Författare: aidooadmin

Bibelfördjupning i kortleksformat

Aldrig förr har jag fått frågan »med vilken mening från den här bibeltexten skulle en politiker kunna inleda ett tal?«, men nu har det hänt. Bibelspelet »Ingångar« öppnar för nya frågeställningar för dem som vill läsa Bibeln tillsammans.

RECENSION. »Ingångar« är ett frågekortspel med minimal förberedelse, men som verkligen hjälper en grupp att utforska Bibeln. Spelets grundtanke påminner om att läsa Bibeln genom observation, tolkning och tillämpning för att sedan dela sina upptäckter med andra.

Efter högläsning av en bibeltext får spelarna fem kort var. Turen går runt och korten läggs i en särskild färg- och nummerordning. Reglerna kan anpassas efter åldersgrupp och tidsutrymme. Med ovana bibelläsare eller barn passar en berättelse ur evangelierna, medan det för mer vana bibelläsare är spännande med en annan textgenre.

En spelare lägger ett kort och får själv svara på frågan på kortet, till exempel: »Finns det något i bibeltexten som stör dig?« Gruppen hjälper till med svaret om det behövs. Vinner gör den som först blir av med sina kort. Förutom någon otydlighet i spelreglerna och en utmaning i att spelet kan ta lång tid är detta ett fantastiskt redskap. Det fungerar i såväl barnfamiljer som på ungdomsgruppen och bland vuxna.

Text Sofia Ödman

Upptäck Bibeln i din mobil

Allt fler går i dagens teknikskifte över till att läsa digitalt, och det finns många bibelappar att upptäcka. Att läsa digitalt har stora fördelar – som att man alltid kan ha Bibeln med sig, man kan läsa på språk man annars inte hittar och man kan enkelt utbyta idéer med andra kristna kring det man läser. Det finns dock utmaningar med att läsa på skärm, där den största är att man alltid riskerar att bli störd.

Youversion, har tillsammans med OneHope, under sommaren lanserat »Bibel-appen för barn«. Denna interaktiva barnbibel på svenska är ett samarbete mellan Bibeln idag och Folkbibeln. Den hittar du via: bible.com/barn eller bibelnidag.org/barnbibel.

2015 släppte Bibeln idag appen »Bibelstund« som syftar till att hjälpa församlingar, grupper eller enskilda med deras bibelläsning. Appen innehåller läsplaner, med eller utan kommentarer, för alla möjliga grupper och underlättar studier och diskussioner. Församlingar kan få hjälp att lägga in egna läsplaner, och läger som Livskraft samt EFS årskonferens har haft läsplaner i samband med sina konferenser.

Evangelisation – att hitta ett språk för tron

Kristna tenderar att ha dåligt samvete när det kommer till evangelisation, men vad betyder det att evangelisera? Vad kan det innebära att vara deltagare i »Guds Stora Äventyr«?

Utgångspunkten för evangelisation är missionsbefallningen i Matteus­evangeliet 28:18–20: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar …«. Redan här kan vi gå fel. Uppmaningen börjar med »gå därför«. Det finns alltså en fundamental och motiverande orsak. I meningen innan säger Kristus: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden«. Här finns motivationen. Makten ligger i Guds händer, därför kallas vi att delta i uppdraget. Inte för att vi är duktiga, smarta eller listiga. Nej, vi kallas att delta i »Guds Stora Äventyr« därför att Han har makten. Allt vilar hos Gud som drar människor till sig, vi får vara med i processen.

Vad ska vi göra? Vi behöver leva nära de människor Gud vill nå. Att leva nära människor betyder att delta, vara engagerad och finnas på plats nära människor vi har omkring oss. Det handlar om familj, släkt, grannar, arbetskamrater, vänner med flera. Hur väl känner vi dem? Vad drömmer och längtar de efter? Vad kämpar de med? Svaren på dessa frågor ger oss vår utgångspunkt: Hur ser de goda nyheterna ut för dem?

Genvägar är senvägar. Att bara berätta om kristen tro leder oss lätt till att tro att det räcker med information. Det är ett stort misstag. Det är inte brist på information utan tillgänglighet och synlighet av relevant information det handlar om. Att Jesus dog på ett kors känner de flesta till. Att han tog på sig våra synder känns inte relevant för en person som inte ens har funderat över frågor om synd. Utgångspunkten måste vara att det vi förmedlar ska beröra den andre. Redan 1988 skrev Rolf Gustafson boken »Ingen tid för snabba svar«. Den är lika aktuell i dag som när den gavs ut.

