Det har hunnit gå sju år sedan Wilhelm Lineby gick gospellinjen på Glimåkra folkhögskola, men tiden där gjorde ett bestående intryck på honom.
– Den var helt underbar. En jätteviktig tid för mig som öppnade många dörrar. Jag lärde mig så sjukt mycket och mognade både musikaliskt, socialt och som människa, berättar Wilhelm när han tänker tillbaka på året i den lilla byn i nordöstra Skåne.
Frågan är dock hur en hårdrockstrummis, utan direkt kyrklig koppling, hamnade i kompet till en gospelkör. Vi backar bandet till början av 2000-talet.
Wilhelm Lineby växte upp i Jämjö utanför Karlskrona. Ingen i hans närmaste familj höll på med musik, så inspirationen kom istället från den några år äldre kusinen.
– Han var min stora idol när jag var liten. Han höll på med musik så det ville jag också göra. Vi lyssnade mycket på hårdrock. Jag sparade månadspengen, köpte cd-skivor och satt på mitt rum och lyssnade.
Nere i källaren stod ett trumset nerpackat som hans pappa hade spelat på som liten. När den tolvåriga Wilhelm började spela trummor på kulturskolan kom instrumentet till användning igen.
– Jag älskade det. Jag spelade en massa olika slagverk och startade band på skolan. När jag skulle välja gymnasium kändes det självklart att hålla på med musik.
På estetiska linjen breddade han sin repertoar och började lyssna på och spela i många olika genrer, bland annat gospel.
– Jag insåg att många duktiga musiker hade sin bakgrund i kyrkan.
Han valde att söka till gospellinjen på Glimåkra folkhögskola, även om det fanns en viss skepsis till att det var en skola på kristen grund. Wilhelm är inte uppväxt i en kristen kontext och hade ingen egen tro, däremot hade han fördomar om hur kristna människor var.
– Jag tänkte att jag skulle träffa världens stelaste, gråaste och tråkigaste människor, som inte njöt av livet på något sätt. Sen kom jag dit och mina fördomar krossades totalt. De var ju jättetrevliga och hade kul, utan att vara fulla.
För första gången var han i ett sammanhang där han som icke-troende var i minoritet, men samtidigt kände han sig helt accepterad. Det fanns inget krav på att han skulle tro, utan alla var välkomna att dela sina tankar kring livet.
Wilhelms väg till en personlig kristen tro var en lång process av tänkande och filosoferande och blev tydlig först några år senare – men tiden i Glimåkra öppnade dörren för den.
– Jag tror att det händer något i rummet, i atmosfären när man sjunger gospel, oavsett om man är troende eller inte. Jag fick verkligen lära mig att sångerna – som jag då i första hand tyckte var cool musik – för många människor har ett budskap som handlar om överlevnad, något de tror väldigt starkt på.
Sammanhållningen i klassen blev speciell. Eftersom det ofta var spelningar på helgerna fanns det inte mycket tid att åka hem, utan i princip all tid tillbringades tillsammans.
– Glimåkra är känt för att man blir väldigt tighta med varandra. Vår klass gick ut 2017 och vi träffas fortfarande hela klassen. Den blev som en andra familj.
Trots en väl sammansvetsad gospelklass fanns det även möjlighet till gemenskap med övriga elever på skolan – integrerande övningar och möten som betydde mycket för Wilhelm.
– Jag lärde mig mycket om mig själv, hur jag reagerar i olika sammanhang. Min världsbild blev större och jag blev mer ödmjuk för att allt inte är så svart och vitt här i världen.
Under gymnasietiden väljer man ofta sina sammanhang och vilka människor man umgås med. På en folkhögskola tvingas man mer att vara med personer som inte är lika en själv, reflekterar Wilhelm.
– På Glimåkra fick jag kompisar för livet som jag kanske inte hade hängt med naturligt annars.
Han fick också uppleva en utveckling i sitt musicerande. Det fanns mycket tid att både öva själv och att jamma tillsammans med andra. Dessutom blev det många liveframträdanden inför publik.
– Tiden på Glimåkra gav så extremt mycket musikaliskt och är det år jag har utvecklats mest. Folkhögskolor är verkligen något unikt som vi ska vara stolta över att vi har i Sverige.
Enligt slagverkaren har i princip alla som studerar på en högre musikutbildning först gått en folkhögskola, och han tror att det skulle få stora konsekvenser om utbildningar försvinner.
– Om folkhögskolorna tas bort kommer vi att få mycket lägre nivå på musiken i Sverige.
Idag kombinerar Wilhelm studier på musiklärarutbildningen i Malmö med att frilansa i olika sammanhang. Uppdragen spänner över många olika genrer och 29-åringen njuter av att få göra det han älskar.
Och så använder han sig av den mer otippade kunskapen folkhögskoleåret gav honom.
– Jag har kompisar i Malmö som ringer mig när de ska flytta, för jag är deras enda kompis som kan backa med släp. Det lärde jag mig på Glimåkra och har haft mycket nytta av!
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet