Splittrad syn på Luthers karismatik

Luther målas å ena sidan fullt verksam i Andens gåvor, å andra sidan trogen den lära som menar att gåvorna från Anden försvann samtidigt som den sista aposteln. Hur förstår vi bilden av Luther och karismatiken, och behöver den kompletteras?

Uppfattningen om Luther och karismatiken är splittrad. Somliga hävdar att Luther talade i tungor och hade alla Andens gåvor, speciellt profetens och evangelistens. Andra beskriver honom som en företrädare för det som senare kom att kallas cessationism – läran att Andens gåvor var till för kyrkans första tid och att de försvann med den sista aposteln.

För att förstå Luthers position i frågan om andliga gåvor är det viktigt att veta lite om hur situationen var. Ganska snart efter att reformationsrörelsen startade kom den att delas. Förutom reformationens huvudfåra som följde Luther, fanns även en radikal reformation med olika företrädare. De menade att Luther inte drog ut linjerna tillräckligt. En del av dessa var »extrem-karismatiker«. Exempelvis dök det upp tre män från en liten by som hette Zwickau som berättade att de var profeter som hade samtalat med Gud själv. De var så ledda av Anden att de inte behövde någon bibel och menade: Om Gud hade tänkt att Bibeln skulle ha betydelse skulle han ha låtit den falla ner direkt från himlen. Några år senare förkastade en annan av radikalreformationens företrädare, Thomas Müntzer – också från Zwickau – alla dop och sa att Bibeln inte var annat än papper och bläck: »Bibel, babel, bubbel«. Müntzer predikade även att man skulle påskynda Gudsrikets ankomst genom att döda alla ogudaktiga. Han blev en av ledarna i bondeupproret. Inför det avgörande slaget hävdade han att alla som stred med honom skulle vara osårbara för furstehärarnas vapen. Han blev själv till­fånga­tagen och dödad när upproret slogs ner. Många av bönderna som hade trott på hans ord blev också dödade i slaget. I radikalreformationen fanns en urspårad karismatik som hade lämnat Skriften bakom sig.

När Luther talade om Anden och Andens verk behövde han därför gardera sig åt två håll. Både mot Rom, som hade kopplat samman tron och Andens verk med kyrkohierarkin och sakramenten, och mot radikalreformationen, som hade förkastat allt yttre. De senare menade att Anden kunde ge helt nya uppenbarelser som kom oförmedlat utanför Ordet. Luther kom därför att betona att Anden kommer när den vill, förmedlad genom Ordet och sakramenten – de nådemedel vi fått. Vill vi få del av Anden får vi söka oss till de mötesplatser Skriften lovat. Luther menade vidare, utan att göra det till en princip, att nådegåvorna var till för att legitimera och etablera kyrkan. Denna uppgift var fullgjord när den siste aposteln dog och därmed försvann gåvorna. Han menade också att om vi gjorde oss beroende av uppenbarelser, drömmar och mirakler skulle vi bara löpa risk att bli lurade av den Onde som vill förföra. Det stora miraklet var för Luther att tron kunde skapas i en män­niskas liv. För detta fanns Ordet och nådemedlen genom vilka Anden verkade, därför behövdes egentligen inget mer.

Å andra sidan finns flera exempel från Luthers skrifter och liv som visar att han inte var konsekvent i sitt avståndstagande från det vi i dag kallar karismatik. Till exempel berättade han i ett brev till en vän som ville få vägledning om bön, att han själv bad utifrån de olika delbönerna i Fader vår. Ibland fick han då »rika, goda tankar« i sin bön: »… då predikar den helige Ande själv och av hans predikan är ett enda ord bättre än tusen av våra böner. Ofta har jag lärt mig mera i en sådan bön än jag hade kunnat få ut av mycket läsande och eftertanke«. (Ur Hur man ska be av Martin Luther, sida 26, översättning Tomas Appelqvist 2010.) Han räknade också med att Gud kunde tala genom drömmar – även om det endast i efterhand kunde bedömas om de var från Gud. Alla profetiska uppenbarelser och drömmar behövde givetvis prövas mot Skriften.

Under sitt liv fick Luther vara med om åtminstone tre mirakler när man befarade att döden skulle inträda. Det var han själv, hans hustru Käthe och hans gode vän Melanchthon som vid olika tillfällen blev helade efter förbön. Ytterligare ett tecken på att Luther räknade med helandets möjlighet, var att han år 1545 skrev en instruktion för hur man kunde be för en sjuk i enlighet med Jakobs brev.

I Luthers syn på karismatik finns saker att lära:

• Det största under vi kan vara med om är inte ett fysiskt helande eller något annat spektakulärt, utan att en människa får en tro på Jesus Kristus. Det undret öppnar evig­­he­ten.

• Alla anspråk, uppenbarelser och under behöver prövas. Bara det som stämmer med Skriften och fäster oss vid Kristus ska vi ta fasta på. Allt annat blir bedrägligt hur bra det än i övrigt verkar.

• Anden kommer i första hand genom
Ordet och sakramenten. Det är mötesplatserna Guds löften är kopplade till.

• Bön är dialog med – inte en monolog inför – Gud. Vi får be lyssnande.

Samtidigt är detta ett av de områden där Luthers teologi behöver kompletteras. Bibeln talar om Andens gåvor på ett sätt som Luther aldrig utvecklade, fast han i övrigt hade en rik teologi om Anden och Andens verk. Det är fullt möjligt att forma en biblisk och luthersk teologi som fullt ut bejakar Andens kraftutrustande verk. Vi påminns om detta av våra karismatiska lutherska systerkyrkor i Tanzania och framför allt Etiopien. Den karismatiska rörelse som sedan 1960-talet går fram över kristenheten kan vi frimodigt hämta hem en hel del ifrån – om vi gör det under biblisk prövning med teologisk medvetenhet. Kanske är det till och med så att den karismatiska rörelsen behöver en del av den lutherska teologins betoningar för att utvecklas sunt. Det påstår åtminstone professor Veli-Matti Kärkkäinen, Fuller, en av den karismatiska rörelsens främsta kännare, i artikeln »Beyond Augsburg: Faith Alone and Full Gospel«, i Lutheran Forum nr 3/2007.

Sommarens sju sköna – så vårdar du ditt andliga liv under semestern

Sov mycket

Detta är det första korta och enkla rådet. Det är ett välkänt faktum att många svenskar sover för lite; sommar och semester är en möjlighet att ta igen en del av detta.

Gör inte upp för många planer

Detta andra råd har sin grund i mångas erfarenhet att sommar och semester inte blir den vila man hade tänkt sig. Det är ju så mycket som blev ogjort under vintern och förra sommaren och sommaren dessförinnan. Om allt för många planer inte blir genomförda ger semestern inte vila utan frustration och besvikelse. Ett utmärkt sätt att parera denna besvikelse är att ha en ganska kort att-göra-lista.

Ta tid till bibelläsning

Många har dåligt samvete för att man läser Bibeln för lite. Låt inte detta dåliga samvete hindra dig från att ändå låta Ordet finnas med under sommar och semester. Ett konkret råd kan vara att läsa längre stycken, kanske en hel bibelbok. Varför inte låta det bli en Markussommar eller en Johannessommar?

Ta tid till samtal med Herren

Inför detta råd ryggar en del, men det fantastiska med samtalet med Herren – bönen – är att det kan man ägna sig åt när man håller på med annat: under promenaden, matlagningen, vilan och så vidare. Bön är ju att umgås med Herren, och umgås kan man till och med göra utan att alltid själv prata. I samtalet ingår också att lyssna.

Sök gemenskap med andra kristna

Det är lätt hänt att sommaren blir kyrk- och gudstjänstfri. Ibland finns goda skäl till det, men sommaren är också den tid på året när det erbjuds läger och konferenser som annars inte ordnas. Det är en stor möjlighet att under några dagar tillsammans med andra få vara i en miljö där maten serveras, andlig undervisning förmedlas och goda samtal om väsentligheter frodas.

Läs någon god bok

För väldigt många innebär sommaren möjligheter att läsa några böcker som man längtat efter att ta sig an. En del vet långt i förväg vilken eller vilka böcker det handlar om. För andra styr tillfälligheter vad det blir. Ett råd kan vara att läsa någon biografi; det finns alltid saker att lära sig av andras liv. Ett annat råd kan vara att läsa en skönlitterär bok eller varför inte en kristen klassiker; det finns många goda skrifter att välja emellan.

Finn din egen rytm

Förväntningar och behov ser olika ut både mänskligt och andligt. Till gemenskap hör anpassning, men det är också viktigt att lyssna till sin egen längtan och erkänna sina egna behov. Och låt Herren viska till dig om dina andliga behov.

I spetsen för arbetslivets reformation

Jan är både kristen kändis och doldis på samma gång. Som ordförande för ICCC –Internationella Kristna Handelskammaren (International Christian Chamber of Commerce) – är han ett välkänt ansikte för dess medlemmar och en uppskattad talare, inte minst på olika OAS-möten, men för det stora flertalet kristna är han okänd. Kanske inte så länge till, för hans budskap är tydligt och aktuellt: Herren bryr sig om hela ditt liv, inte minst ditt arbetsliv. Man skulle kunna kalla honom för en arbetslivets aktivist.

För att förstå Jan och hans budskap måste vi titta närmare på hans bakgrund.

Han föddes i Röke i Skåne och växte upp i ortens EFS-förening, spelandes trummor i legendariska Röke Blås i hela fjorton år.

– I EFS mötte jag en stark arbetsetik, man tjänade Gud på deltid i föreningen, samtidigt som arbetet var viktigt och att göra rätt för sig. Det lutherska arvet är en del av det som inspirerar mig till vad jag kallar en reformation i arbetslivet.

Under en ungdomssamling i EFS Betania i Malmö fick Jan uppleva andedopet, och senare anslöt han och hans fru sig till en boendekommunitet i Kroksbäck i samma stad. Under det sena åttiotalet var han med och grundade frikyrkoförsamlingen Ad Fontes Lund som skulle komma att få ett unikt samarbete med katolikerna på orten.

– Jag brukar säga att jag bara haft ett jobb. Jag gick direkt från universitetet till revisionsfirman Komrev, som senare köptes upp av en internationell jättekoncern inom rådgivning och revision 1997. Då tänkte jag sluta, men Gud hade andra planer så jag accepterade att bli delägare. Jag kom att arbeta med utveckling av städer och storstadsregioner. Sedan fick jag möjligheten att bli huvudförfattare till bästsäljaren »Cities of the future – global competition, local leadership« och utifrån det blev jag erbjuden att leda företagets arbete mot offentlig sektor på global nivå, berättar Jan och fortsätter:

– Det var faktiskt en profetisk ingivelse om en »kommande finanskris« som jag talade ut under jobbintervjun inför det uppdraget.  Bara två månader efter att jag tillträtt ringde min chef från USA och sa: »Ni fick rätt Mr. Sturesson, nu har vi en global finanskris, är du redo?«. Vad som då hände var att nästan allt blev offentlig sektor eftersom olika regeringar runt om i världen gick in och tog över krisande marknader och industrier. Mitt affärsområde växte från 1 till 2 miljarder US dollar på 6 år. Gud kallade, jag lydde, och Han levererade.

År 2015 upplevde Jan att det var dags att lämna näringslivet då han fick erbjudandet att ta över som internationell ordförande för ICCC efter grundaren Gunnar Olsson. Jan hade varit aktiv i organisationen under många år och fått arbeta med kristna från hela världen, inte minst med utvecklingsprogrammet Förvandlat Arbetsliv.

– När frågan kom om att bli internationell ordförande i ICCC, kändes det som ett självklart ja! Herren hade förberett mig på det.

Vad är då arbetslivets teologi enligt Jan?

– Hela arbetslivets teologi kokar ner till hur det var i begynnelsen, i lustgården. Gud säger allt är gott, människan är skapad och mellan de fyra floderna planterar Han en lustgård. Där sätter Han Adam för att kultivera, bruka och bevara den. Vi tänker ofta att arbetet är en konsekvens av syndafallet, men så är det inte, Adam och Eva var kallade att just arbeta tillsammans med Gud i lustgården. För oss blir lustgården en förebild på en avgränsad plats med ett uppdrag, en kallelse som definierar vad jag skall göra men det finns även ett landskap och en skog utanför lustgården.

– I den skogen kan vi finna oss själva. Jag brukar använda bilden av en orienterare som springer i skogen och bland snåren, jagandes efter vind för att få bli någon, duga och prestera. En kristen kan tillbringa hela sitt arbetsliv i den skogen utan att få tag på själva poängen. Men att komma in i lustgården – det är att motta sin yrkesmässiga kallelse – brandman, konsult, lärare, sjuksköterska, eller entreprenör och att göra detta tillsammans med Herren. Att gestalta Guds rike i vardagen. För det är genom försoningen som vi kan arbeta i vila, för att Jesus försonade allt med sig – även arbetet som ju hade blivit till ett slaveri i syndafallet. Därför kan man i praktiken arbeta heltid för Gud oavsett yrkesval.

Jan beskriver det som att det är där, i den av Herren planerade lustgården, som jag kan bli till välsignelse för andra. Målet är inte att jag ska bli mer framgångsrik eller tjäna mer pengar – Gud vill att jag blir till nytta för andra människor. Jag kan se Gud som min egentliga arbetsgivare och det är Han som är min försörjare. Enligt Jans resonemang har arbete egentligen ganska lite med lön eller belöning att göra, det är en kall­else till att betjäna Gud och mänskligheten.

– Den kristne som arbetar bara för att tjäna pengar, göra karriär och bli något kommer förr eller senare att uppleva det som totalt meningslöst. Det fina med arbetets teologi att arbete är att göra något för någon – det vill säga skapa värde.

Nyckelordet som Jan delar är »nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också« från Matteusevangeliet 6:33. Han beskriver hur vi ofta grundar vårt tänkande utifrån Maslows behovstrappa och lägger kallelsen och det andliga livet högst upp, som »ett socker på toppen«, när vi fyllt våra övriga behov. Då blir verkligen arbetet »i vårt anletes svett«, men när vi söker Guds rike först så förser Han oss med allt det vi behöver.

– Det är viktigt att vi alla har en Guds­rikes­vision, för Guds rike tillkommer när Guds vilja sker i ditt liv. När du arbetar innanför lustgårdens gränser och litar på Gud för din försörjning så är du i Guds vila. Då gör du det du är, och inte tvärtom – är vad du gör.

Allt detta får konsekvenser för hur ledarskap utövas. Jan förklarar:

– Kärnan i ledarskap är betjänande, att tvätta de andras fötter. I den bemärkelsen så blir det verkligen pigan som leder biskopen och prästen. De måste bli som pigan för att vara verkliga ledare. Detta är brutalt, som när Petrus säger: »Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter!« och Jesus svarar: »Om jag inte får tvätta dig har du ingen del i mig«. Ett ledarskap som bokstavligt talat utövas med en handduk – och det fungerar.

Ett liv i lustgården får också konsekvenser för hur vi agerar i arbetslivet. Jan bär på ett starkt rättspatos och en tro på de moraliska riktlinjer Bibeln ger oss.

– Genom synden så blev allt förgiftat. I praktiken betydde detta att Guds mångfald i skapelsen utbyttes mot mänsklig standardisering och likriktning.  Ett exempel är fiskindustrin i Norge och Färöarna. Det är bara lax. Monokulturer leder till död. Och av 70 000 bra, ätbara grödor väljer människan att i huvudsak få sin föda från tolv av dessa. Inom utsädesindustrin har vi i dag bara ett fåtal globala aktörer kvar. När de säljer utsäde i till exempel Afrika så är det genmodifierat så att det bara kan sås en gång, det som växer upp duger bara till att malas till mjöl och ger inget nytt utsäde. Bönderna binds därför upp och tvingas att köpa nytt utsäde varje år, säger han och summerar:

– Vad är detta? Det är motsatsen till Guds ordning för skapelsen. Här måste vi som kristna i arbetslivet våga säga ifrån. Och om inte biskopen och prästen gör det så måste pigan göra det. Hosea, kapitel 10, säger att hjältarnas tid är förbi… Därför tror jag på en ny gräsrotsrörelse av kristna i arbetslivet som vågar stå upp för sina värderingar – en reformation genom en ny andlig arbetarrörelse.

ICCC

Står för International Christian Chamber of Commerce, Internationella Kristna Handelskammaren.

Grundades 1985 av affärs­mannen J. Gunnar Olson från Örebro.

Finns i dag i 80 länder. Visionen är att våra planer och stra­tegier blir ett yttre uttryck, för en inre vandring genom tro, som gestaltar Guds rike.

Engagemang i urval:

Jan var mellan 2009 och 2016 engagerad i WEF – World Economic Forum och det årliga Davosmötet gällande strategiska framtidsanalyser.

Återupptäcker Ahnfeldts psalmskatt

Musikprojektet som senare fick namnet »Snaran är sönder och fågeln är fri« började med att Erik Wäcklén fick ett telefonsamtal av Lars-Olov Sjöström från Rosenius­gårdens vänner.

– Eftersom Oscar Ahnfelt var nära vän med Rosenius, så ville Lars-Olov ha en speciell konsert med Ahnfelts sånger i anslutning till Rosenius 200-årsfirande, säger Erik Wäcklén.

Erik blev direkt peppad av idén, men kände att han behövde någon vid sin sida.

– Den första jag kom att tänka på var Emma, säger han och ler lätt mot Emma som under intervjun sitter vid samma bord.

– Och jag i min tur tänkte – »är det Erik som frågar så kommer det här att bli bra«, skrattar hon.

De spelade ihop för första gången redan år 2000, men detta är tveklöst det största projektet som duon gjort tillsammans.

– Vi har helt enkelt ägnat oss åt psalmarkeologi. Vi fick fram en väldigt lång lista på sånger som Ahnfelt skrivit och sedan var det bara att börja beta av en efter en, säger Erik.

– Vissa lade vi åt sidan redan efter en vers, men vi fann också några riktiga guldkorn. Jag hade inte väntat mig att bli överförtjust i en bortglömd 1800-tals­psalm, skrattar Emma.

Slutresultatet blev ett varierat och uppskattat konsertprogram med stämsång, gitarr, cajon (trumlåda) och lite melodica på sina håll. Hittills har de framfört konserten fem gånger och de har även spelat i P4 Västerbotten.

– Vi har respekterat originalen, men även försökt lägga vår egen tvist på sångerna. Ahnfelt hade säkert inte misstyckt när det gäller det. Han var själv en musikalisk innovatör som bland annat byggde en egen tvåhalsad gitarr med tio strängar, säger Erik, och får medhåll av Emma:

– Ibland har vi tänkt lite »what would Emmylou Harris do?« och på så sätt hittat nya ingångar till de här sångerna. Vi har också försökt lyfta fram texterna i våra arrangemang.

Duon har vid djupdykningen fått lära känna den rebelliska sidan hos mannen som tonsatte psalmen Blott en dag. Faktum är att vid ett tillfälle var Ahnfelt instämd till sju domstolar samtidigt. Detta efter att ha sjungit, spelat och predikat vid upprepade tillfällen inför stora folksamlingar. Han bröt mot Konventikelplakatet – den förordning som förbjöd religiösa sammankomster utan ledning av präst.

– Med anledning av detta blev han kallad till kungen, Karl XV, som undrade vad Ahnfelt höll på med egentligen. Inför det mötet bad Ahnfelt sin speciella psalmskrivarkompanjon Lina Sandell om hjälp med en sångtext som han tonsatte. Han sjöng och spelade, och det hela blev mycket uppskattat. Kungen sa: »Du må sjunga och spela, så mycket du vill, i båda mina riken«, säger Erik.

Hur mycket Erik och Emma tänkt spela just dessa psalmer är i dagsläget oklart. Helt klart är i alla fall att duon ska framföra konserten i Obbola kyrka utanför Umeå den 27 juli.

– Fortsätter vi längre än så får vi skaffa en »Ahnfelt on tour«-t-shirt, skojar Emma.

Lär känna Sverige på nytt – Nordéns ett år efter Addis

Från Lunds centralstation är det bara två stopp med tåget hem. Arbetsdagen är precis slut och den lilla promenaden från hållplatsen till huset i Furulund är precis lagom för att Viktoria Nordén ska hinna avrunda arbetsdagen. Väl hemma väntar barnens fritidsaktiviteter och middag med familjen. Det är vardag – men en helt ny typ av vardag från den som familjen Nordén levde i för drygt ett år sedan.

