Fem ungdomar fnittrar och busar med varandra i köket beläget på källarplan i Burås­kyrkan, Göteborg. De är del av gruppen Äventyrare (12–15 år) i Burås scoutkår. Scoutledaren Rebecka Fryxelius berättar att de under kvällen ska plocka brännässlor och göra soppa av det till resten av kåren, men att nästan alla plasthandskar är slut. 

– Va, vadå? Brännässlor sticks väl? Hur ska vi plocka dem? utbrister ungdomarna unisont. 

Med lite hjälp från Rebecka kommer de efter en stund på att plastpåsar kan fungera i stället. Nöjda och självsäkra går de ut till den lilla parken bakom kyrkan och börjar leta – med plastpåsarna i högsta hugg. Samtidigt sitter Abram Fryxelius, Rebeckas man, vid ett bord på gräsmattan. Han visar de äldre ungdomarna i Rover (19–25 år) hur man gör avancerade knopar. Några meter bort får de yngre barnen i Upptäckare (10–12 år) surra ihop bord och bänkar.

– Jag älskar knopar och blev sjöbefäl för att jag tycker det är så roligt. Sen insåg jag att man inte knåpar så mycket som sjöbefäl, men jobbet var roligt likväl, säger Abram leende. 

Rebecka började gå till Buråskyrkan 2007 efter att ha flyttat från Uppsala, och Abram anslöt 2011. Då var kyrkan inte ansluten till EFS. Paret kände ett starkt band till EFS och drömde om att starta en scoutgrupp. Detta ledde så småningom till att Burås scoutkår bildades 2017, via en EFS-grupp och en Salt-förening.

– Flera av barnen som var med då är fortfarande en aktiv del av kåren, berättar Abram. Rebecka fortsätter:

– De äldre scouterna är otroliga förebilder för de yngre. Under ett läger förra sommaren tog de med Bamsetidningar och läste högt för de barn som åkte på sin första hajk. Det pratar våra Upptäckare fortfarande om. En kille med basröst läste om Lille Skutt med så ljus röst han kunde, det var otroligt! På scouterna kan barn i alla åldrar umgås på ett sätt man inte kan i skolan. Ibland hoppar en av de yngre upp i knät på en äldre ungdom och bara tjötar.

Kåren har ungefär 25 aktiva barn och ungdomar i åldrarna 8–25 år som träffas varannan måndag. Scouterna, som startade i England i början av 1900-talet, är i dag en friluftsrörelse över hela världen med cirka 80 000 medlemmar i Sverige. 

Rebecka och Abram reflekterar över att scouting kan vara ett sätt att förbereda samhället för eventuella kriser. Barnen får lära sig att överleva i naturen och har till och med fått göra en egen »nödask« att alltid ha med sig i en tändsticksask. I den ligger det bland annat synål, fiskelina och plåster för att kunna användas i vardagliga nödsituationer. En scoutkår har utrustning för att slå upp tältläger, laga mat och hjälpa ett samhälle att klara sig längre. 

– En förälder till ett av barnen här har krasst sagt att om det händer dem någonting är det bara sonen i familjen som vet vad de ska göra. Han hade föreslagit att de skulle ha en extra dunk med vatten hemma, det hade ingen annan tänkt på. Det kanske är en anledning till att scouterna växer i dag, att man vill att ens barn lär sig dessa viktiga kunskaper, funderar Rebecka.

Abram tror att scouterna också växer för att föräldrar vill att deras barn ska komma bort från skärmar och komma ut i naturen. Han berättar att de yngre barnen har svårt att göra knopar eftersom deras fingrar är så vana vid att »svajpa«. I scouterna får de göra svåra saker och uppleva att det lyckas, vilket han menar skapar självkänsla och en grundtrygghet för resten av livet. 

Barnen i kåren kommer från både familjer som är med i kyrkan och de som inte har någon koppling till tron. Under varje samling hålls en andakt, som Abram försöker att hålla kort och evangeliserande. 

– För min del är det viktigaste – förutom att de lär sig saker – att de hittar en trygg kristen miljö där de får möta Gud, dela livet med andra och bygga meningsfulla relationer, säger han.

– Vi har roligt, men vi är också här för att lära känna Jesus, fyller Rebecka i.

