vara predikanter har ett särskilt uppdrag att sprida evangeliet är det hela gudsfolkets uppgift. Här har vi det allmänna prästadömet än en gång.

2) Vi ska utbilda oss så att vi kan vara missionärer där vi hamnar. Luther argumenterade – i samband med att han försökte påverka furstarna att satsa medel på skolgång för att alla barn skulle lära sig läsa – för att unga skulle lära sig flera främmande språk. Varför? De skulle då rustas för att kunna sprida evangelium till andra. Kanske kan principen bakom vara en utmaning till alla kristna (inte endast unga) i dag? Vad behöver vi studera/lära oss/utvecklas i för att lättare kunna vara Kristi vittnen? För många kan det kanske handla om att gå en bibelskola – så att man får grepp om trons innehåll. För en del kan röra sig om att, som Luther tänkte, lära sig ett nytt språk. Eller kanske en ny hobby som för oss i kontakt med människor som vi kan lära känna. Här gäller helig fantasi för evangeliets skull. Den största utmaningen för oss är till sist att se hela våra liv i missionens tjänst oavsett vad vi sysslar med.

3) Gud är genom skapelsen verksam i alla folk och i de ordningar som råder bland dem. Därför ska de som sprider budskapet vara mycket återhållsamma med att införa sina egna seder och ordningar i de samhällen och kulturer de möter. Det är evangelium som mottagaren ska ta emot, inte ett helt kulturpaket. Här finns utifrån Luthers tvåregementslära (som skiljer på kyrkans och samhällets uppdrag) intressant nog en motkraft till den kulturimperialism som finns som en ständig fara för all mission – en fara som västerländsk mission genom tiderna inte alltid tagit på allvar.

4) Missionen är Guds mission. Det är han som råder över den och vi vet inte hur individer och folk kan komma att öppna sig för evangelium. I förlängningen av detta finns en förmaning till ödmjukhet inför våra egna missionsplaner som kyrkor och missionsorganisationer. Kanske behöver vi planera in en beredskap för oförutsedda öppningar för evangelium som kan dyka upp?

5) Mission är att vittna, både i ord och i handling. Hos Luther, liksom i Bibeln, finner vi ingen strikt uppdelning mellan evangelisation (ord) och diakoni (handling) som vi ofta har gjort i vår tid. En av de första utsedda diakonerna, Stefanos, predikade utan att tveka i Apostlagärningarna 7. När ord och handling finns i kombination blir budskapet om Kristus som tydligast.

6) Målet för missionen är att Guds rike till sist ska upprättas. Detta är historiens slutmål som alla kristna är kallade att vara delaktiga i. Inte illa att få vara en liten länk i Guds stora plan. Det ger perspektiv åt våra liv.

Korset – ingen delad räkning

Påskens glada budskap handlar om en helt »fri lunch« utan att räkningen delas mellan Gud och oss människor. Gud själv tar hela kostnaden för frälsningen, skriver Tomas Nygren i månadens teologi om ett lutherskt perspektiv på försoningen.

Uttrycket »There is no such thing as a free lunch«, ibland förkortat »TINSTAAFL«, lär ha sina rötter i att det fanns amerikanska serveringar som under tidigare delen av 1900-talet annonserade »Fri lunch«. Haken, det finstilta i erbjudandet, var att den hungrige bara fick sin fria lunch om han betalade för sin dryck – som man tog rejält betalt för. Kostnaden kommer alltid någonstans. Inget är gratis. Detta gäller i fysikens värld – annars hade evighetsmaskinen för länge sedan varit uppfunnen och löst alla tänkbara energiproblem. Samma sak gäller i relationernas värld. Det vet alla som förlåtit en oförrätt. Att förlåta innebär att jag i praktiken säger till den andre att »jag låter udda vara jämt – jag tar kostnaden och låter bli att hämnas«. Att förlåta innebär alltid att bära en kostnad.