– Att svara på hur det känns att bo här hemma nu är svårt, i min värld har vi precis flyttat hit. Tiden har gått så snabbt, säger Viktoria.

Det var 2011 som familjen Nordén fick frågan om de ville arbeta som EFS missionärer vid huvudkontoret för den lutherska kyrkan Mekane Yesus i Addis Abeba. Deras beslut att tacka ja gjorde att de magasinerade sina tillhörigheter och flyttade från vänner, jobb och småbarnsliv i Örnsköldsvik – till Etiopien. Då var barnen Samuel och Ester 6 respektive 4 år gamla. I fjol, fem år senare, lämnade familjen staden som under de gångna åren kommit att bli deras hem. Ett Addis Abeba som stod inför stora utmaningar i form av torka, svält och oroligheter.

– Det Addis vi flyttade till förändrades mycket under den tiden vi var där. Den växte till en myllrande storstad, som var härlig, dränerande och jobbig att bo i. Det var nog med lite hatkärlek som vi flyttade därifrån, säger Jonas.

Och Viktoria fyller i:

– Vi var rätt så färdiga med det Addis vi lämnade, det kändes rätt med ett avslut, även om det alltid är jobbigt och tufft. Samtidigt är det väldigt härligt också, eftersom det innebär att det väntar något nytt.

När de nu flyttat tillbaka till Sverige har båda barnen hunnit nå mellanstadieålder och nya utmaningar väntar familjen.

– Bara sådana saker som hur man är en skolförälder i Sverige och saker som ska kommas ihåg var en stor krock när vi kom hem. Vi har gått från små barn direkt till större barn utan inskolning. »Så gjorde vi inte i Etiopien« funkar liksom inte, säger Viktoria.

– Det var på ett sätt omöjligt att vara förberedd, både på det som hänt med en själv och samhället. Det har gått upp för mig först i efterhand hur mycket åren i Etiopien egentligen har präglat mig. Sverige är inte heller riktigt likadant som när vi lämnade, säger Jonas.

Att det blivit en tempoväxling är de båda överens om.

– Jag trodde inte vi hade vant oss så mycket vid ett lugnare tempo som vi hade gjort. Sedan var det andra saker som tog energi i Addis, men vi hade väldigt många kvällar hemma i vårt hus då vi bara spelade spel, tände en brasa och bara var. Den tiden kanske inte finns på samma sätt i dag, säger Viktoria.

För barnen är veckans höjdpunkt fredagar – den dag då hela familjen helst samlas i soffan och då det gärna får finnas ett spel, en skål med chips och kanske en film som väntar.

– Det säger allt. Vi mår som bäst när vi får göra något tillsammans. Det får gärna vara tillsammans med fler, men åren har svetsat samman oss som familj och vi är vana att dela allt med varandra. Det spelar inte så stor roll vad vi gör.

Åren i Etiopien syns som små inslag insprängda här och var hemma hos familjen Nordén, bland tavlorna som pryder husets väggar eller de klassiskt etiopiska pärlhönsen som står utplacerade. I köket står två stora kryddburkar, den ena med etiopisk peppar och den andra fylld med mjölblandningen till den traditionella rätten »shiro«. Själva berättar de om ett nytt sätt att se på tid och relationer som några av de mest påtagliga intrycken. Inställningen till livet, där det kollektiva står högt i kurs och även sorg och lidande ses som en naturlig del av vardagen, har gjort att Jonas och
Viktoria ser med nya ögon på Sverige.

– Vi möter ett Sverige som lägger stort fokus vid ytan, på materiella saker. Det är det man jagar efter och lever för, säger Jonas, och fortsätter:

– Yrkesmässigt möter jag ett Sverige med stor rädsla för att låta religion ta plats i det offentliga rummet, något som bara tycks ha eskalerat med åren. Där är det en tydlig skillnad från Etiopien. Gud är så otroligt självklar där, medan i det svenska samhället tycks människor nästan vara rädda för Gud, åtminstone till dess man sitter ner och pratar med varandra.

För barnen är denna skillnad särskilt markant.

– I Addis gick barnen i en skola där alla var kristna, förutom »han som är muslim«. Alla hade en tro, men nu är de helt ensamma om att tro på Gud, säger Viktoria.

Värderingen av tid och hur tro, bön och relationer får lov att ta plats i den etiopiska kulturen är något som sporrar Viktoria och Jonas.

– Att vara tillsammans och finnas där för varandra verkar vi inte ha tid med i Sverige. Det anses inte vara att använda sin tid på ett effektivt sätt. Tid är pengar, det får vi inte
slösa bort, säger Jonas, och Viktoria fortsätter:

– Fast där har jag lärt mig något av etiopierna – de ser inte död, sjukdom och förlust som tabu, utan som en naturlig del av livet. I mitt nya jobb som socialsekreterare har jag därför blivit mycket modigare att våga fråga mina kollegor »hur är det i dag?« och stanna kvar för att lyssna på svaret. Jag tror många av oss svenskar är rädda för att fråga, helt i onödan, för ingen blir arg om man frågar hur det är.

