Nyligen var det OS i Tokyo. Jag minns fortfarande invigningen av Olympiska spelen i London 2012, en makalös show där världsstjärnorna avlöste varandra och självaste James Bond kom i helikopter med drottning Elisabeth. Ett inslag överraskade säkert många. En skotsk sångerska sjöng vers efter vers av Abide with me (Bliv kvar hos mig). Vi fick veta att den sjöngs till minnet av de som dött och lämnat vår gemenskap. Men varför just den psalmen?

Jo, England är ju traditionernas förlovade land, och Abide with me finns med vid de största sportevenemangen i landet. Det började år 1927 när den sjöngs vid fotbollens cupfinal och har fortsatt sedan dess. Varje vår när 90 000 åskådare sitter på Wembley stadium i London för att se finalen sjungs psalmens första och sista vers före avspark. Så Bliv kvar hos mig är tveklöst en av de mest kända psalmerna hos den engelska allmänheten. 

Denna fina hymn, en av Englands främsta, finns bland aftonpsalmerna i vår svenska psalmbok, men är egentligen en sång inför livets slut. Den skrevs 1847 av den anglikanske prästen Henry Francis Lyte, som länge haft dålig hälsa och nu var döende i tuberkulos, 54 år gammal. W H Monk, organist i London, har gjort melodin. Få psalmer beskriver bättre hur vi kan uppleva våra snabbt flyende år. En enda är bestående, därför sätter Lyte sitt hopp till honom. 

Oscar Mannström, präst i Adolf Fredrik i Stockholm, gjorde 1920 den goda svenska översättningen (han har också skrivit den svenska texten till Stilla Natt). Psalmen bygger på de sorgsna Emmauslärjungarnas möte med Jesus (Lukas 24) och Mannström tog deras bön som upptakt, »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen och dagen nalkas sitt slut« (1917 års översättning). 

Genom hela livet får vi be som Emmausvandrarna. När slutet närmar sig kan vi kanske inte säga som i vers 6, att »av gravens fasa ej ett spår är kvar«, men den sista versen är en bön som jag tror att vi desto mera helhjärtat kan stämma in i – »i liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar«.

• Della
• Twittra