Även i relationen mellan Gud och människa gäller »TINSTAAFL«, enligt Luther, men inte på det sätt vi människor gärna tror. Vi tänker att frälsning hör ihop med moral och etik eller med religiositet. Den som lever bra och verkligen försöker bidra till att lunchen, det vill säga frälsningen, blir betald. Männi­skan bidrar med sitt goda och sedan står Gud för resten. Delad räkning.

Men korset visar att det inte alls handlar om delad räkning. Även om Gud vill etik, moral och god religiositet för våra liv är det Gud själv som tar hela kostnaden för frälsningen. Genom Kristi död och uppståndelse betalas människans två stora räkningar. Den största räkningen handlar enligt Luther om Guds reaktion på människans synd. Gud kan i sin helighet inte låta bli att med vrede reagera på synd, ondska och orättfärdighet. Annars skulle Han förneka sig själv. Det handlar således inte om att Gud skulle vara underställd någon evig moralisk lag utan om att Gud själv är helig och rättfärdig. Korset innebär att Gud i sin kärlek själv tar smällen av sin helighets reaktion. Att förlåta innebär att välja att bära kostnaden. I sin korsdöd bär Jesus Kristus en hel mänsklighets alla kostnader.

Den andra räkningen är enligt Luther en följd av den första. Genom synden har mänskligheten hamnat i onda makters våld. Människan är även ett offer som behöver befrielse. Kristi död och uppståndelse innebär att de onda makterna är besegrade. Synden, döden och djävulen har inte det sista ordet i våra liv. Det har Kristus.

I dag är det inte ovanligt att denna typ av beskrivningar av försoningen, som bland andra Luther ger, kritiseras som en »kosmisk barnmisshandel« där en dysfunktionell patriarkal härskargud kräver att en son offras för att hans ära har blivit kränkt. Försoningen blir närmast att uppfatta som ett hedersmord. Kritiken missar att Luther och andra framställare av denna typ av försoning inte talar om en far och en son i en mänsklig familj där fadern tvingar sin son att ta kostnaden, utan om en treenig Gud; Fader, Son och Ande, som i sig själv väljer att bära kostnaden av sin reaktion för att rädda mänskligheten. Kritiken missar även att historien inte slutar med sonens död i misär utan med hans uppståndelse, en seger över synd, död och djävul. I Luthers teologi sitter alltid hela påskbudskapet med lidande, död och uppståndelse ihop.

De goda nyheter som påsken talar om är att det faktiskt finns en »fri lunch« att få, om vi ser det utifrån människans perspektiv. Påsken predikar att alla räkningar är betalda oberoende av hur våra problem ser ut. Påsken predikar att synden, döden och djävulen är besegrade hur hotfulla de än kan se ut för oss. Det finns förlåtelse, liv och salighet att få i tron på den korsfäste och uppståndne, Jesus Kristus.

Liturgin lär oss en vördnad för det heliga

Fascinationen för det liturgiska har vuxit fram. Biörn Fjärstedt kan inte sätta fingret på om den väcktes redan i Östra Eneby medeltida kyrka i Norrköping, där han växte upp, eller på senare år, genom gemenskapen på Laurentiistiftelsen.

– Under studietiden upptäckte jag att det egentligen är genom liturgin som tron uttrycks. Det är där vi sätter ord på vår tro och sjunger ut vår tillbedjan inför Gud. Därför är det viktigt med liturgin, att den följer en viss ordning, »ordo« som vi säger, och att den är så fyllig som möjligt, säger Biörn.

Liturgins fyllighet, menar Biörn, består i att beröra alla människans sinnen – alltifrån det fysiska, som genom smörjelse med olja till att levande ljus både ger ett synintryck samt förmedlar doft och känsla. Det handlar även om liturgiska kläder, blommor, gudstjänstens utformning eller melodivalet.

– Liturgin ska väl hjälpa oss att komma nära någonting som går utöver oss själva. Det är något som inte är så lätt att förklara, vilket är både en svaghet och en styrka. I den högkyrkliga traditionen handlar det inte främst om att gå ut och omvända folk, utan snarare  att som Jesus säga: »kom och se«.

Budbäraren möter Biörn hemma i lägenheten. På sjunde våningen bor han med utsikt över hela Uppsala och alla sinnen inkluderas även här. Hemmet är rikligt smyckat med tavlor, textilier, växtlighet och ljus.

När liturgin under 1950-talet återfick mycket av sin betydelse i den svenska kyrkan var det som en reaktion mot den då strama ämbetskyrkan. Styrkan blev att genom upplevelser och det sinnliga förmedla ett textförankrat sätt att fira eukaristin, något gemensamt för alla att delta i. Grunden skulle förankras i ordet.

– Predikan är viktigare än vad många tror, det är ju där som vi odlar en antiliberal hållning.

På vilket sätt kan liturgin vara revolutionär i dag?

– Min generation gjorde ett försök, men det gick nog inte så bra. Kyrkorna är i och för sig fulla med liturgiska kläder i dag och en gudstjänst i Uppsala domkyrka är på ett sätt mer högkyrklig än lutherska kyrkor på andra håll i världen. Nu blir det för nästa generation att säga hur vi ska få liturgin att vara något som människor vill vara del i, uppleva och lära sig något av.

Kärnan hos den bibelförankrade liturgin har allt mer kommit att kretsa kring den äldsta kyrkotraditionen, patristik. Framförallt ser han den tydligt hos traditionen i den orientaliska samt koptiska kyrkan.

– De har utan tvekan bevarat väldigt mycket av det som var den första kristna generationens sätt. Minnet av den övre salen, det är kärnan i hela liturgin, som i sin tur är kopplad till en måltid som redan fanns – påskalammsmåltiden. Så det går inte hitta på en egen liturgi. Fokus är att så mycket som möjligt återfinna rötterna.

– Förlorar vi liturgin riskerar vi att tappa vårt rotfäste i det allra äldsta. För alla oss som är kristna är ju det som Jesus kom med det viktigaste för oss.

Kritiken som riktas mot den högkyrkliga liturgin identifierar han utifrån två faktorer:

– När jag var ung började det med att vi ansågs vara katoliserande, det var farligt, sedan tog kritiken mot att man inte lät sig övertygas om kvinnliga präster över och då kom allt att handla om det.

Orsakerna bakom kritiken håller han inte med om. Att den högkyrkliga liturgin skulle vara exkluderande eller på något sätt bidra till att utforma en kristen elit anser han inte heller. Trots att den religiösa allmänbildningen minskar menar han att liturgin inte handlar om kunskap.

– Högkyrkliga ser det som ett »learning by doing« som inte är intellektuell. Snarare har vi sett att liturgin varit väldigt användbar, till exempel när det gäller funktionshindrade, som kan fånga sådant som de människor som tror att man ska tänka ut allt i huvudet inte kan.

Finns inte risken att vi drunknar i liturgins alla former och uttryck?

– Nej, jag tänker snarare att vi riskerar att tappa bort oss mer när det blir estradkristendom och show över det hela. Det blir som med Mello, jag ska inte uttala mig om Melodifestivalen för jag har inte sett den så mycket, men det är klart att man kan drunkna i den. Det händer ju saker hela tiden och de har planerat i detalj hur man ska påverkas. För mig saknar det stringens, det är inte vad jag är ute efter.

Vad har du för råd till den som vill närma sig det liturgiska?

– Först, skippa allt det där med rädslan för katolicism. Det tror jag är mer av politisk karaktär. Sedan handlar det om att odla en känsla för det heliga. Jag tycker också det är bra att ta vara på de orientaliska kyrkornas närvaro, gör dem ett besök. Det handlar om att både knyta an till och odla en närhet till människor. Samtidigt utvecklar vi inte bara en gemenskap utan vi odlar en öppenhet och vördnad för det heliga.

Hur odlar vi en vördnad för det heliga?