Bumerangeffekten. Du kan inte ge det du själv inte har. Självklart. Ändå försöker vi gång på gång att ge vidare något som inte är en integrerad del av våra liv. Vi måste börja med att fråga oss hur evangeliet berör oss själva. På vilket sätt har det förändrat ditt sätt att tänka och leva, ditt sätt att relatera till andra, dina prioriteringar – mitt i vardagen? På frågan vad de goda nyheterna betyder för dig, behöver du kunna ge svar på det hopp som finns inom dig. Här slår, så att säga, evangeliet tillbaka till dig själv (se Kolosserbrevet 4:5-6).

Att hjälpa varandra. Att delta i en liten grupp kan betyda oerhört mycket för att kunna uttrycka vad evangeliet betyder. Här kan man hjälpa varandra att samtala om vad livet som kristen gör (och inte gjort) med dig – mitt i vardagen. Här kan man berätta, lyssna och låta olika erfarenheter berika. Varför tar vi inte vara på det? Är det för känsligt, för personligt? Finns det prestige med i bilden? Jag är förvånad över hur vi kristna undviker att hjälpa varandra att utveckla ett språk för tron som fungerar när det gäller att förmedla evangelium.

Att kommunicera. Undersökningar visar att föredrag är bland de sämsta sätten att förmedla information. Det behövs interaktiva processer som tar tid och där relevansen bevaras för att deltagarna själva är aktiva. Kommunikation handlar både om ord och liv – inget ersätter den kombinationen. Apostlagärningarna visar att den förändrade livsstilen hos lärjungarna skapade längtan och trovärdighet i människor omkring dem. Jag tror inte det är någon skillnad i dag.

Det handlar inte om att leva perfekta liv, utan liv som präglas av äkthet – med alla plus och minus som finns. Våra handlingar ska ju inte peka på oss själva, utan på att vi lever med Gud, beroende av hans nåd. Att förmedla att du är älskad och duger i Guds ögon kan vara nog så banbrytande i ett samhälle som poängterar prestation och status.

Det är våra kristna liv som skapar nya referensramar för människor runt omkring oss. Det är våra liv som både är tillräckligt annorlunda och tillräckligt lika som skapar nyfikenhet och relevans genom våra berättelser och våra handlingar. I ordet kommunikation ligger att något är gemensamt, »kommun«. Vi behöver dela referensramar med de människor vi vill nå.

Evangelisation har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en ensamuppgift. Det är en gemensam uppgift där vi kristna hjälper varandra att möta människor. Uppdraget vilar inte på dina axlar. Du delar det med andra, precis som de första lärjungarna. Det blir en gemensam upptäcktsfärd.

Reflektioner från flodbanken

Floden Akaki rinner genom hela Addis Abeba innan den når oss på Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium där jag till vardags undervisar i bibelvetenskap. Sedan fortsätter floden ut på landsbygden med sina tonvis av plast, döda djur, avföring och sopor. Förr i världen, före urbanisering och kemikalier, var det nog en mycket idyllisk flod.

Jag brukar gå till flodbanken. Där tittar jag ner på den bruna sörjan för att se vad som har hänt sedan gårdagen med sopöar och plastbankar. Här är jag ganska ensam – på vår sida är det aldrig någon vid floden i annat ärende än att slänga skräp. Motsatta stranden besöks dock då och då av bönder som sköljer grönsaker – en av orsakerna till att man i Addis gör bäst i att klorera sin grönkål.

De två nyexaminerade Eyuel (tv) och Salifo är efter fyra års studier redo för vidare tjänst i kyrkan.De två nyexaminerade Eyuel (tv) och Salifo är efter fyra års studier redo för vidare tjänst i kyrkan.
Klassrummen på Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium saknar ofta både el och ändamålsenlig inredning, däremot inte entusiasm och kärlek till bibelordet. Här undervisar Elias årskurs 3 i en fördjupningskurs i Jesaja. I år avlade 261 studenter en teologisk examen i någon form.Klassrummen på Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium saknar ofta både el och ändamålsenlig inredning, däremot inte entusiasm och kärlek till bibelordet. Här undervisar Elias årskurs 3 i en fördjupningskurs i Jesaja. I år avlade 261 studenter en teologisk examen i någon form.

Där vid floden ges en märklig stunds avskildhet i den annars så brokiga strömmen människor jag möter och undervisar hela dagarna. Med blicken följer jag de fåglar som klarar av plastpåsarna och drar matnytta av allt avfall som kommer flytande.

En morgon kom det dock på andra stranden en sådan där människa jag inte visste fanns förrän jag kom till Addis: folk så utblottade att de nödgas gå i plastpåsar, snören och tygtrasor som de knyter ihop till ett slags kläder som på ett mycket otäckt men effektivt vis kamouflerar deras mänsklighet och gör dem näst intill osynliga fast de finns nästan överallt.

