Ringar på vattnet

Mikael Artursson berättar om hur ungdomsarbetet i Mittnorrland är på framfart.

Vi i föräldragenerationen sökte nyckeln för att samla de unga. Föga anade vi att det var ungdomarna själva som hade nyckeln. Vår roll blev enbart att i någon mån hjälpa dem nå upp till låset.

Under våren hölls några samlingar med en gemensam längtan att nå de unga och inte minst att följa upp Mittnorrlands konfirmandläger. Vi vände och vred, utgjöt våra hjärtans nöd och drömde om hur det skulle kunna se ut. Tanken var ett fortsatt samtal för att bestämma vilken riktning vi borde gå. Men Gud hade redan börjat röra sig bland ungdomarna!

Jag träffar Lydia Adolphsson, 16, över ett videomöte. Hon berättar att hon tillsammans med sin syster Siri var på Livskraftläger på Strömbäck vid nyår.

– När vi senare på våren var med på en Missionsträningsplats så berättade vi att vi saknade ungdomsverksamhet i Ö-vik. Då kom någon med förslaget att man skulle dra ihop ett ungdomsläger, säger Lydia och fortsätter:

– Sedan gick det väldigt fort tills planerandet var igång. Jag och min syster var väldigt delaktiga i planeringen. Vi bestämde vart vi skulle vara, för vilka åldrar och vad vi skulle göra utöver att åka slalom.

Jag frågar om Lydia har något särskilt minne från lägret i Sollefteå, och hon lyfter fram temat på undervisningen:

– Att vara lärjunge i vardagen. Vi hade så härlig mix av deltagare. Några mötte den kristna tron för första gången medan andra hade varit kristna längre. Vid andakterna satt vi runt fikabord för att även det skulle vara som i vardagen.

Det som slår mig i samtalet är de ringar på vattnet som kommer av att två personer åker på Livskraft och får en jättebra lägererfarenhet. Det är nämligen just detta som ledde till att sportlovslägret blev av, och att sedan en tjejgrupp möts som fullt ut kyrka så gott som varje vecka sedan i våras. Men inte nog med det – i augusti tas nästa steg genom läger på Prästänget med deltagare från de tre senaste årens konfirmandläger. Ungdomar från Härnösand, Sundsvall, Edsbyn, Östersund med omnejd och Örnsköldsvik.

– Våra ledare vill arrangera fler läger och vi är på att hjälpa till att planera och samla ihop ungdomar, men också träffas utanför läger, säger Lydia avslutningsvis.

Jag får även möjlighet att samtala med Elias Forsberg som var en av ledarna på sommarlägret på Prästänget. Elias har funnits med som konfirmandledare de senaste åren och kommer inom kort att påbörja en tjänst som barn- och ungdomspräst i EFS Örnsköldsvik. Jag frågar honom om hans intryck av lägret.

– Väldigt positiva, utbrister Elias. Dels att få se att ungdomarna själva tog tag i det, dels att få träffa ungdomar som jag haft att göra med tidigare. Den tro vi såg väckas på konfa är kvar. De har inte haft något som dragit dem samman eller en plats där de kunnat uttrycka tron, men den gemenskap som byggdes upp under konfirmandlägret spelar en fortsatt roll trots att det gått några år.

Elias minns hur det var när han själv hade konfirmerats.

– Jag var så taggad på Gud. Så kom jag tillbaka till vardagen, var med i någon ungdomsgrupp, men sedan släppte jag det och höll på att tappa tron, berättar han.

– Men så fanns det i ungdomsgruppen personer som byggde relationer med mig, vilket gjorde att jag hittade tillbaka och kunde växa i tro. Det blev en landningspunkt för mig. Sådana här läger är viktiga för att landa i tron. Att få komma till en välbekant plats tillsammans med människor man känner, och få växa till i tro, det är något jag vill verka för, säger Elias till sist.