Under sina fyra år utomlands ser de att mycket har hänt med Sverige. De nämner flyktingvågen och de politiska beslut som följt i spåren av den samt en ökad främlingsfientlighet. Varje sommar som de tillbringat på svensk mark, har det också blivit tydligt vad som toppar trendlistan.

– Det finns mycket som blir lite lustigt när man ser det utifrån, som en sommar när alla plötsligt var så fascinerade av »pulled pork«. Det var det man skulle äta. Och visst är det gott, men hur kunde alla plötsligt vara så fascinerade av kött i ugn? säger Viktoria.

Under missionärstiden har Viktoria och Jonas följts åt, de har så gott som varje dag startat tillsammans, arbetat vid samma skrivbord och ätit lunch ihop.

– Vi har älskat det och det visste vi redan på förhand – att det skulle gå jättebra att arbeta ihop. Det gör jag gärna om någon gång i livet, att få jobba ihop som ett team är jätteroligt, säger Viktoria och Jonas fyller i:

– Våra olika gåvor kompletterar varandra, så det blir väldigt lite konkurrenstänkande mellan oss. Nu, här hemma, är det en väldig skillnad när vi ibland bara hinner med en high five i utgången. Som förmodligen alla svenska par står vi inför utmaningen att hitta tiden för oss själva och vår relation.

För Jonas ligger fortfarande EFS missionsarbete nära till hands, både som präst i Betaniakyrkan och invald i EFS riksstyrelse samt dess internationella råd. Han står i samma kallelse, men nya utmaningar:

– Malmö är mycket hårdare än Addis i klimatet, alltifrån det kriminella våldet till det vardagliga där människor inte släpper in varandra och distanserar sig. När jag går runt i bostadsområdena runt om Betaniakyrkan brukar jag fundera på hur jag når dessa människor. Personen i min ålder med familj, heltidsjobb och boende – när får jag chansen att möta honom? Det känns ofta omöjligt.

För Viktoria, som alltid burit en stark längtan utomlands, har den nya tjänsten som socialsekreterare i Lund begränsat engagemanget till den lokala församlingen.

– Det känns som att något klippts av från en dag till en annan, lite som att ha gjort slut med en pojkvän. Kanske är det ett väldigt barnsligt sätt att se det på, men då jag jobbar heltid med annat så är det just nu slut med EFS mission. Det är tråkigt, men rätt, och därför måste jag tänka att det finns en fortsättning, säger hon.

Åren som missionärsfamilj har gett dem mersmak och även om de precis landat i sitt nya sammanhang, ligger framtidsfunderingarna inte långt borta. Deras tid på huvudkontoret har gett dem en unik möjlighet att lära känna stora delar av Mekane Yesuskyrkans olika synoder och med sig hem bär de en bred kunskap. De spånar och låter inte främmande inför tanken på nya projekt av längre eller kortare slag.

– Min fråga är »var det allt …?«. Var det bara detta vi skulle göra eller finns det någon fortsättning? Det hoppas jag, avslutar Viktoria.

Elva år med EFS största distrikt – nu tar Kristoffer sikte på församlingstjänst

Kristoffer Hedman var 35 år när han lämnade sin tjänst som ungdomspräst i EFS Skellefteå och började på kansliet i Umeå. Han ansågs ung, omkring 20 år yngre än tidigare distriktsföreståndare, vilket var en god egenskap enligt distriktet, som önskade att fokusera allt mer på barnfamiljer.

– Min önskan har alltid varit att det ibland skulle få vara lite mer lekfullt, det här med tro och kyrka. Ibland är det mer dröm än verklighet, säger Kristoffer.

Teater och kreativa uttryckssätt ligger honom varmt om hjärtat. Utifrån det bär han en önskan att genom sitt sätt att vara kunna visa på olika sätt att vara ledare. Ett tydligt exempel på detta är den resväska som Kristoffer inför så gott som varje predikan har fyllt med ett särskilt innehåll.

– Det har blivit min grej. För mig är det nästan ett misslyckande om jag predikar utan väskan med sakerna i. Har jag inte den vill jag gärna att det ska vara en samtalspredikan eller på något sätt öppna upp för att det inte måste vara riktigt så som det alltid har varit.

Det symbolspråk som alltmer kommit att influera kyrkor och gudstjänster, som ljus­tändning och att skriva bönelappar, ser han som ett stort plus.

– Jag är väldigt förtjust i Pingstdagens formulering att »var och en hör vi om Guds stora gärningar på vårt eget språk«. Det är också vårt ansvar, tänker jag, att på en mångfald av olika sätt visa på Guds mäktiga gärningar, säger han och frågar sig:

– Ibland funderar jag på om vi håller på att tystna? Håller de kreativa uttryckssätten på att minska? Jag tror det är ganska allvarligt om de språk som vi talar om Gud på i vår rörelse smalnar av.

Om ett mål genom åren som distriktsföreståndare har varit att förespråka lekfullhet, är att motverka gamla hjulspår ett annat. Han ser det som en del av sin yrkesroll att visa på fler perspektiv och väljer att inte fokusera på negativa trender.