Det var uppenbart att han på håll sett någonting, för han höll kurs mot en viss punkt på stranden, precis mitt emot mig. Där tog han upp något. Han började ivrigt peka mot mig och med hes röst upprepa ordet »sko!«. Mycket riktigt: en bra bit nedanför mig bland klängväxter, kapsyler och dambindor hängde en kasserad sko. Ett armeringsjärn med böj och lite fiskande senare kunde jag hiva över skon till honom. Då fick jag se vad det var han hittat förut: en annan sko. Olik, men samma storlek. Oerhört nöjd, ja salig, drog han på sig dem och tackade för hjälpen innan han försvann vidare.

Avgränsning är viktig mentalhygien i denna stad. Min nisch är primärt bibelundervisning och inte gatans folk – dem finns det andra i vår kyrka som betjänar – men det gemensamma målet för oss alla är det jag nyss läst om med mina Jesajastudenter: »den rättrådige härskarens« vilja. Nämligen att »kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten«, som vi läst i Jesaja 11. Då är det inte Akakis vatten Jesaja ser framför sig när han profeterar detta. Det är en riklig tröst där på flodbanken, oavsett skor.

Elias Tranefeldt, 36 år, är utsänd av EFS som bibellärare på Mekane Yesus Seminary (MYS) i Addis Abeba, Etiopien. Familjen består av Sophia (bibelöversättare, utsänd av EFS) och tvillingarna Gabriel och Josef, 10 år, samt Emanuel och John, 2 år.

Shukris mödravård är livsviktig

Den illa tilltygade staden Kismayu i södra Somalia börjar sakta resa sig ur ruinerna. Efter år av krig börjar nu ett fungerande samhälle att växa fram. Sönderskjutna hus renoveras och nya byggs där gamla raserats. Det finns en känsla av hopp och framtidstro i luften, trots stora utmaningar.

Det är ytterst motbjudande att försöka före­ställa sig allt våld och allt mänskligt lidande som utspelats här. Sedan den gamla regimen under diktatorn Siad Barre föll 1991 har situation i Jubaland, den sydligaste regionen av Somalia, böljat mellan inbördeskrig, terrorvälde och periodvis relativt lugn. Dessutom plågas hela Afrikas horn av återkommande svältår, och detta år påstås vara det värsta på flera decennier. De som drabbats hårdast är som alltid de svagaste i samhället – barn, sjuka, gamla. Och förstås gravida och födande kvinnor.

Mitt i detta har Shukri Abdi Geedi stått kvar, med den kunskap hon fick genom EFS utbildningsprogram för bybarnmorskor på 1980-talet. Hon kallas »Dr Shukri« här i Kismayu och alla tycks känna till henne. Att vara en god barnmorska ger status även i ett krigshärjat Somalia och kanske inte minst här.

I ett litet hus som tillhör hennes släkt har hon inrättat en mödravårdsklinik, »Geedi Hospital«. Geedi är släktnamnet som Shukri bär med stolthet.

– Min far var en god man som gjorde det han kunde för att hjälpa människor i det lokala samhället, säger hon.

Det lilla sjukhuset består av en liten sandig gårdsplan som omgärdas av några låga byggnader. Den största längan rymmer ett undersökningsrum, ett förlossningsrum och två »vårdavdelningar«, det vill säga små rum som nätt och jämnt rymmer fyra sängar med galonklädda madrasser. I ett litet skjul intill ryms ett minimalt labb och längst ut mot gatan finns det färgglada apoteket.

Hon tar emot mellan 60 och 70 patienter om dagen, men i dag har det kommit fler än vanligt, 72 personer. Förutom förlossningar så tar hon emot alla möjliga patienter som har med mödra- och barnavård att göra. Det kan vara för tidigt födda barn eller personer som drabbats av missfall och anemi, men även malaria och olika slags infektioner.

Som ett hoppets tecken – under decennier av politisk oro och år av svält – har Shukri Abdi Geedis mottagning stått kvar med dörren öppen för gravida och födande kvinnor.Som ett hoppets tecken – under decennier av politisk oro och år av svält – har Shukri Abdi Geedis mottagning stått kvar med dörren öppen för gravida och födande kvinnor.
Förutom att hjälpa mellan 60 och 70 patienter om dagen i sin klinik, engagerar sig Shukri även i kvinnorättsfrågor nationellt. Kvinnlig könsstympning och våld mot kvinnor är två frågor som hon har varit med och lyft i olika kampanjer.Förutom att hjälpa mellan 60 och 70 patienter om dagen i sin klinik, engagerar sig Shukri även i kvinnorättsfrågor nationellt. Kvinnlig könsstympning och våld mot kvinnor är två frågor som hon har varit med och lyft i olika kampanjer.
Här ser vi en av Shukris elever. Ibland gör de hembesök ihop för att hjälpa dem som inte har möjlighet att ta sig till kliniken.Här ser vi en av Shukris elever. Ibland gör de hembesök ihop för att hjälpa dem som inte har möjlighet att ta sig till kliniken.

