Jag har haft tur. Min mamma och pappa, mina mostrar, fastrar, farbröder och morbröder har alla varit engagerade. I mig – men kanske framför allt i kyrkan, idrotten, folkhögskolan, ja, i det mesta. Vilka förebilder att ha! Visst har det muttrats och klagats ibland, men engagemanget har ändå inte sinat. Själv fick jag tidigt frågor om olika uppgifter att ta ansvar för. Det var allt från att arrangera barnläger (eller det tog jag nog initiativet till själv, ingen skulle väl be en 15-åring att vara lägerchef?) till att hjälpa till i värdgruppen, på julauktionen och spela psalmer. Några förfrågningar var roliga och lätta att tacka ja till. Andra uppgifter var inte lika roliga, men eftersom andra tänkte att jag vore bra på det, så har jag för det mesta tackat ja. Om det finns ett behov är min inställning: »om inte jag, vem då?« Dessutom är jag uppvuxen med en övertygelse om att vi gör saker tillsammans och för andra. Jag är rädd att vårt egocentriska samhälle har smittat av sig även i kyrkan, så att inställningen i stället blir: »Vad får jag ut av det? Gynnar det mig?«
Förhoppningsvis får du ut massor av ditt engagemang. Kanske lär du känna någon ny i församlingen? Kanske lär du dig något eller får utveckla en gåva som Gud lagt ner i dig? Du kommer antagligen inte tjäna några pengar, men jag är övertygad om att leenden, tacksamhet och relationer skänker dig ett större värde. Jesus sa: Det du gör för mina minsta, det gör du för mig.
Vi behöver engagera fler. Få folk att känna sig efterfrågade och behövda. Det gör något med oss människor när folk förväntar sig något av oss. I mitt dagliga jobb som lärare ser jag det: tydliga förväntningar på barnen gör att de känner sig mer värdefulla. Vad gör det med en människa om ingen har behov av hennes gåvor eller inte tror att hon är kapabel till något? Vi som församling behöver bli bättre på att engagera varandra.
Paulus liknar församlingen vid en kropp, där alla delar behövs. Den som kokar kaffe, städar, ber förbön, har hand om ekonomin, sjunger lovsång – ja, listan kan göras lång. Alla delar är lika viktiga. Jag får fortfarande frågor om behov som finns i vår församling. Jag ser det som en välsignelse: jag är behövd. Och visst är det lättare att fråga dem som vi brukar fråga och redan vet vad de kan. Men tänk om engagemanget fick växa hos alla våra medlemmar? Då skulle både bördan bli lättare och alla kroppens delar komma till användning. Och du: om du aldrig får frågan – ta initiativet själv! Du behövs!