– Det som motiverar att komma upp ur hjulspåren är ju att få syn på någonting annat som känns mer lockande. Förändring är alltid jobbigt, men om det du ser framför dig väger mer än det jobbiga, får du drivkraft till att förändra situationen.

Han är noga med att påpeka att det inte handlar om att göra något annorlunda bara för sakens skull, istället måste kärnan vara det grundläggande uppdraget.

– »Kristi kärlek tvingar mig« står det i Korinthierbrevet, men det finns en översättning som säger »Kristi kärlek motiverar mig«, och tänk att få leva med det perspektivet – att Kristi kärlek får ge motivation till att vårda mina relationer, förvalta miljön, jobba på mitt lärjungaskap, med mera.

Att förändringsprocesser kan vara både berikande och påfrestande på samma gång, har lärt Kristoffer vikten av att bjuda in andra. För honom blev det extra påtagligt i arbetet med att överföra retreatkonceptet från den norska familjeretreatgården där Kristoffer under sin studietid tillbringade ett år som volontär. Deras arbete och vision att »vilja ställa till rätta Gudsmöten för alla åldrar« har gjort stort intryck på honom, och drömmen att få prova detta på hemmaplan hade han burit länge.

– Första året var det väldigt mycket »så här tycker jag att vi ska göra«, och eftersom jag var den med mest erfarenhet därifrån drev jag igenom många av mina idéer.

År två däremot, hade de andra fått påverka visionen och retreaten omformades utifrån de lokala förhållandena.

– Det var mycket bättre, men det var en gans­ka jobbig process att släppa in de andra och låta dem påverka min dröm. Första året var bra, men andra året blev ännu bättre och det gäller att se hur vi tillsammans kan berika varandra.

Det är med lätthet han delar sina tankar, men även distriktsföreståndarrollen innehåller sina utmaningar.

– Stefan Holmström är den ende chef jag har haft som jag har blivit riktigt arg på och tydligt sagt det till honom. Det var i början av hans missionsföreståndarskap som han, enligt mina ögon, gjorde en väldigt klumpig grej. Jag var arg. Och att säga till honom var en av de bästa sakerna jag har gjort.

Även om han så här i efterhand menar att allt han sa kanske inte var det klokaste, var konfrontationen värdefull och gjorde att han och Stefan fick reda ut saker och be om förlåtelse, vilket ledde till en ökad förståelse samt fördjupad relation till varandra.

– Jag upplever att det sedan dess har funnits en grund där vi kan komma i konflikt med varandra och att relationen rymmer det, det går att tycka olika och bli arg eller irriterad. Jag uppskattar Stefan väldigt mycket, både som ledare och chef.

Nu gör Kristoffer sig redo för att åter stå i församlingstjänst och ser fram emot att få ägna sig alltmer åt mötet med församlingsbor, förkunnelse och något färre sammanträden.

Vilket EFS ser du fram emot att möta i din nya tjänst?

– Jag vill inte se det som att jag ställer mig på andra sidan, men jag gläds åt de människor i EFS som vill vara med och ta ansvar. Det finns ibland exempel på när Svenska kyrkan lokalt har fattat beslut utan att prata med sin EFS-förening, vilket har väckt reaktioner från EFS:arna som aktivt vill både tycka och göra istället för att bara säga »låt gå«. Vi behövs, både EFS och Svenska kyrkan, för att tillsammans slipa fram det bästa hos varandra.

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.

Nyöversättning av Confessio Augustana

I Sverige antogs Augustana i Uppsala 1593 och den utgör fortfarande en stomme i Svenska kyrkans lära.

– Vi vet vad den Augsburgska bekännelsen har betytt historiskt, men vi tror att den även kan få betyda något för oss i framtiden. Vi läser den för att förstå vår egen samtid och hur vi ska staka ut vägen framåt, säger Kjell O. Lejon, rektor vid Johannelund.

Den 16–17 maj hölls ett forskningssymposium på Johannelund för att diskutera den påbörjade nyöversättningen av Confessio Augustana.

– Jag har satt väldigt stort värde på det här symposiet och är mycket tacksam för de inlägg jag fått lyssna till, säger Rune Söderlund, docent i dogmatik och översättare av texten.

Under symposiet grans­kade de 11 inbjudna talarna texten utifrån olika perspektiv. Kommentarerna kommer att publiceras i samband med att boken ges ut på nytt.

– Alla kan nog ha glädje av nyöversättningen. Jag hoppas den kommer läsas i alla stugor. Kommentarerna är nog mer intressanta för studenter eller för präster och andra som underlag för att hålla goda predikningar, säger Kjell.

Varför är dokumentet intressant i dag?

– Det handlar om teologiska överväganden i det enskilda kristna livet, men också vad man som kyrka tillsammans ska göra och tala om. Det finns ju väldigt mycket oväsentligheter som sägs runt om i kyrkorna i dag. Vi försöker fokusera på det som är centralt och gemensamt. När vi kommit dit kan vi påbörja ekumeniska samtal med andra lutherska kyrkor och andra samfund, som exempelvis den romersk-katolska kyrkan, säger Kjell.