På frågan hur hennes patienter har råd att betala för hennes vård, kommer svaret blixtsnabbt:

– Jag har aldrig nekat någon vård för att de inte kan betala, men det händer ganska ofta att patienter kommer tillbaka och betalar i efterhand. Och tack vare apoteksförsäljningen finns det även lite resurser att hjälpa dem som inte har råd.

Shukri talar snabbt och ivrigt, som många somalier, och med en självklar pondus. Den långa erfarenheten gör att hon vet vad hon talar om. Ingen överträffar henne här.

I förlossningsrummet hänger undervisningsplanscher som beskriver olika stadier av graviditeter, hur man känner igen symptom på de vanligaste sjukdomarna och hur man skyddar sig emot malaria och hiv. Här undervisar Shukri sina elever och delar med sig av sina kunskaper.

– Jag har utbildat många genom åren, säger hon stolt, och nu finns de utspridda i byarna på olika håll här i Jubaland.

Många gravida söker sig till Geedi Hospital inför förlossningen, men långt ifrån alla tar sig dit. Shukri och hennes adepter gör därför hembesök och rycker ut akut där det behövs, ibland på ganska långa avstånd.

– Vi åker vart vi än blir kallade, utom till områden där det är fara för våra egna liv.

Nu när det verkar gå att se ett slut på kriget och livet på många sätt återvänder, finns också en längtan att vidareutvecka verksamheten.

– Jag skulle vilja lära mig mer, vi behöver mer kunskap här. Vi skulle också behöva en ambulans, så att vi skulle kunna hämta patienter, men också så att vi lättare kan komma ut till dem som behöver hjälp.

Under kriget jobbade Shukri för Röda korset, men hon har även arbetat för andra organisationer. Hon har engagerat sig i flera olika kampanjer för att på olika sätt förbättra kvinnors situation. Det har bland annat handlat om våld mot kvinnor och kvinnlig könsstympning.

Shukri organiserar även ett nittiotal kvinnor i självhjälpsgrupper. Var och en bidrar med ett litet månatligt bidrag till en gemensam kassa som det sedan finns möjlighet att låna ur för olika projekt och små initiativ. Det är Shukris barnmorskor som leder grupperna och därmed kommer en del mödravårdskunskaper med i samtalen.

Annars är mödravården i södra Somalia i det närmaste obefintlig, men Shukri ser att hennes arbete ger resultat.

– Innan vi började med kvinnogrupperna och undervisningen var det många kvinnor som dog i samband med förlossning, men det har blivit bättre.

Att vara barnmorska i Kismayu må innebära viss lokal status, men är knappast någon särskilt glamorös tillvaro. På frågan vad det är som driver henne, svarar Shukri:

– Det finns så mycket lidande och eftersom jag kan är det också min plikt att hjälpa.

Och efter en liten tankepaus fortsätter hon:

– Viktigare än eget välstånd är att ha ett gott eftermäle. Jag vill inte bli ihågkommen för att jag blev rik, utan för att jag gjorde gott.

När Jesus fick låna gården – möt familjen bakom årets fest

Den 18:e upplagan, sedan 1963, av scoutlägret Patrullriks breder ut sig över familjen Jakobssons ägor i Mossebo, utanför Kalmar med cirka 1000 deltagare och 500 funktionärer samt patrulledare. Lägrets epicenter är familjen Jakobssons släktgård. I trädgården sitter fyra generationer av släkten Jakobsson samlade. Alla är uppvuxna med EFS.

– Det har gått i arv. Min farfars far kom hit med väckelsen från norra Småland 1901, säger Lennart, Patrullriks platschef.

Inför lägret skapades en digital kopia av området på Internet genom bygg- och äventyrsspelet Mindcraft. Utvecklingen har gått framåt sedan 93-årige Halvar Jakobsson deltog i sitt första juniorläger 1936.

– På den tiden sysslade vi med traditionella scoutaktiviteter som att knopa och skära i pinnar. Nu finns det avancerad IT, höghöjdsbana och mycket annat, säger Halvar.

