Strax innanför entrén till Betlehemskyrkan ligger en ljus serveringslokal med väggar som pryds av bröstpanel i grönt trä och gamla söndagsskolplanscher. Vid ett avlångt bord sitter tre män som ställer sig upp för att hälsa när jag kommer in. Bo Nilsson, Hans-Erik Mogren och Ulf Stenmark är alla medlemmar och aktiva i EFS-föreningen som bildades 1883 och vars byggnad uppfördes 1911. Det märks snabbt att det är liv i luckan när de börjar berätta om vad de 57 medlemmarna gör för sin stad. De har bönegrupper, Alpha-grupper, barn- och ungdomsverksamhet och utåtriktat arbete. Bönen är motorn i hela verksamheten. – Vi hade bön här varje dag under tio års tid. Mannen som höll i det dog tyvärr, men vi ser frukten av det. Nu ber vi två gånger i veckan och det kommer ett tiotal personer varje gång. Många som kommer in i våra lokaler säger att de känner Guds närvaro och värme, säger Bo.
Han berättar att församlingen satte upp mål för vad de ville åstadkomma för ungefär tio år sedan. Bland annat ville de få igång barnverksamheten och en Alpha-grupp. Vid tillfället gick det två barn i söndagsskolan – nu har de 20 inskrivna barn och åtta ledare. Pastorn i församlingen, Tomas Nilsson, har en Alpha-grupp bestående av fyra killar i 20-årsåldern. Ingen av dem kommer från kristna hem, men har en otrolig hunger efter Gud. Tomas som har varit upptagen på annat håll kommer in i serveringssalen för att delta i samtalet.
– En killes föräldrar trodde att han ljög när han berättade att han skulle till kyrkan en fredagskväll och läsa Bibeln – att han egentligen var ute och festade. Vissa föräldrar vill inte att deras barn ska gå till kyrkan. Det finns en skepsis mot tron. Jag har fått frågan: »Min pappa undrar det här, vad ska jag svara honom?« Förr i tiden var det mormor som bad för sina barnbarn. Nu är det tvärtom. Nu vill barnen att deras föräldrar ska lära känna Gud.
Kristen tro har fått stort genomslag på sociala medier där unga influeras av varandra. I kristna tidningar har det skrivits artiklar och förts debatter om fenomenet. Tomas tycker därför att det är extra bra att det finns forum i kyrkan, såsom Alpha, där man träffas på riktigt och läser Bibeln ihop.
– På Alpha börjar vi alltid med att äta ihop och redan under måltiden börjar killarna prata om tro. De ställer ofta frågor om sånt som de sett på sociala medier – det finns verkligen ett stort intresse. Det är tydligt att Gud drar i människor. Vi har inte ändrat vår verksamhet, utan ångar egentligen bara på, på det gamla vanliga sättet, samtidigt som vi inte är rädda för att ändra oss. Det finns ingen anledning att fortsätta med något bara för att man gjort det länge.
Hans-Erik delar bilden av att Gud verkar på ett speciellt sätt bland unga killar. Han berättar att de gärna sätter sig längst fram på gudstjänster och tror att de drivs av sökandet efter mening.
– Jag tror att de är trötta på världen, på allt jämförande och på ett gudlöst samhälle – man vill ha en mening med livet.
Vissa av killarna som kommer i kontakt med kyrkan har problem med missbruk, något som Ulf brottades med själv under många år fram tills han blev kristen. Under tiden han levde i missbruk bodde han i Uppsala och många kom fram till honom på stan för att fråga om han ville bli frälst. Det ville han inte utan beslutet fick växa fram några år senare. Nu när han möter människor med liknande problem som han levt med själv, börjar han hellre med att fråga: »Hur är det med dig?« Han vet själv hur viktigt det är med förebilder i tron, något han tycker Tomas lyckas bra med i sin roll som pastor.
– Har Tomas sagt något så står han för det. Han har tid för ungdomarna, och för gamlingar som mig.
Tomas minns hur viktigt det var för honom som tonåring att själv få komma med sina frågor till ledarna i kyrkan. Vid ett tillfälle satt han och en vän och ställde frågor till den dåvarande pastorn i församlingen, Lennart Staaf.
– Vi satt i fyra timmar, fram till ett på natten och ville inte gå hem. Vi fick ställa alla våra frågor. Därför känner jag att det är enkelt att åka till kyrkan på fredagskvällar och läsa Bibeln med ungdomarna. Jag vet hur mycket det betydde för mig.
