Från Lunds centralstation är det bara två stopp med tåget hem. Arbetsdagen är precis slut och den lilla promenaden från hållplatsen till huset i Furulund är precis lagom för att Viktoria Nordén ska hinna avrunda arbetsdagen. Väl hemma väntar barnens fritidsaktiviteter och middag med familjen. Det är vardag – men en helt ny typ av vardag från den som familjen Nordén levde i för drygt ett år sedan.

– Att svara på hur det känns att bo här hemma nu är svårt, i min värld har vi precis flyttat hit. Tiden har gått så snabbt, säger Viktoria.

Det var 2011 som familjen Nordén fick frågan om de ville arbeta som EFS missionärer vid huvudkontoret för den lutherska kyrkan Mekane Yesus i Addis Abeba. Deras beslut att tacka ja gjorde att de magasinerade sina tillhörigheter och flyttade från vänner, jobb och småbarnsliv i Örnsköldsvik – till Etiopien. Då var barnen Samuel och Ester 6 respektive 4 år gamla. I fjol, fem år senare, lämnade familjen staden som under de gångna åren kommit att bli deras hem. Ett Addis Abeba som stod inför stora utmaningar i form av torka, svält och oroligheter.

– Det Addis vi flyttade till förändrades mycket under den tiden vi var där. Den växte till en myllrande storstad, som var härlig, dränerande och jobbig att bo i. Det var nog med lite hatkärlek som vi flyttade därifrån, säger Jonas.

Och Viktoria fyller i:

– Vi var rätt så färdiga med det Addis vi lämnade, det kändes rätt med ett avslut, även om det alltid är jobbigt och tufft. Samtidigt är det väldigt härligt också, eftersom det innebär att det väntar något nytt.

När de nu flyttat tillbaka till Sverige har båda barnen hunnit nå mellanstadieålder och nya utmaningar väntar familjen.

– Bara sådana saker som hur man är en skolförälder i Sverige och saker som ska kommas ihåg var en stor krock när vi kom hem. Vi har gått från små barn direkt till större barn utan inskolning. »Så gjorde vi inte i Etiopien« funkar liksom inte, säger Viktoria.

– Det var på ett sätt omöjligt att vara förberedd, både på det som hänt med en själv och samhället. Det har gått upp för mig först i efterhand hur mycket åren i Etiopien egentligen har präglat mig. Sverige är inte heller riktigt likadant som när vi lämnade, säger Jonas.

Att det blivit en tempoväxling är de båda överens om.

– Jag trodde inte vi hade vant oss så mycket vid ett lugnare tempo som vi hade gjort. Sedan var det andra saker som tog energi i Addis, men vi hade väldigt många kvällar hemma i vårt hus då vi bara spelade spel, tände en brasa och bara var. Den tiden kanske inte finns på samma sätt i dag, säger Viktoria.

För barnen är veckans höjdpunkt fredagar – den dag då hela familjen helst samlas i soffan och då det gärna får finnas ett spel, en skål med chips och kanske en film som väntar.

– Det säger allt. Vi mår som bäst när vi får göra något tillsammans. Det får gärna vara tillsammans med fler, men åren har svetsat samman oss som familj och vi är vana att dela allt med varandra. Det spelar inte så stor roll vad vi gör.

Åren i Etiopien syns som små inslag insprängda här och var hemma hos familjen Nordén, bland tavlorna som pryder husets väggar eller de klassiskt etiopiska pärlhönsen som står utplacerade. I köket står två stora kryddburkar, den ena med etiopisk peppar och den andra fylld med mjölblandningen till den traditionella rätten »shiro«. Själva berättar de om ett nytt sätt att se på tid och relationer som några av de mest påtagliga intrycken. Inställningen till livet, där det kollektiva står högt i kurs och även sorg och lidande ses som en naturlig del av vardagen, har gjort att Jonas och
Viktoria ser med nya ögon på Sverige.

– Vi möter ett Sverige som lägger stort fokus vid ytan, på materiella saker. Det är det man jagar efter och lever för, säger Jonas, och fortsätter:

– Yrkesmässigt möter jag ett Sverige med stor rädsla för att låta religion ta plats i det offentliga rummet, något som bara tycks ha eskalerat med åren. Där är det en tydlig skillnad från Etiopien. Gud är så otroligt självklar där, medan i det svenska samhället tycks människor nästan vara rädda för Gud, åtminstone till dess man sitter ner och pratar med varandra.