Höghöjdsbanan är en cirka tio meter hög anordning, byggd av stolpar, trä och rep, där de som har fyllt 15 år bland annat kan slänga sig utför i selar och gå på linor. Familjen Jakobsson har varit engagerad i scouting sedan Lennart och hustrun Karin flyttade in i gården 1987. Det är andra gången som de arrangerar Patrullriks. Första gången var 1999.

– Efteråt fick jag tackbrev från ungdomar som berättade att de hade fått möta Jesus här, säger Lennart.

Det är en av drivfjädrarna till att familjen åter arrangerar Patrullriks. Lennart citerar en mening från en predikan som han har lagt på minnet: »Om Jesus vill låna din gård så gör du klokt i att säga ja«.

Det ligger två och ett halvt års förberedelser bakom. Det har huggits ved och slanor i mängder. Förutom familjen, lägerkommittén, Salt och EFS engagerar sig hela Mossebo scoutkår, grannar, vänner, frivilliga och många nyanlända. De 25 hektar mark som lägret breder ut sig över används i vanliga fall som betes- eller åkermarker. Allt har fått arrangeras om inför och under lägret. Efteråt tar det en vecka att röja upp.

I familjen Jakobsson är engagemanget stort för scouting. Stående från vänster: Samuel, Malin Gränsmark, Hugo, Markus med dottern Astrid i famnen, Lina, Lennart, Frida, Lina, Karin, Josefine och Lova. Längst fram sitter Linnea och Halvar »Halle« Jakobsson med barnbarnet Tilde.I familjen Jakobsson är engagemanget stort för scouting. Stående från vänster: Samuel, Malin Gränsmark, Hugo, Markus med dottern Astrid i famnen, Lina, Lennart, Frida, Lina, Karin, Josefine och Lova. Längst fram sitter Linnea och Halvar »Halle« Jakobsson med barnbarnet Tilde.
Familjen Jakobsson har öppnat upp sina ägor för över tusen scoutentusiaster. Detta är andra gången de står värdar för Salt och EFS stora scoutläger Patrullriks.Familjen Jakobsson har öppnat upp sina ägor för över tusen scoutentusiaster. Detta är andra gången de står värdar för Salt och EFS stora scoutläger Patrullriks.
Amelie Ossians­son bygger ett insekthotell som ska säljas på fredagens marknad till förmån för BIAL.Amelie Ossians­son bygger ett insekthotell som ska säljas på fredagens marknad till förmån för BIAL.
Hilma Svensmark Malek och Alma Lindström lagar mat till sin patrull.Hilma Svensmark Malek och Alma Lindström lagar mat till sin patrull.
»Efteråt fick jag tackbrev från ungdomar som berättade att de hade fått möta Jesus här.«»Efteråt fick jag tackbrev från ungdomar som berättade att de hade fått möta Jesus här.«
Malva Wärnsberg sjunger sånger tillsammans med sina vänner runt lägerelden.Malva Wärnsberg sjunger sånger tillsammans med sina vänner runt lägerelden.
Maria Edlund och Josef Maxson, från Ny Generation, deltar i ungdoms­lägret Jump och ser scouting som en väg till Gud.Maria Edlund och Josef Maxson, från Ny Generation, deltar i ungdoms­lägret Jump och ser scouting som en väg till Gud.
»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«
»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«
»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«
DSCF6752DSCF6752
»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«»Scouting är ett bra verktyg för Guds rike.«
Albin Svanberg och Leo Lundberg är bästa vänner och stormtrivs på Patrullriks.Albin Svanberg och Leo Lundberg är bästa vänner och stormtrivs på Patrullriks.

– Det som driver oss är en kombination av att det är roligt och att det samtidigt finns ett kristet djup i det. Att leva ut och förvalta den kristna tron. Att ha fått förvalta och använda vår gård i Guds rike är enorm välsignelse. Jag vet inget annat sätt att uttrycka det på, men folk brukar säga att vi är »crazy for Christ«, säger Lennart.

Ingen av de inblandade får ett öre i betalning.

– Vår lön är att vi får välsignelser i mängder, upplevelser, arbetsgemenskap och möten med släkt och vänner, säger Lennart.

– Och många nya möten. Den stora glädjen är att den kristna tron fortsätter här, säger Linnea Jakobsson.

Tron genomsyrar allt.

– Det vi gör här får inte skymma evangeliet, utan lyfta fram det. Scouting är ett bra verktyg för Guds rike. Det är ett lätt och bra sätt att jobba på, säger Lennart.

Morgonböner och gudstjänster kombineras med traditionella scoutaktiviteter.

– Bibeln och evangeliet bakas in i aktiviteterna. Deltagare utklädda till munkar berättar till exempel om tro och tanke, de lyfter fram evangeliet, säger Lennart.

Årets tema är »hopp«.

