Bibelord

Blasfemia blasfemi

I den här serien djupdyker vi i Bibelns ord och deras ursprung. Här lär vi oss mer om det grekiska ordet blasfemia.

Satirikern Lucianus (d. 180 eKr) fick aldrig tungan utskuren. Men i skriften Fiskaren låter han alla döda filosofer han häcklat som uppblåsta hycklare, utslunga sitt hat emot honom. De ylar att han gjort sig till »hädare« (blasfemos) då han skadat deras självkänsla: han borde korsfästas utan tunga! Sådant tal, som upplevs lika skadligt som våld, har många namn. Grekiskans blasfemia (hädelse/förtal) är bildat av blapto (såra/skada) och feme (utlåtande). En modern synonym är hate speech. Då som nu avser det tal så skadligt att det bör bestraffas. Till exempel blev Sokrates dömd för blasfemi då han ansågs ha uppviglat ungdomen med sin avvisande inställning till Atens demokrati. När Jesus radar upp sju svåra synder som springer ur människans hjärta är blasfemia en av dem (Matt 15:19, Bibel 2000: »förtal«). När han själv döms anklagas han dock för just blasfemia (26:65). Häri ligger hädelsens dubbla natur: vad den ene upplever som hädelse är sanning och heligt för den andre.

Lucianus klarade sig eftersom han bara gav sig på sådant som var tillåtet att häda i hans samtid (kristna inte minst), och han sågs som en rätt underhållande karl. Sokrates och Jesus däremot hädade olika saker i olika tider, men båda rörde vid sådant som inflytelserikt folk höll heligt. De kunde därför inte tolereras. Det heliga hädas nämligen aldrig ostraffat i något samhälle. (Den yttrande-
frihet vi stoltserar med nuförtiden betyder ju egentligen bara »frihet att häda sådant som inte fick hädas förut«. Nu anger i stället den långa lista som med samma stolthet kallas »yttrandefrihetens begränsningar« vilket tal som räknas så skadligt att det bör bestraffas – alltså hädelser.)

Hädelselagar kan inget samhälle vara utan. Bibelns bruk av ordet har dock en objektiv dimension förbundet med hädelsebegreppets sanningsanspråk: sådant som är heligt i Bibeln (inte i Atens demokrati) är objektivt sett svår synd att smäda: Guds namn, sakramenten, människans värdighet etc. Sådant tal är genuin hädelse och ont i sig då det skadar gudsrelationen. Allvarligast uttrycks det i Jesusordet »all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas« (Matt 12:31). När Jesus anklagas för hädelse har han egentligen bara sagt sanningen, men de som hädar sanningens Ande sällar sig till »lögnens fader« och hos honom finns ingen förlåtelse att hämta. Men hur ser sådan hädelse ut konkret? Det finns ju inte någon synd kyrkan inte förlåter.

Augustinus svarar i Predikningar 21 att hädelse mot Anden är att hela livet använda den fria viljan för att aktivt ställa sig utanför den nåd som Anden ger. Att livslångt vidhålla att nåden varken behövs eller önskas. Detta blir oförlåtligt enligt den fria viljans princip. Vi är alltså fria att – i detta liv – såväl häda som vörda Skaparen. Till dess Herren kommer åter får vi förvänta oss att både anklagas för hädelse och uppleva hur han hädas (Upp 13:1). Bibeln uppmanar oss dock att forma en tillvaro där Kristus i stället vördas.