– Det kan vi göra genom små gester som uttrycker en vördnad för brödet och vinet. Vi behöver inte avstå, utan på samma sätt som vi dukar middagsbordet fint när vi väntar gäster får vi smycka nattvardsfirandet med dukar, levande ljus och vackra blommor. Allt som tydliggör att här är det något vi respekterar.

»Hela kyrkans teologi är min«

Genom livets toppar och dalar har teologin varit den röda tråd som bär Patrik Hagman. Finländaren vars kopplingar till svensk kristenhet växer sig allt starkare. För Budbäraren berättar han om den större ekumeniska gemenskapen, sitt skrivande och att leva för sin nästa – även de gånger då vår nästa tas ifrån oss.

Det var redan efter en vecka på journalistutbildningen som Patrik Hagman insåg att det endast skulle komma att handla notiser och nyhetsrapportering, istället för de djupa intervjuer som han hoppats på. Han hade tidigare gått musiklinjen på en folkhögskola där det också fanns en teologisk ledarskapsutbildning. Vännernas kurslitteratur i systematisk teologi fångade hans fascination på riktigt. Efter att ha utbildat sig till journalist bestämde han sig för att ge teologin en chans och plötsligt var det som att komma hem.

– Jag kände genast att det här är min grej. Jag tror att de flesta människor kan göra lite vad som helst men jag hör inte till dem, jag är liksom gjord för att vara teolog.

Han doktorerade i patristik, om kyrkofädernas historia, därefter har han fortsatt som etiker i många år och nu gått över till att undervisa i praktisk teologi på Åboakademin där han finns verksam. Huvudfrågan han alltid återkommer till handlar om kyrkan.

– Det som jag tänker mycket kring är just vad det innebär att tro så som kyrkan lär? Vad spelar det för roll, i vår tid i dag?

Under uppväxten i Vasa, Finland, har Patrik alltid varit den som diskuterat, analyserat och frågat. Erfarenheterna från den pingstförsamling som familjen tidigare tillhört, som under åttiotalet splittrades på grund av teologiska frågor, lärde honom att man kan ha fel i kyrkan. För Patrik ledde det till att bli den kritiskt granskande teolog han är i dag, men genom åren har han sett många i samma process som istället valt att lämna all form av kristendom. Vissa klarade sig genom att ha ett »bullshitfilter«, något han beskriver som en beklaglig överlevnadsstrategi, vilket gjorde att de verkade kunna segla förbi allt som sades utan att ta det för allvarligt.

– Jag saknade ett sådant filter när jag växte upp, jag tog allt på väldigt stort allvar. Tyvärr finns det för många i kyrkan som säger så mycket dumt, och sätter en gudomlig auktoritet bakom det, vilket gör att människor verkar behöva ett sådant filter för att överleva.

Vändningen kom när han i tjugoårsåldern besökte klostret i Taizé i Frankrike.

– Det gav mig en känsla av att religion kan fungera på riktigt, vilket jag var lite tveksam till i den åldern. De kombinerar sund teologi med gudstjänstpraxis och att vara vettiga människor som gör saker i världen som betyder någonting.

Resan till Taizé har, tillsammans med Peter Halldorfs författarskap, gett Patrik en upptäckt av kyrkans djupa och breda tradition samt historia.

– Jag hittade den stora ekumeniska kyrkliga verkligheten och det är nog där jag hör hemma. I min teologi så finns det lika mycket baptistisk teologi som det finns katolsk eller ortodox teologi i den. Jag har alltid uppfattat det som att hela kyrkans teologi är min.

Kyrkan och dess gemenskap ligger honom fortfarande varmt om hjärtat. Han ställer sig frågande till den våg av teologi som under senare delen av 1900-talet bekräftade sin relevans genom kritiskt tänkande och att rikta den mot kyrkan.

– Jag tycker genuint mycket om att gå i kyrkan och att vara delaktig i kyrkans liv på olika sätt. Det finns helt klart jättemycket man kan vara negativ till i kyrkan, men som teolog kan man bara vara kritisk mot kyrkan som mot någon man älskar.