– Hoppet, som finns i den kristna tron, återspeglar sig på många plan här, till exempel i att man duger och kan vara den man är. Om man inte platsar i fotbollslaget, i sångkören eller i Idol så finner man en plats här, säger Lennart.

Han tror inte att alla deltagare anser sig ha en kristen tro, men att de mycket väl kan ha det med sig när de kommer hem.

– På läger stärks man och gör många andliga och livsavgörande beslut, säger Karin.

Lägret har tre sektioner. Ett stenkast från det stora lägret, för deltagare i åldrarna 10 – 14 år, finns en familjeby. För 10-årige Albin Svanberg, från Ersmark, är detta hans första lägret.

– Jag har lärt mig många nya saker, som att surra lite bättre. Vi får också lära oss mer om Jesus eftersom många pratar om honom, säger Albin.

EFS missionsföreståndare, Stefan Holmström, dyker upp. Han lyfter fram vikten av att deltagarna får fördjupa sig i tron samtidigt som de sysslar med scouting.

– Det ger balans. Den andliga sidan finns med hela tiden, säger han.

Den tredje lägersektionen är Jump-
lägret med deltagare från 15 år och uppåt. En ljudmatta av popmusik ligger över ungdomar som spelar beachvolleyboll, badar i gummibassänger, sjunger eller sitter i gräset och snackar.

– I år finns här 280 ungdomar. Jump har blivit stort och fått en viktig betydelse. Dit kommer även de som inte har så stark personlig tro. Där får de chansen att få en Jesus-dos, säger Stefan.

I hantverksbyn gör 12-åringarna Amelie Ossiansson och Telma Tollerup, från Nyköping, insektshotell som sedan säljs på lägermarknaden.

– Det bästa är samarbetet, gemenskapen och att alla lagar mat tillsammans, säger Telma.

– Men jag tycker att det är orättvist att vi inte får vara uppe lika länge på kvällarna som 15-åringarna och att vi inte får hoppa i höghöjdsbanan, säger Amelie.

När det är dags för nästa Partullriks, om tre år i Vässarö, har Amelie och Telma fyllt 15 år. Då kan de vara uppe så länge de vill och hoppa i höghöjdsbanan tills de storknar.

– Och det ska vi göra, avslutar Telma.

Journalist hela livet – nu vill hon avpolitisera Svenska kyrkan

Elisabeth Sandlund har arbetat som journalist hela sitt liv. Inför kyrkovalet i höst sitter hon på dubbla stolar, dels som Frimodig kyrkas förstanamn i valet till kyrkomötet i Stockholms stift, dels som journalist och opinionsredaktör på tidningen Dagen.

– Jag tycker att Svenska kyrkan är väldigt viktig för kristenheten i Sverige. Det här är väl på gränsen, om jag ska vara ärlig, för vad man kan göra. Jag skriver artiklar, jag försöker bilda opinion, jag försöker också vara fristående och på det här viset blir jag ju också insyltad i valrörelsen.

Ändå ställer du upp?

– Jag fyller inte bara 18 i sommar, utan jag fyller också 66, så jag är ju också på väg att trappa ned mitt yrkesliv och då blev det lite lättare att tacka ja till denna förfrågan.

Varför blev det Frimodig kyrka?

– Om man ser vad Frimodig kyrka vilar på för ideologisk grund ligger den snubblande nära tidningen Dagens ideologiska grund – med Bibeln i centrum och betoning av Jesus Kristus som Herre och frälsare.

Elisabeth menar att Svenska kyrkan håller på att bli en minoritetskyrka och därför kommer medlemstappet att bli en stor politisk fråga i höst. Även skandalerna på senare år kring felanvända medel kommer att vara en fråga som alla nomineringsgrupper mer eller mindre kommer behöva förhålla sig till. Själv har hon en hjärtefråga framför andra. Avpolitiserandet av kyrkan.

– Det kanske är mer en förhoppning, men jag hoppas att den avgörande frågan blir vilka det är som ska bestämma i kyrkan, i vilken mån de politiska partierna ska finnas med. Det är ju en fråga som legat i luften länge, men förr eller senare kommer den upp.

Journalisten Elisabeth Sandlund bor i Bromma, Stockholm, men är född i Norrbotten. Är medlem i S:ta Clara kyrka och aktuell som kyrkopolitiker. Elisabeth skryter gärna med att hon har sina rötter i samma by som Carl Olof Rosenius. Hans pappa var bondpojke i Rosvik mellan Luleå och Piteå, och åkte sedan till Uppsala, blev präst och tog sig namnet Rosenius efter byn. Elisabeths pappa kom från Rosvik där hon numera har sommarstuga.Journalisten Elisabeth Sandlund bor i Bromma, Stockholm, men är född i Norrbotten. Är medlem i S:ta Clara kyrka och aktuell som kyrkopolitiker. Elisabeth skryter gärna med att hon har sina rötter i samma by som Carl Olof Rosenius. Hans pappa var bondpojke i Rosvik mellan Luleå och Piteå, och åkte sedan till Uppsala, blev präst och tog sig namnet Rosenius efter byn. Elisabeths pappa kom från Rosvik där hon numera har sommarstuga.

Vad är det, enligt din åsikt, som går förlorat med dagens system?

– När politiker som representerar partier får styra blir Svenska kyrkan en del av den politiska statsapparaten. Det absurda är att partierna har stärkt sin ställning efter år 2000 då kyrkan inte längre skulle vara en del av staten. I detta ligger ju en märklig paradox. Jag tror att Svenska kyrkan behöver ett sätt att styras som mer tar fasta på att det är de som är engagerade i kyrkan som, oavsett partifärg, bestämmer kyrkans framtid.

Samtidigt är man en folkkyrka. Skulle man inte kunna få ett demokratiskt underskott och tappa i trovärdighet?

– Fast vad är en folkkyrka? Det var lättare att säga när Svenska kyrkan var statskyrka. Då kunde man säga att det var en del av svenska staten och därför en kyrka för hela svenska folket, men så är det ju inte längre. Det finns väldigt stora delar av svenska folket som antingen har en annan religion eller som inte har någon religion alls. Jag tror att Svenska kyrkan kan behöva hitta ett nytt sätt att tänka kring att vara folkkyrka, en kyrka som är öppen för alla. Att det skulle behöva betyda att kyrkan styrs av politiska majoriteter, det är något helt annat.

En sakpolitisk fråga Elisabeth gärna vill driva är icke-territoriella församlingar, vilket innebär att församlingstillhörighet inte styrs av var man bor. Hon är själv engagerad i S:ta Clara kyrka i Stockholm som drivs av en EFS-förening. Det skulle innebära att deras före­ning skulle kunna få del av kyrkoavgiften.

– Jag tycker man ska se till var människor kommer till tro, var de får en levande gemenskap med Jesus. De församlingarna kommer att växa och de församlingar där det inte händer kommer att krympa. På sikt borde det här leda till att man får en vitalisering av hela kyrkan.

Det låter som en frikyrklig tappning i en svenskkyrklig kontext?

– Ja, lite så och det är väl ungefär EFS det, säger Elisabeth med ett skratt.

Insamlingsgala för EFS framtid

Nu närmar sig årets Se Be Ge-sändning. Detta år går insamlingen till EFS mission där det bäst behövs.

– I fjol satte vi insamlingsrekord i EFS med hela 32 miljoner i insamlade medel. Det är stort och väldigt glädjande, säger Johan Ericson, insamlingschef på EFS, och berättar vidare:

– Situationen innebar att vi både samlat in mer än väntat, samtidigt som vi hamnade fel budgetmässigt. Detta för att majoriteten av de insamlade medlen var ändamålsbestämda. Våra åtaganden inom ramen för ordinarie budget riskerar därför att skäras ned, trots att vi har ett rekordår i ryggen. Det vill vi inte göra. De nya möjligheter vi ser i missionsarbetet såväl i Sverige som internationellt, kommer kräva en kraftsamling för att bli verklighet.

I våras besökte EFS mis­sions­­sekreterare Erik Johans­son Somalia, ett av de länder där EFS tidigare gjort be­­tyd­ande insatser och som nu skulle kunna vara aktuellt igen.

– Jag uppfattar att det finns ett klart rop om hjälp i Somalia. Vi sonderar just nu terrängen för att se hur stort vårt engagemang skulle kunna bli.

Erik lockas inte minst av möjligheten att få tillbaka huset i Kismayo som Cederqvist byggde och önskar att EFS kunde få öppna en skola där.

– I synnerhet en skola för flickor. När det gäller flickors och kvinnors situation och livsvillkor så är det ett område där vi verkligen kan göra stor skillnad med små medel i Somalia. Och glöm inte att vi har en inofficiell inbjudan från regeringen i provinsen att återuppta vårt humanitära arbete, säger Erik.

Insamlingstekniskt är detta lite speciellt, menar Johan, som påpekar att delar av  Somaliaprojektet – som EFS redan åtagit – ligger i budget och därför är det extra viktigt att budgeten nås, oavsett enskilda kampanjer.

Båda dessa aspekter, att inte låta små men viktiga projekt bli lidande och möjligheten att kunna agera snabbt, är förklaringen till att Se Be Ge går till EFS där det bäst behövs samt att återställa det egna kapitalet.

