Bönhuset i Lillpite ligger mitt i byn med utsikt över älven och den gamla kraftstationen. Närmaste granne är ett lantbruk, vilket stundtals märks när korna råmar eller mjölkbilen passerar precis utanför. Huset är ett av många liknande bönhus från 1920-talet i Norrbotten. Hus som sprang ur en längtan efter en egen lokal kyrka och som byggdes upp och finansierades av ideella krafter. Historien sitter här i väggarna.

Som en besökare konstaterade i bönhuset i Lillpite: »Här är det inbett«.

När Inger Abrahamsson var liten hade väckelsen dragit fram över Pitebygden och bönhuset i Lillpite var fullt varje söndag. Som på så många andra ställen har det sedan blivit glesare i kyrkbänkarna allt eftersom åren gått. När Ingers bror gick bort tog hon över ordförandeskapet och på slutet har det varit tre medlemmar i föreningen. 

Verksamheten har rullat på under åren med bön på måndagar, symöte en gång per månad och gudstjänst en söndag i månaden. Inger, och många med henne, har i flera år bett för att bönhuset ska få vara en kyrka för byn – att folk ska hitta dit och få någonting för själen. Därför kändes det jobbigt att tänka tanken att behöva lägga ner föreningen. De som besöker gudstjänsterna i Lillpite skulle inte söka sig till någon annan kyrka på söndagarna.

När EFS Norrbottens regionala missionsledare hörde av sig var det ett bönesvar. Hon berättade för honom att hon funderade på framtiden för bönhuset och övervägde att anlita en mäklare eftersom de bara var tre medlemmar i föreningen kvar. Inger själv var den enda av dem som bodde i byn.

Efter mötet delade den regionala missionsledaren vidare historien med några i grannbyn, som i sin tur blev inspirerade och delade det vidare, i hopp om att kanske kunna hjälpa till. 

En som nåddes av ryktet om att bönhuset i Lillpite eventuellt skulle säljas var Susanna Degerman. Hon bor själv i centrala Piteå, men har fastnat lite extra för byn och bönhuset där. Susanna säger att hon känner frid varje gång hon kommer till Lillpite. »Det är något speciellt med Lillpite«, brukar hon säga när folk undrar varför hon känner så mycket för orten. När hon hörde att Inger funderade på att sälja bönhuset kände hon direkt: »Nej, det kan de inte göra!«

Susanna och några från grannbyn samlades och bad tillsammans en tid för saken. Sedan frågade de Inger om de kunde få prova i ett år och se om Herren fortfarande ville göra något i bönhuset. För Inger var det självklart. De delade samma vision om att bönhuset ska vara en plats där de kan möta bybor och andra som söker Gud. 

Numera har verksamheten utökats med öppet hus på fredagar, där man ses för att äta mat och prata om tro och bön. Föreningen har också vuxit till åtta medlemmar. Bönhuset har blivit som ett stort vardagsrum där alla ryms. Ett nytt inslag är en gatupratare som finns ute vid vägen. Genom den har fler utifrån hittat in till bönhuset.

Susanna: »Vi klev utanför båten när vi såg vad som hände, och frågade: Vad vill Gud göra med Lillpite och bönhuset? Vi gör inte upp några långsiktiga planer, utan vi ber och ser vad han vill. Vi vill bevara enkelheten. Det ska inte heller vara fokus på byggnaden eller kyrkan, utan på att få dela evangeliet med Jesus i centrum.« 

• Della
• Twittra