Därför ser han det som sin främsta uppgift att återskapa bilden av vad vi har kyrkan till och varför den spelar roll, trots sina fel och brister.

Teologen Patrik är, trots sin finlandssvenska brytning och sitt stora engagemang inom kyrkan i Finland, nästan mer hemma bland svensk kristenhet där han återkommer som talare och hans böcker fått stor spridning. Strax efter nyår medverkade han på medarbetardagar för EFS och Salts anställda i Västerbotten.

– Jag är väldigt präglad av svensk kristenhet. Det är lite lustigt, när jag kommer till Sverige och talar så gör jag det lite som en utomstående, men känner till ganska bra vad som har pågått här. I Finland är jag väldigt mycket mer udda. Speciellt på finskt håll, där är det väldigt få som exempelvis tycker att kyrkofäderna har mycket att säga oss i dag.

Vilket språk ger teologin dig?

– Det är ett språk ägnat åt att prata om det som vi ofta tar för självklart, som hela tiden rör sig på marginalerna av det som går att säga och pushar på den gränsen, det är teologins hemort. Den ger mig och kyrkan ett språk för att komma åt de saker vi annars inte pratar om, men kanske bör prata om, för det är ofta på den nivån som mycket av det viktigaste i livet finns.

För att inte teologin ska bli något isolerat väljer Patrik ofta att, utifrån ett politiskt perspektiv, peka på hur vårt samhälle fungerar och sedan använda teologin för att belysa det. På så vis vill han göra den tillämpningsbar och begriplig i vår nutida samhällskontext.

– Det behövs att vi ser kristendomen, livet som kristen och att fira gudstjänst som sådant vi behöver lära oss. Det är inget som finns i oss eller som vi automatiskt kan.

Många av hans böcker berör därför kyrkans gemenskap. Den storleksmässigt minsta av dem, »Söndagsskola för vuxna«, är ett förslag på en kristendomstolkning för vår tid. Den utgår från konkreta livsfrågor och riktar sig till alla som vill fundera kring vad kristet liv innebär i dag. Han ser det teologiska språket som en kontrast till kyrkans vana att bekräfta sin existens genom individens egna erfarenheter. Kyrkan och teologin behöver vara samhällsorienterad för att hållas relevant.

– Om det enda sättet som kyrkan har att förklara varför kristendomen är viktig är genom personliga upplevelser och problem blir den väldigt terapeutisk. Vi får snabbt intrycket av att kristen tro handlar om att vi ska må bra, vilket kanske inte alls är poängen.

Vi kommer in på begreppet gudsbild, vad som definierar bilden och vad gör den med oss. Utifrån uppväxten i en väckelsefromhet som starkt betonat den personliga relationen till Jesus hade Patrik under en tid en gudsbild som mer handlade om en »bete-sig-rätt-instans«.

– När jag läste mer teologi insåg jag att detta inte var en produkt av kristendomen utan snarare från maktutövande predikanter och jag kunde därför droppa den.

Vad får det för konsekvenser för dig?

– Jag tror på kyrkans Gud. Det hoppas jag innebär att jag inte försöker kontrollera Gud, vilket ofta är följden av att tro sig veta vem Gud är. Kanske lämnar det också ett utrymme för mig att ta kyrkan som gemenskap på stort allvar.

Patrik menar att när Gud blir för konkret börjar han konkurrera med kyrkan, och vårt behov av en troende gemenskap minskar:

– Det är lite det som har hänt i modern protestantisk kristendom, att vi har skapat en väldigt tydlig Gud och då behöver vi inte någon kyrka. Men om Gud är tillvarons grund som vi tillber och älskar, men inte känner till, då behöver vi en gemenskap som delar erfarenheten av den sortens liv. Det är därför mitt teologiska tänkande hela tiden handlar om vad kyrkan är för något och vad den gör.

På samma sätt som teologin kan sätta ord på, och ge uttryck för, det som är otalt så kan det också vara ett språk för sådant vi inte kan förstå oss på. Patriks liv har sedan tonåren, då hans far fick sitt cancerbesked, kantats av sjukhusbesök samt förluster av nära och kära.

– Teologi eller kristen tro, vet inte vilket som är vilket, har hjälpt mig att veta vad jag skulle titta efter. Att just sådana vardagliga exempel på nåd, att de på riktigt är viktiga.

Hösten 2011 fick Patrik och hans fru Carina, kallad Kika, beskedet att deras då treårige son Joel hade en hjärntumör och var döende. Behovet av den kristna gemenskapen och betydelsen av de personliga erfarenheterna av närhet och nåd blev extra påtagliga.

– När min son var sjuk, märkte jag och min fru att vi fick en massa styrka av att finnas där för andra, vilket var lite paradoxalt. När människor kom för att stödja oss på något plan så märkte vi ganska snabbt att det var vi som fick stödja dem, för vi kände till situationen betydligt bättre. Vi märkte att det här var något som gav oss kraft och gav vårt lidande någon slags mening, eftersom vi på något sätt kunde hjälpa andra med sitt.

Kyrkan fanns hela tiden närvarande. Särskilt betydelsefullt var det bönenätverk som startade direkt de fick höra om Joels tumör, en bedjande kvinna från barndomsförsamlingen i Österbotten var den andra person Patrik ringde efter beskedet och bönestödet hade oerhörd betydelse. Ungefär ett och ett halvt år efter Joels begravning gjorde livets oerhörda skörhet sig återigen konkret då Carina hastigt gick bort i sviterna efter en plötsligt stroke.

– Det känns som att genom alla dessa år, under den delen av mitt liv som på något sätt avslutades med att Kika också gick bort, var det som att jag fick leva med och bäras av en slags speciell gudsnärvaro som jag väldigt starkt kopplade samman med den här förbönen som nu är över. Det känns nu som att jag lever under normala livsvillkor igen med ett vanligt bekymmersliv.

Vardagsglimtarna av nåd tog sig många uttryck och fick stor betydelse. Tacksam­heten, situationen till trots, är något Patrik ofta återkommer till som en viktig del av kristendomen och ett sätt att hantera livets olyckor på.

– Just det här med tacksamhet, inte över motgångarna man möter men för andra saker, det är en sådan konkret sak som kristendomen lär oss.

I mötet med de familjer som levde i samma sjukhusmiljö blev tacksamheten en tydlig skillnad. Istället för att fokusera på de fina sakerna mötte de många som bara såg trånga utrymmen eller läkarnas misstag, något som gjorde den redan jobbiga situationen allt tyngre.

– Min fru höll kontakt med många av mammorna till de cancersjuka barnen och slogs av hur mycket bitterhet människor lever med. Då hade många av dem ännu sina barn i livet. Kanske att vi som kristna vet att bitterhet är ett gift man inte kan flirta med, utan vi måste hitta andra sätt att se på saker för att undvika det. Vi försökte hela tiden, för att uttrycka mig fromt, se Guds gåvor där vi fick leva.

Vårt samtal har handlat om kyrkans gemenskap, om att leva för sin nästa, men vad hände då när dina nästa plötsligt togs ifrån dig?

– Det är konstigt hur livet fungerar, när vår son var sjuk kom jag och min fru mycket närmre varandra. När hon dog så blev mina närmaste vänner mycket, mycket viktigare för mig. Det är ju en välsignelse att jag hade sådana vänner som kunde ställa upp och lyssna på mina totalt irrationella funderingar som kom ur mig de första dagarna.

– Ingenting blir bättre av att jag formulerar min smärta och min saknad i termer av »hur kan Gud tillåta det här?!« för det kommer jag aldrig få något svar på. Man får hitta ett annat sätt att tänka på det och försöka ställa frågor som vad handlar mitt liv om nu, när jag inte längre är familjefar och lever småbarnsfamiljeliv? Vad är det då som är viktigt för mig?