Röster från symposiet

Karin Johannesson, talare, lektor i religionsfilosofi vid teologiska
institutionen
i Uppsala

– Jag tycker den är intressant för att det är en bekännelseskrift i Svenska kyrkan och för att det finns en ekumenisk potential som är värd att reflektera över. Den skulle kunna vara en väg vidare utifrån reformationsminnet, som vi högtidlighåller tillsammans.

Magnus Skredsvik, besökare, präst i Örby-Skene församling

– Jag är intresserad av dogmatik och Svenska kyrkans lära – då är det här en avgör­ande skrift. Dokumentet är intressant för att förstå det specifikt evangeliskt lutherska, men även som ett enhetsdokument. Historiskt var det här ett försök att hålla ihop kyrkan.

Rune Söderlund, översättare, docent i dogmatik vid Lunds universitet

– Jag ser det främst utifrån ett idéhistoriskt perspektiv, som ett historiskt dokument. Jag tycker också det finns en hel del i bekännelsen som man kan ta till sig och ha nytta av på det religiösa planet.

Barnens hjälte

Förra året startade EFS en stor insamling för skolbarn i Etiopien. För drygt en månad sedan fick jag, Jacob Zetterman, den stora äran att på plats möta barnens tacksamhet.

Kanske något oförtjänt var det jag som fick ta emot alla hyllningar, då barnen ville visa sin tacksamhet för att de får äta sig mätta varje dag, tack vare EFS insamling och samarbetet som sker med Mekane Yesus-kyrkans hjälparbete i norra Etiopien.

Torkan slog till förra året och gjorde att barnen slutade komma till skolan när det inte längre fanns någon mat. Svälten stod för dörren. Även många av de barn som tog sig till skolan, klarade inte av att vara aktiva – många somnade, helt enkelt, med sina tomma magar.

Själv är jag journalist på tidningen Dagen, och tillsammans med EFS har vi nu startat en insamling för att kunna fortsätta ge de här barnen mat. Vi reste runt i skolorna för att själva se hur matbespisningen gick till, där flera barn kom fram till mig och vädjade: »Fortsätt«. Vi reste också till södra Etiopien, efter ett nödrop från Mekane Yesus-kyrkans synod i Amaro. Där fick vi bevittna uttorkade floder, snustorra åkrar och döda kaffeplantor. När vi var på plats borde himlen ha varit öppen och regnet forsat ner, som det brukar göra när det är regnperiod.

Istället möttes vi av utmärglad boskap och fattiga människor som håller på att förlora det lilla de har. Mycket står på spel för dessa människor, som på grund av torkan är i behov av nödhjälp för sin överlevnad.

»Å mitt folks vägnar, vi befinner oss i en fruktansvärd situation, snälla, hjälp oss,« var budskapet från kyrkoledaren Elias Bauso när jag träffade honom.

Det här är bara en liten katastrof i en mycket större katastrof. FN varnade i mars för att 20 miljoner människor riskerar att svälta ihjäl i Afrika på grund av att torkan slagit till för andra året i rad, och för att det i länder som Sydsudan, Somalia, Jemen och Nigeria samtidigt pågår militära konflikter.

Etiopien nämndes inte i varningen, men efter att ha varit där kan jag konstatera att nöden finns på plats även i detta land. Det jag kommer att bära med mig i minnet en lång tid framöver, är skolbarnen som valde att tacka mig personligen. Tacket ska egentligen riktas till EFS, som såg till att samla in pengar för att ge dem mat och möjlighet till utbildning. Tacket ska egentligen riktas till alla människor som bidragit till deras dagliga bröd.

Jag minns framför allt en av de skolor jag besökte, där hundratals barn mötte mig med sånger och handklappning. De bildade en stor ring och ställde mig i mitten, medan de fortsatte att sjunga »tack«. Jag fick spontant hålla ett tal till hela skolan och »låtsas« som att det var jag som såg till att de fick skolmat. Det borde förstås inte ha varit jag som stod där och tog emot alla hyllningar. Det borde ha varit alla ni, alla eldsjälar och gåvogivare som ryckt in då EFS förra året började samla in pengar, och räddade dessa barn från hunger och svält.

Jacob Zetterman

Reporter för tidningen Dagen

Stort intresse för Nya sätt att vara kyrka

– Intresset har varit över förväntan, många känner igen en doft av den bibliska församlingen i Nya sätt, säger Björn Gusmark, projektanställd för att arbeta med Nya sätt att vara kyrka i Sverige.

Tillsammans med Tin Mörk går han, som många andra i dessa tider, ner för landning och sommarlov efter snart ett och ett halvt år med projektet »Nya sätt att vara kyrka«. De har hunnit träffa många människor i församlingar och föreningar, kontrakt, distrikt och stift i Svenska kyrkan och EFS.

– En av målsättningarna var 12 strategidagar per år. Vi har varit i och är inplanerade i totalt över 70 sammanhang från norr till söder. Därtill har vi producerat några nya filmer som ni hittar på hemsidan www.nyasattattvarakyrka.se, säger Tin.

I höst väntar två Mission i Sverige-konferenser.

– Det som behövs nu är att det börjar hända på riktigt, att det blir verkstad. Det finns församlingar som redan har embryon till Nya sätt och fler är sugna på att komma igång. Det vill vi stödja med en processutbildning för församlingar som vi kallar Lära, Leva, Leda, säger Björn.