När Medhanit Gezahegn var 16 år kuggades hon i ett stort prov i skolan. Därmed stängdes dörren för fortsatt utbildning och Medhanit började arbeta i stället. Hon städade hemma hos andra och sålde traditionella kläder på marknaden i Shiromeda, på vägen upp mot Entotoberget.
– Vi är ingen stor familj. Jag bor med min mamma, min bror och min son som är två och ett halvt år, säger Medhanit som själv är 20 år.
Hope for Children in Ethiopia (HCE) erbjuder unga en väg från ekonomisk och social utsatthet till självförsörjning genom yrkesutbildningar. Förut riktade organisationen in sig på ungdomar i hemlöshet eller prostitution, men i dag har man en bredare målgrup. På så sätt nås unga vuxna med många olika utmaningar i livet. Deltagarna har tre inriktningar att välja på: lädersömnad, frisör och skönhet samt matlagning. Medhanit har en vän som tidigare gick sömnadsutbildningen.
– Hon visste att jag var intresserad av matlagning, så hon tog med mig hit, säger Medhanit som nu går restauranginriktningen och stortrivs.
– Jag har inte ord för att uttrycka hur bra vi har det här. Det är fantastiskt!
Syftet med utbildningen är att studenterna ska lära sig att laga olika sorters mat och på olika sätt förberedas för att arbeta på en restaurang. När vi hälsar på i undervisningssalen hackar Medhanit haricot verts och tomater på en skärbräda i trä. Läraren visar hur hon ska få ett bra flyt i hackandet. Av tomatens skal gör de en blomma, som kan användas för att dekorera en sallad.
Restaurangbranschen är på uppgång i Addis Abeba – befolkningen växer och för den som inte vill laga mat själv finns ett varierande utbud, alltifrån enkla hak till lyxrestauranger. Stora mängder arbetskraft behövs, vilket rimmar väl med HCE:s önskan om att yrkesutbildningen ska leda till självförsörjning. Vid sidan av den praktiska undervisningen finns tid för samtal, diskussioner och rådgivning.
– Utbildningen har lärt mig mycket, inte bara matlagning. Jag har fått många nya vänner men också lärt mig att vara en bra människa, och hur viktigt det är att finnas till för andra. I framtiden vill jag stötta HCE, för att hjälpa tjejer i samma situation som jag själv varit i, säger Medhanit.
Medhanit har rätt – det finns fler som hon. Hanna Demise, som är 21 år och går i samma klass, har många likheter med Medhanit. Hanna tog sig ända till tolfte klass, motsvarande gymnasienivå, men därifrån gick hon ut med ofullständiga betyg. Hon fick jobb i en liten klädbutik där hon strök kläder inför försäljning. Liksom Medhanit fick Hanna höra talas om HCE:s yrkesutbildning genom en vän som själv hade gått den.
– Jag kom hit till huvudkontoret och berättade om min livssituation – jag blev lyssnad på och sedan antagen, säger Hanna.
Hanna kommer från en större familj och bor med sina föräldrar, två bröder och en syster. Några månader innan vi träffas tvingades familjen att flytta. På grund av den omfattande ombyggnation som pågår i Addis Abeba skulle deras hem, liksom alla andra hus i deras område, rivas. De fck ett nytt hem i Koye, i stadens sydöstra utkanter.
– Där har det varit svårt att hitta jobb. Tidigare har min pappa arbetat som vakt och min mamma som städare – men hon blev sjuk i samband med flytten. Nu arbetar jag extra i en fabrik där jag packar mediciner, men lönen är låg och arbetet är slitsamt.
I och med flytten bor Hanna nu fyra mil från skolan. Tack vare att HCE står för bussbiljetter kan hon fortsätta utbildningen, vilket hon är väldigt glad för.
– Förut var jag rädd för att prata med människor, men sedan jag började här har jag fått bättre självförtroende, säger Hanna – och jag konstaterar att hennes självförtroende märks när hon avslappnat berättar om sin livssituation och sina förhoppningar.
– Mina föräldrar var ledsna och besvikna när jag kuggades i klass tolv, men nu är de jätteglada för att jag har fått den här chansen. Hemma lagar jag mat åt dem. Med Guds hjälp vill jag hitta ett jobb inom matlagning i framtiden. 
Yrkesutbildningen erbjuder en väg framåt samtidigt som många utmaningar kvarstår, både för Hanna och Medhanit. Som ensamstående förälder får Medhanit hjälp av sin egen mamma under tiden hon studerar. Så fort Medhanit är ledig finns hon där för sin son, och hon förklarar att deras relation liknar den mellan syskon.
– Han ser på mig som en syster och vi har väldigt roligt när vi leker. Jag hoppas att min son ska få ett bättre liv än mig, både när det kommer till utbildning och andra delar av livet.
Medhanit drömmer om att fortsätta utvecklas som människa, att bli kock och starta en restaurang med många anställda. Jag frågar Medhanit om hon vet vad restaurangen ska heta. Hon skiner upp:
– Den ska ha samma namn som min son: Rodas.
