Det var ännu beckmörkt i morse när vi lämnade Iringa med vår Land Cruiser på väg upp längs de slingrande vägarna i Udzungwa-bergen – en del av den storslagna bergskedjan Eastern Arc Mountains i Tanzania – där vi ska besöka några församlingar. Nu har klockan blivit tio, och vi kliver med värkande ländrygg ut till dagens andra gudstjänstbesök, i en enkel tegelkyrka. Den börjar i högt tempo, försenad: församlingen har väntat på oss. 
Under bibelläsningen kommer en församlingsäldste fram till oss präster och frågar hoppfullt: »Visst finns det utrymme att döpa ett barn?« »Bila shaka!«, svarar vi – »självklart«! Det var länge sedan en präst besökte kyrkan.
Men – dopkandidaten är spårlöst försvunnen. Jag predikar en halvtimme längre än planerat, och det är tydligen exakt vad Anden hade tänkt. För plötsligt är den unga mamman åter i kyrkan med dopbarnet, en tvåårig pojke, i famnen.
»Tror du på Gud, Fader, Son och helig Ande… Förkastar du djävulen och alla hans gärningar och allt han gör?« »Ja«, svarar mamman. Dopliturgin fortsätter.
Här i den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania är den andliga kampen en självklarhet, och exorcistbönen (abrenuntiationen) är tydligare än i dagens svenska evangelisk-lutherska dopliturgi. Vi tog bort den år 1811. Här i Tanzania lever insikten om vårt behov av skydd mot onda makter och förbannelser kvar. Men tanzanierna, liksom vi svenskar, underskattar ofta sakramentens långtidsverkan. Att dopet är Guds kraftgärning där Guds ord förenat med vattnet dödar det gamla och skapar nytt – en gång döpt, alltid döpt.
Den tvåårige pojken blev ordentligt döpt. Fotobevis finns.
Kanske minns du ditt eget dop, särskilt om du döptes efter spädbarnsåren? Mina dopfotografier från Ersmark år 1981 har gulnat. För oss som döptes som små eller för länge sedan kan själva dopdagen kännas avlägsen, men inför Gud är dopet aldrig någonsin långt borta. Hur har du det – lever du som att det bara hände för länge sedan, eller som att det har verkan i dag?
»Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.« (Rom 6:3–4)
Dopet är mycket mer än en symbolisk handling eller en tradition. Det är en verklig gärning av Gud, i djup kärlek till oss. I dopet får vi nytt liv och Guds löfte om våra synders fulla förlåtelse. Inte bara för det förflutna, en gång, utan som en outsinlig källa att leva av varje dag. Tänk om vi ändå kom ihåg detta ord från Romarbrevet varje morgon: Vi ska leva i ett nytt liv!
Denna visshet söker den Onde ständigt avleda oss ifrån, för att i stället få oss att fokusera på oss själva och vad vi gjort. Han säger: »Fäst nu blicken noga på dig själv, hur usel (eller hur magnifik) du är!« Allt för att få oss att vända blicken till våra egna styrkor (vilket gör oss till vår egen gud) eller våra brister (vi känner oss som hopplösa fall, som ingen – inte ens Gud – kan rädda). Allt för att vi ska glömma det Gud redan skänkt oss i vårt dop.
Men då kan vi frimodigt svara som Luther gjorde i dessa lägen: »Jag är döpt!« I dopets förbund finns vår djupaste identitet, och friheten att leva som Guds barn – inte bara i den ljusa efterglansen stunden efter dopet, utan varje dag, i nöd och lust, resten av jordelivet. I dopet dör vi bort från synden och ikläder oss den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i rättfärdighet och helighet (Ef 4:24).
»Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbar, räddade han oss – inte för rättfärdiga gärningars skull som vi hade gjort, utan i sin barmhärtighet – genom ett bad till ny födelse och förnyelse genom den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, så att vi skulle bli rättfärdiga genom hans nåd och bli arvingar till det eviga livet« (Tit 3:4–7).
Allt detta har varit sant sedan din dopdag – oavsett om dina fotografier är gulnade som mina, eller nytagna som pojkens i Udzungwabergen. Låt oss lära av de tanzaniska kristnas förståelse av betydelsen av Andens kraft i våra liv! För dopet är verkligen en befrielsehandling: du blir fritagen från mörkrets makt och välkomnad in i Kristi rike. Må Anden väcka oss på nytt till insikt om vår identitet i dopet, och om dopets gåvor som vi ständigt bär med oss hela livet, ända in i vårt eviga hem.
Luther skrev: »Dopet är en skatt som vi aldrig kan uttömma«. Denna skatt gör att du och jag varje morgon kan möta dagen med övertygelse och förtröstan: »Jag är döpt!«. Anden har sannerligen utgjutits över oss. Jesus Kristus kallar dig att leva som den du är – hans älskade lärjunge.