– Det fria egna kapitalet är en viktig buffert, något som årsmötet beslutat om. Det måste prioriteras för att EFS ska kunna var flexibla att agera på de möjligheter som öppnas på missionsfälten, säger Johan.

– Vi har ett mål att samla in 1,5 miljoner under årets Se Be Ge och det känns fullt rimligt, avslutar han.

Om Se Be Ge

Se Be Ge sänds för sjunde året i rad och började som en insamling för att stärka EFS eget kapital. Det senaste året gick insamlingen till kampanjen Afrika svälter.

Programmet är en studiosändning med gäster och reportage från olika delar av EFS missionsarbete.

Den 30:e september klockan 19:00 sänds årets Se Be Ge på EFS play och EFS Face­booksida. Programmet kan även ses i efterhand på efsplay.nu.

Långsiktighet i ord och handling

I mitt arbete som forskare i företagsekonomi har jag vid ett par tillfällen följt och studerat organisationer som under en förhållandevis kort tid vuxit till att bli mycket framgångsrika företag. En gemensam egenskap för de organisationerna är att ledningen har utvecklat en mycket god förmåga att prata om och handla i linje med det man tror är viktigt ur ett längre, strategiskt perspektiv.

För några år sedan fick jag förtroendet att vara en del av EFS riksstyrelse. Jag fascinerades av de beslut, den vilja och överlåtelse som EFS första styrelser visade prov på i samband med att de skickade iväg sina första missionärer. Det verkade som att de drevs av en övertygelse och kallelse som var så djupt rotad i dem att de valde att handla på ett sätt som ur ett mänskligt perspektiv verkade orimligt.

» … jag sträcker mig mot det som ligger framför … « är Paulus ord i Filipperbrevet. För mig är de ett exempel på en strategisk ambition som uttalas i ord, men också omsätts i handling. I likhet med företagsledaren, som väljer att göra satsningar som kan beskrivas som osäkra, kan jag i mitt eget liv känna igen beslut och vägval som från början kändes tveksamma, men i förlängningen visade sig vara rätta och riktiga.

Vid flera tillfällen under de år jag suttit i EFS riksstyrelse har jag kommit tillbaka till den här bönen: »Låt vår styrelse vara lika modig och överlåten som de första EFS-styrelserna var«. I detta finns en utmaning att klara av. Vi som styrelse behöver både använda all vår kunskap och våra förmågor för att bedöma vilket alternativ vi ska välja. Samtidigt måste vi våga låta oss ledas in i det som vi i egen kraft inte kan förstå eller värdera.

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera kring vad det är som vi fattar beslut om i riksstyrelsen som Gud på ett lite tydligare sätt ligger bakom. Det finns naturligtvis flera exempel på det och jag kan känna igen det i väldigt mycket som vår rörelse står för och arbetar med. Om jag ska välja ut två för mig lite tydligare exempel, skulle det kunna vara »Nya sätt att vara kyrka« och de öppningar vi börjar se i Somalia.

Jag är stolt över att tillhöra en rörelse som har förhållandevis enkelt att gå från ord till handling. En rörelse som har sina rötter i att göra det man upplever vara värt att satsa på för att nå det mål »… och vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi ska tänka …«. Samtidigt som vi har ett arv att förvalta, har vi ett ansvar att föra hoppet och denna vilja att fortsätta välja rätt vidare – till nästa generation, till dem som är jordens Salt.

Krister Bredmar

styrelseledarmot i EFS riksstyrelse

Löfvén vill tvinga präster att viga samkönade

Statsminister Stefan Löfvén anser att det ska vara obligatoriskt för präster att viga samkönade par. Detta berättade han i en stor intervju för Kyrkans Tidning i slutet av juni. Han jämför präster som inte vill viga samkönade par med barnmorskor som inte vill utföra abort.

Lunds biskop Johan Tyrberg svarar att biskoparna kommer att stoppa ett sådant förslag.

– Svenska kyrkan styrs av kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ. Frågan var uppe redan i höstas, då uttalade sig Svenska kyrkans läronämnd om att det beslutet inte är lämpligt och inte förenligt med vår kyrkas lära, säger Johan Tyrberg, till tidningen Dagen.

Löfvén menar att det handlar om att människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Han säger att han kan förstå att dem som av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men att kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde.

Statsministern har valt att uttala sig i denna teologiska fråga.

– Det är tydligen viktigt för honom att säga det. Och han har yttrandefrihet, men som biskop säger jag att det är jag som biskop som väljer vem som ska bli präst i Svenska kyrkan, säger biskop Johan, till Dagen.