Innan jag ska träffa Björn Wallin får jag veta att han efter fem decennier har slutat som ledare för Bolidens blåsorkester – en riktig trotjänare har nu lagt dirigentpinnen på hyllan. Men så fort jag kliver in i den röda trävillan mitt emot Bolidens kyrka blir det tydligt att Björn inte har lutat sig tillbaka.
Vardagsrummets väggar är fyllda av musik – inramade noter, en lampett formad som en g-klav, en upphängd gitarr – och mitt i rummet står ett campingbord belamrat av notpapper som ska ordnas och digitaliseras. Om några veckor börjar övningarna inför »Julens sånger« den fjärde advent då EFS-kören, barnkören och blåsorkestern traditionsenligt ska fylla Bolidens kyrka. Vem som ska leda blåsorkestern? Björn.
– Ja, jag har ju inte lagt av helt.
Björn började spela trumpet som nioåring och gick året efter med i »Blåset«, EFS Bolidens blåsorkester. 1974 hade han avslutat en treårig musikkonsulentutbildning på Mellansels folkhögskola, och den dåvarande orkesterledaren Alfons Sundkvist frågade Björn om han kunde ta över Blåset under ett år.
»Ett år kanske man kan ta på sig«, svarade Björn. Just då hade orkestern nio deltagare – fem år senare var de 44 stycken. Under åren har orkesterns storlek och repertoar varierat, berättar Björn.
– Jag ville hitta min egen väg, mitt eget sätt att leda orkestern. Jag har trampat utanför gängse normer, spelat rock’n’roll och allt möjligt i kyrkan ända sedan början av 70-talet. Här i Boliden har det varit ganska frisinnat, medan vi i Burträsk inte fick ta in trummorna i kyrkan – inte ens spela trumpet. Där var det sång som gällde, och möjligtvis fiol. Under 80-talet började attityderna luckras upp och nu är det helöppet – i dag får man spela vad som helst och det gläder många.
Åldersspannet i orkestern har varit stort och både i sitt ideella engagemang och i sitt arbete som musiklärare har Björn mött många ungdomar.
– Man lever inte på att det alltid är jätteroligt, utan på att ungdomarna ger mycket tillbaka; att få se hur de utvecklas, är trägna och kommer. Men det är svårare att få unga att spela instrument idag. De lever i en slags »prova på«-värld som inte funkar om man ska spela – då måste man satsa om det ska bli något.
Björn har varit på EFS i Boliden varje måndagskväll mellan klockan sex och nio, men att lägga av har han aldrig funderat på.
– Det är skönt när man vet hur det går till, i stället för att byta hela tiden. Att spela tillsammans har gett en kick. Om jag bara hade suttit med trumpetelev efter trumpetelev vecka ut och vecka in, är det frågan om jag skulle ha orkat. Det är det stora sammanhanget som ger tillbaka och gör att man vill fortsätta.
Ett annat sätt att hålla intresset vid liv är att musicera själv, menar Björn. Då sätter han sig vid pianot och spelar vad som helst, på gehör.
– Jag spelar aldrig trumpet »just for fun«. Och jag är väldigt dålig på att öva. Men det speciella med blåsinstrument är att det är lätt att spela tillsammans, till skillnad från till exempel piano som är ett ensamarbete. Om man spelar trumpet och har turen att hitta en bra gruppverksamhet vill man gärna fortsätta. Alternativet är att lägga av. Här i Boliden har många fortsatt, och det beror på att de hade en orkester.
Björn lyser upp när han pratar om musiken och menar att den sprider mycket glädje; både till de yngre »som lever med musik i öronen hela tiden« och till de äldre som blir glada av att se ungdomarna spela. Björn tittar lurigt på mig och tillägger:
– »De äldre«, det är ju snart jag också!
För Björn är musiken ett av de viktigaste elementen i kyrkan.
– För mig vore en kyrka utan musik ingenting. Musiken talar på ett annat sätt. Jag tror att den kan nå folk och förmedla budskapet minst lika starkt som en predikan. Trodde man inte på det skulle man väl inte hålla på?
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet