Mellan ensamhet och gemenskap finns en spänning, en ständig pendelrörelse, i våra liv, i alla liv som rör sig mot blomstring och helgelse. Vi ser denna spänning i Jesus eget liv på jorden. Han gick omkring och gjorde gott: lyssnade och såg andra människor, djur och växter, tog in deras verklighet och svarade med undervisning och helande. Men han hade också perioder och stunder då han behövde dra sig undan till öde trakter, både ensam och tillsammans med lärjungarna.
En gemenskap som vågar ge utrymme för ensamhet är också en gemenskap som vågar göra plats för olikheter. Alla vet väl hur ensam man kan känna sig även när man är mitt bland folk. Att vi är samlade, arbetar tätt tillsammans eller rentav bor tillsammans och delar hushåll och vardag, är ingen garanti mot denna känsla. Var och en behöver ges utrymme att uttrycka sig, på sitt sätt, bli synlig som person, i en gemenskap. Och kunna förändras, ömsa skinn och växla roller. Vi är ju växande varelser.
»Där var och en är väktare av den andras ensamhet.« Så beskrev poeten Rainer Maria Rilke det ideala äktenskapet. Det är en hisnande tanke. I Bibelns andra skapelseberättelse sägs ju att den andra människan skapas för att den första inte ska behöva vara ensam. Ändå hävdar Rilke att makarnas viktigaste uppgift skulle vara att se till att den andra får vara för sig själv! Det är ett drastiskt ställningstagande Rilke gör, men hans ord fastnar. Det går inte riktigt att släppa dem. Kanske för att vi känner igen den insikt Gunnel Vallquist uttrycker i en dikt i boken Steg på vägen:
Låt mig få ha en fast punkt
utanför dig,
så kanske jag kan
hålla dig uppe.
Men drar du mig in i dig
sjunker vi båda.
Gemenskapen som en förutsättning för ensamhet.
Ensamheten som en förutsättning för gemenskap.
Det är en av de stora paradoxerna: Djupast sett är vi alla ensamma. Djupast sett är vi alla förenade till ett.
Våra kroppar består av samma stjärnstoft, samma uråldriga vatten som sköljt över vår planet sedan dess första dagar.
Det ligger en rik välsignelse just i växlingen mellan ensamhet och gemenskap, mellan det aktiva och det kontemplativa. När jag drar mig undan efter en period av intensiv gemenskap, blir saker synliga som jag inte har tänkt på i bruset. Mina egna destruktiva tendenser träder fram. Kanske sådana sociala ovanor som den Gunnel Vallquist skildrar i samma bok: »Vi väntar att den andra människan skall vara och ge oss just det vi mest längtar efter. I stället för att kravlöst och tacksamt ta emot vad hon verkligen kan ge oss. // Gjorde vi det skulle vi kanske finna att den gåvan stämmer överens med vårt eget väsens djupaste och sannaste behov – som inte är detsamma som vår längtan efter lycka.«
I bönens ensamhet får vi möjlighet att upptäcka att endast Gud kan ge oss det vi mest behöver. Och att hur och genom vilka människor han gör det, kan vi inte veta. Vi måste försöka oss på den omöjliga uppgiften att vandra runt i skapelsens gemenskap i lyhördhet och öppenhet, i förtroende och tillit.
Men om jag ständigt lever ensam, kan jag börja tro att jag är ett helgon. (Samma risk kan nog för övrigt finnas för den som leder en alltför lydig gemenskap.) Då blir konfrontationen med andra nödvändig för att jag på nytt ska få syn på bjälken i mitt eget öga, på min oförsonlighet, lättretlighet, gnällighet, självrättfärdighet. Tjafs och irritation inför den andras annanhet kan naturligtvis vara destruktivt, men det kan också vara det som för mig tillbaka till verkligheten, till sanningen om min egen svaghet och mitt beroende av Gud – och de andra. Därför är det också intressant att vända sig till en annan urgammal regel, nämligen den helige Benedikts. Han erkänner i sin regel att vissa munkar är kallade till eremitliv, men han reserverar denna levnadsform för dem som »inte längre har nybörjarens iver i klosterlivet utan efter lång prövning i ett kloster med mångas hjälp lärt sig kämpa mot Djävulen«. Om eremitens livsform är en flykt från de utmaningar gemenskapen ställer oss inför, då är den ingenting värd, då är den ett enkelt byte för onda makter.
I ensamheten övar vi på att stå ut med oss själva. Förhoppningsvis upptäcker vi också att vi kan njuta av vårt eget sällskap. Då har vi goda förutsättningar att bli kvar i vår fasta punkt även när vi sammanstrålar med andra.
Och i gemenskapen övar vi på att stå ut med varandra. Förhoppningsvis upptäcker vi också att vi kan njuta av andras sällskap. Då har vi goda förutsättningar att inte i vår ensamhet glömma att vi ständigt är förenade med, och beroende av, varandra.
Gemenskapens formning ger ensamheten en god inriktning. Och de välsignelser jag tar emot i ensamheten får föras tillbaka till gemenskapen. Som ett kretslopp, som ett årshjul där ensamheten är den stilla, avskalade vintern och gemenskapen den frodiga, sprudlande sommaren.
