Att det överhuvudtaget finns skönhet i världen är något av ett mysterium. »Varifrån kommer musiken?« frågade Ingmar Bergman i sitt omdiskuterade sommarprat från 2004. Varför stannar vi till och dröjer ett ögonblick vid åsynen av en regnbåge? Varför har stjärnhimlen en sådan effekt på oss – på alla människor som ser den?
För den som utgår från en kristen tro finns det något rimligt i att världen framstår som vacker. En av mina favoritförfattare, amerikanska Marilynne Robinson, talar i sin senaste bok Reading Genesis om vad som skiljer de bibliska skapelseberättelserna från liknande berättelser i det forntida Mesopotamien. Hon noterar att medan människan i det babyloniska eposet Enuma elish skapas som arbetskraft åt gudarna, skildrar bibeltexten människan såsom skapad för att njuta av det goda och det sköna. Robinson stannar upp vid »en oerhört elegant detalj«, nämligen att »Herren lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av« (1 Mos 2:9). Trädens skönhet nämns först, innan vi får veta att deras frukt också går att använda som mat. Det betyder två saker, säger Robinson: »Gud som skapare av skönhet menar att vi ska se och glädja oss åt den, och … han ger oss de varseblivningens gåvor som denna glädje förutsätter.«
Dessa träd – och allt annat ljuvligt att se på – pekar alltså på ett dubbelt mysterium: för det första att världen är vacker, och för det andra att det existerar en varelse, människan, som förmår uppfatta och njuta av all denna skönhet.
En tro som formas av denna insikt skulle jag därför vilja kalla en estetisk tro, ett sätt att leva som firar allt det sköna som ett uttryck för Skaparens goda intentioner och människans kallelse. Det är det jag menar med att det för kristen tro finns något rimligt och naturligt i skönheten – den låter oss ana det gudomliga.
Den som i stället utgår från en strikt naturalism i sin förståelse av världen har svårare att handskas med skönhetens mysterium. En värld som kommit till av en slump borde rimligen vara funktionell, annars hade den ju inte fortsatt att existera, men varför skulle den vara vacker? Skönheten tycks helt onödig. Och på samma sätt med människan: Varför skulle detta släkte, utvecklat under trycket från det naturliga urvalet, utöver att vara bra på att överleva och vidareföra sin gener också kunna uppfatta det sköna i världen? Vad tjänar det till?
För all del, det saknas inte evolutionära teorier om den estetiska erfarenhetens uppkomst, och en del av dem har intressanta saker att säga. Eftersom vår dragning till det sköna – åtminstone i dess mer utvecklade former – går långt utöver det blott njutbara, eftersom den är så kostsam, ger den egentligen inga tydliga evolutionära fördelar. Därför har många teoretiker dragit slutsatsen att vår förmåga att uppfatta skönhet måste vara en oavsiktlig bieffekt av någon annan evolutionär anpassning, en bieffekt som i sin tur börjar leva sitt eget liv. Skönheten är med andra ord ytterst en slump.
Problemet ligger emellertid inte bara i vår förmåga att uppfatta skönhet, utan än mer i det vi faktiskt uppfattar. Bergmans fråga igen: Varifrån kommer musiken? Musiker har, liksom matematiker, en tendens att tro att de upptäcker musiken eller matematiken – de uppfinner den inte. De har visserligen kognitiva förmågor som möjliggör dessa upptäckter, och den musikaliska eller matematiska verksamheten har förstås en stark kreativ aspekt, men till syvende och sist äger det som uppenbarar sig en egen grad av verklighet. I den klassiska grekiska filosofin var denna insikt en viktigt impuls för pythagoréerna och platonikerna, och den kom att leva vidare i det kristna tänkandet, för vilket det – för att upprepa – föll sig naturligt.
Kanske kan man tänka sig det så här: Det sköna finns nedlagt i själva verklighetens struktur – i det elektromagnetiska spektrumet som ger oss färger, i de intervall som ger oss toner och harmonier, i växterna och djuren, i havet och stjärnhimlen – men det krävs också att någon uppfattar denna skönhet för att den helt ska realiseras. Det hade inte räckt med en vacker värld utan någon som uppfattade dess skönhet; inte heller hade det räckt med en varelse som uppfattade skönhet i en värld som inte var vacker.
Detta är alltså det dubbla mysteriet: att världen är vacker och att vi finns här för att njuta av dess skönhet. Kanske har människan under årtusenden utvecklats så att hon skulle bli ett känsligt instrument med förmåga att uppfatta allt detta och förstå vad det betyder. Eller som Robinson säger: »Gud skapar det sköna och ger oss sedan varseblivningens gåvor att uppfatta det.«
I så fall är skönheten inte bara mysterium, den är uppenbarelse.
