Porträtt Kultur

Kulturarv i kaffe­koppar

Vad händer med alla de missions- och bönhus som en gång drevs av EFS men sedan lades ned? Ulrika Sjölander driver Bönhuskoppens dag för att bevara minnet av EFS arv – en kaffekopp i taget.

Ulrika Sjölander häller upp den sista kannan kaffe i tillbringaren och ställer den på skänken. Hennes blus är blå precis som många andra inredningsdetaljer i hemmet: gardinerna, köksstolarna och bordslöparen på matsalsbordet. Luften fylls av doften av nybakade bullar medan gästerna fortsätter att anlända till firandet. Många bär också blått – de flesta vet att det är Ulrikas favoritfärg. 

På ett bord mitt emot de blå köksluckorna står närmare 50 koppar med tillhörande fat uppradade med lappar om varifrån de kommer. Intill går att läsa på en lapp: »Varför kaffekopp? Kan det finnas ett värde i att bevara ett av våra kulturarv inom EFS? Vad har bönhuskoppen haft för betydelse?«

Ulrika ställer sig framför skänken med bullar och kaffe.

– Jag vill välkomna er alla till bönhuskoppens dag. Ska vi börja med att sjunga en bordsbön?

Allt började för knappt 20 år sedan när Ulrika arbetade som musik- och lågstadielärare och slogs av tanken på hur många bönhus som hade lagts ned i närområdet. 

– EFS var stort i det här området förr – när väckelsen gick fram fanns ett bönhus i varje by. Under 80- och 90-talet såldes en stor del av byggnaderna, och det har varit en stor sorg för många av de äldre som var aktiva. Jag började tänka på betydelsen av symötena som hade hållits i alla dessa byggnader och på allt kaffe som druckits. Tänk om jag skulle försöka få tag på koppar från alla bönhus?

Ulrika satte in en notis i EFS Öviks missionsblad om sin insamling av koppar och fick god respons. I dagsläget har hon 79 koppar i samlingen. Hon förklarar att varje bönhus ofta beställde en eller flera uppsättningar från olika tillverkare, vilket har resulterat i en stor variation av koppar i samlingen.

– Flera bönhus bytte ut sina koppar efter att man använt dem en längre tid. Den här koppen är från 60- eller 70-talet, berättar Ulrika och visar upp en kopp från Frostviken EFS i Gäddede. 

Bönhuskoppens dag drog Ulrika och hennes syster Anna-Lena Söderberg igång 2010 då de ville anordna kaffekalas med sångstund för de lite äldre medlemmarna i EFS Övik, som ursprungligen kommer från andra EFS-gemenskaper runt om i länet. Samtidigt ville de passa på att använda kopparna i Ulrikas samling. Från början riktade sig samlingen till de som fyllt 75 år, med följden att de något yngre ville starta en »ungdomssamling« också.

– Så nu har vi en samling för de äldre på dagen och en ungdomssamling på kvällen för de som är mellan 60 och 75 år, säger Ulrika och skrattar. 

Det klirrar när porslins­kopparna ställs ned på faten och vardagsrummet fylls av ett hemtrevligt sorl. Varje person dricker ur »sin« kopp – alltså den kaffekopp som kommer från det bönhus man själv tillhör. Ulrika delar ut en bunt papper med bilder på olika bönhus. Nu är det dags för frågesport: Var ligger de olika husen? Någon känner igen »sitt« bönhus och de samtalar om vad som hänt med de olika kapellen. Något har ingen verksamhet kvar, något är sålt och ytterligare något har kvar – och till och med utökat – sin verksamhet. En av gästerna är Eva-Britt Hörnblad från Överhörnäs.

– Bönhusen var mötesplatser för gemenskap och Ulrika har verkligen lyckats återskapa den gemenskapen. Det hedrar inte bara bönhusen, utan också kvinnorna – för det var kvinnorna som serverade och diskade varje söndag och på symötena. 

Ulrika fyller i:

– Det är min längtan att få bidra med gemenskap och en tillbakablick – att komma ihåg vår gemensamma historia är lika viktigt som vår nutid och framtid. Utan historien är man ingenting. En liten kaffekopp kan i sin enkelhet betyda så oerhört mycket. 

Samtalen runt borden fortsätter. Gästerna delar med sig av minnen från de olika platserna. Någon har en släkting som har bott i ett bönhus, någon annan kommer ihåg sitt första år som lärare i trakten och tillbringade mycket tid i ett av bönhusen – som var bitande kallt hela året. »Tänk om vi kunde veta hur människorna såg ut när bönhusen byggdes«, säger en kvinna lite längre bort vid bordet, varpå Ulrika svarar: »Det kan vi om vi blundar.«

Det närmar sig slutet av firandet. Sångblad delas ut och alla sjunger välbekanta psalmer helhjärtat. Bönhus­koppens dag verkar betyda mycket för de som samlas – att få dela minnen och föra kulturarvet vidare.

– Några koppar saknas fortfarande, men jag är nöjd med min samling. Ingen kopp är den andra lik – det är fantastiskt!