Här har jag fått komma som jag är utan att ni vet något om mig, här har jag fått läka – och det har fört mig närmare Jesus.« Detta utbrast en kvinna i slutet av ett av våra bibelsamtal som församlingen har varje onsdagkväll. Hennes innerliga tacksamhet för gemenskapens inverkan på hennes liv var för mig personligen både glädjande och ödmjukande.
Glädjande utifrån att hon uttryckte att bibelsamtalen tillsammans med de andra deltagarna har påverkat henne i en riktning närmare Jesus. Ödmjukande för att det fått mig att omvärdera vad jag tror, behöver och längtar efter.
Jag tror att människor längtar efter en öppen och varm gemenskap där man kan komma som man är, utan masker. Där man får dela sin tro och sina tankar kring livets stora frågor, det man brottas med och det man tvivlar på. Jag tror faktiskt att alla människor längtar efter att bli sedda, kända och erkända.
Som kristen och präst i en församling säger min ringa erfarenhet att behovet av att forma kristna gemenskaper är större än någonsin. Vad är det då och hur ser det ut?
För det första: en kristen gemenskap har Jesus i centrum men är öppen för alla. Jesus är vårt exempel – han bjöd alla människor till sig men gjorde inte avkall på sitt budskap oavsett vem han mötte. Våra bibelsamtal är öppna för alla, men vi gör inte avkall på kvällens innehåll utan bjuder in de som kommer för första gången att »smaka och se« och vara lika delaktiga som alla andra. Detta är inte enbart lätt. När man bjuder in folk till att vara öppna med sina tankar, funderingar och ifrågasättanden, behöver man själv vara förankrad i evangeliet och samtidigt bemöta människor i ödmjukhet och respekt (1 Pet 3:15). Detta är en god träning inte bara för prästen utan för alla som kallar sig kristna och möter människor som har en annan åsikt.
För det andra: en kristen gemenskap tillåter hela livet att rymmas. Att få lägga av sig fasaden, våga vara sårbar. Dela glädje och utmaningar kring tron på Jesus är inte något som bara människor »utanför« kyrkan behöver, utan i allra högsta grad även de inbitna kyrkbänksvärmarna. Jag har förbluffats över hur många det är som vuxit upp i kyrkan och varit kristna i hela sina liv, men som kan utbrista »det här har jag längtat efter!« när folk utifrån sin livsvandring med Jesus delar inte bara de polerade delarna av livet, utan även det som är tufft och utmanande.
För det tredje: en kristen gemenskap förringar inte det lilla. Guds rike byggs inte nödvändigtvis utifrån principen av kvantitet utan av kvalitet. Man ska inte bedöma en kristen gemenskap efter hur många som kommer, utan se att de som kommer faktiskt gör det av en anledning. En pastor vid namn Hans Johansson skrev: »Är du för stor för det lilla, så är du för liten för det stora«. Det är inte det flashiga som förvandlar människor, det är Jesus. Det är inte heller häftiga »one-liners« eller fromma fasader som gör att människor vågar öppna upp sig för de stora, väsentliga frågorna. Vad de längtar efter är äkta gemenskap som rymmer hela livet. Genom gemenskaper som har Jesus i centrum, som vågar rymma hela livet och vill välkomna alla, har jag själv fått se och höra människor säga att de har blivit förvandlade av Jesus. Och en människa i taget förvandlad av Jesus, kan i längden leda till samhällen förvandlade av Jesus.
Låt våra gemenskaper aldrig bli för stora för det lilla, för Guds rike byggs för en evighet.