För barnen är denna skillnad särskilt markant.

– I Addis gick barnen i en skola där alla var kristna, förutom »han som är muslim«. Alla hade en tro, men nu är de helt ensamma om att tro på Gud, säger Viktoria.

Värderingen av tid och hur tro, bön och relationer får lov att ta plats i den etiopiska kulturen är något som sporrar Viktoria och Jonas.

– Att vara tillsammans och finnas där för varandra verkar vi inte ha tid med i Sverige. Det anses inte vara att använda sin tid på ett effektivt sätt. Tid är pengar, det får vi inte
slösa bort, säger Jonas, och Viktoria fortsätter:

– Fast där har jag lärt mig något av etiopierna – de ser inte död, sjukdom och förlust som tabu, utan som en naturlig del av livet. I mitt nya jobb som socialsekreterare har jag därför blivit mycket modigare att våga fråga mina kollegor »hur är det i dag?« och stanna kvar för att lyssna på svaret. Jag tror många av oss svenskar är rädda för att fråga, helt i onödan, för ingen blir arg om man frågar hur det är.

Under sina fyra år utomlands ser de att mycket har hänt med Sverige. De nämner flyktingvågen och de politiska beslut som följt i spåren av den samt en ökad främlingsfientlighet. Varje sommar som de tillbringat på svensk mark, har det också blivit tydligt vad som toppar trendlistan.

– Det finns mycket som blir lite lustigt när man ser det utifrån, som en sommar när alla plötsligt var så fascinerade av »pulled pork«. Det var det man skulle äta. Och visst är det gott, men hur kunde alla plötsligt vara så fascinerade av kött i ugn? säger Viktoria.

Under missionärstiden har Viktoria och Jonas följts åt, de har så gott som varje dag startat tillsammans, arbetat vid samma skrivbord och ätit lunch ihop.

– Vi har älskat det och det visste vi redan på förhand – att det skulle gå jättebra att arbeta ihop. Det gör jag gärna om någon gång i livet, att få jobba ihop som ett team är jätteroligt, säger Viktoria och Jonas fyller i:

– Våra olika gåvor kompletterar varandra, så det blir väldigt lite konkurrenstänkande mellan oss. Nu, här hemma, är det en väldig skillnad när vi ibland bara hinner med en high five i utgången. Som förmodligen alla svenska par står vi inför utmaningen att hitta tiden för oss själva och vår relation.

För Jonas ligger fortfarande EFS missionsarbete nära till hands, både som präst i Betaniakyrkan och invald i EFS riksstyrelse samt dess internationella råd. Han står i samma kallelse, men nya utmaningar:

– Malmö är mycket hårdare än Addis i klimatet, alltifrån det kriminella våldet till det vardagliga där människor inte släpper in varandra och distanserar sig. När jag går runt i bostadsområdena runt om Betaniakyrkan brukar jag fundera på hur jag når dessa människor. Personen i min ålder med familj, heltidsjobb och boende – när får jag chansen att möta honom? Det känns ofta omöjligt.

För Viktoria, som alltid burit en stark längtan utomlands, har den nya tjänsten som socialsekreterare i Lund begränsat engagemanget till den lokala församlingen.

– Det känns som att något klippts av från en dag till en annan, lite som att ha gjort slut med en pojkvän. Kanske är det ett väldigt barnsligt sätt att se det på, men då jag jobbar heltid med annat så är det just nu slut med EFS mission. Det är tråkigt, men rätt, och därför måste jag tänka att det finns en fortsättning, säger hon.

Åren som missionärsfamilj har gett dem mersmak och även om de precis landat i sitt nya sammanhang, ligger framtidsfunderingarna inte långt borta. Deras tid på huvudkontoret har gett dem en unik möjlighet att lära känna stora delar av Mekane Yesuskyrkans olika synoder och med sig hem bär de en bred kunskap. De spånar och låter inte främmande inför tanken på nya projekt av längre eller kortare slag.

– Min fråga är »var det allt …?«. Var det bara detta vi skulle göra eller finns det någon fortsättning? Det hoppas jag, avslutar Viktoria.

• Della
• Twittra