Paret har upplevt att det finns en överrepresentation av barn med NPF-diagnoser i scouterna, något de tror beror på att aktiviteten inte är prestationsbaserad, såsom musik och idrott. Scouterna blir ett andningshål för barn som inte trivs på många andra ställen och här får de vänner för livet. Får ett barn ett utbrott eller blir ledset, finns det alltid andra barn som ser och tröstar. 

– Nu har vi lyxen att ha många ledare, men så har det inte alltid varit. Att handskas med många barn som har diagnoser kräver mer av oss, och allt bärs av ideella krafter. Många kårer har någon som är anställd för att jobba med logistiken, så är det inte för oss. Framöver flyttar kanske några av de yngre ledarna, och då är vi nere på några färre ledare som ska organisera allt, berättar Rebecka.

Men slitet är värt det, tycker båda två. Både ledarna och barnen ser fram emot nästa års Patrullriks – EFS och Salts stora scoutläger som anordnas anordnas vart tredje år och nu för tjugonde gången.

– Att åka på ett så stort läger och se magnituden av andra som delar ens tro och intresse – det visar att man inte är ensam. Det kan betyda mycket för unga personer att uppleva det, att man inte är udda utan en del av ett sammanhang, säger Abram.

Några av Äventyrarna ropar att nässelsoppan är klar och börjar servera de andra barnen och ungdomarna ur en rykande gryta på gräsmattan bakom kyrkan. Glada rop om hur god soppan är hörs lite här och var när barnen doppar mackorna i sina kåsor. I kvällens andakt pratar Abram om hur en tretvinnad tråd är starkare än en ensam. Klockan närmar sig sju och skuggorna blir längre på marken. Abram avslutar andakten och gör scouthälsningen.

– Var redo!

– Alltid redo!

Budbäraren tog tempen på några av scouterna i Burås scoutkår.

 

Vad är det roligaste med scouterna?
Vad har du lärt dig i scouterna?
Vilken är din favoritknop?

 

Judith, 13 år,
Äventyrare

Gemenskapen och att lära sig om hur man kan vara ute i naturen tillsammans med kompisar. Jag tycker också det är roligt att få märken som belöning när jag åstadkommer saker, som bevis på att jag kan. 

Att hantera kniv har jag haft mycket nytta av. Också hur man kan leva i naturen eller om man befinner sig i en ny situation. Är vi ute med scouterna har jag koll och kan ta extra ansvar, jag har ändå gått här i fem år nu. När vi tältar med familjen kan jag hjälpa till att sätta upp tältet och avlasta mina föräldrar. 

Diamanten!

 

Titus, 11 år,
Upptäckare

Att man får lära sig om att vara ute i naturen, hur man gör knopar och sätter upp läger. Jag har varit scout i två år, jag började när jag var nio. Både mamma och pappa har gått på scouterna. 

Knopar, så jag har kunnat knyta saker när jag har varit med familjen i naturen eller när vi varit på läger. Jag åkte till Patrullriks 2023 med min familj till familjebyn, då kunde jag hjälpa till att bygga upp köket, det var roligt. Nästa år åker jag med min scoutkår, det ser jag fram emot!

Råbandsknopen! Den använder man när man ska binda ihop rep som är för korta, då kan man binda ihop flera rep så de blir längre, exempelvis.

 

Lykke, 9 år,
Spårare

Jag gillar att vara i naturen och träffa vänner som jag inte träffar i skolan. Man orkar inte läsa eller kolla på TV hur mycket som helst, då är det roligt att komma hit. Jag bor mitt inne i stan så det betyder mycket att få komma ut. 

Jag har fått tändarmärket för att jag kunde tända en brasa med tändstickor! Jag har också lärt mig att tända ljus, när jag var liten och skulle använda en tändsticka blev jag rädd när lågan började närma sig mina fingrar så jag kastade den på marken. Nu har jag lärt mig att man ska hålla en tänd-
sticka uppåt och inte nedåt. 

Prinsessan och draken!

 

Viola, 10 år, Upptäckare

Att lära sig saker och åka på hajk och läger. Där får man lära känna nya personer. När vi lär oss nya saker får vi märken, det gör att jag känner mig stolt över mig själv – jag klarar massor!

Att använda en tänd-
sticka, det kunde jag inte innan. Nu kan jag det, även om jag fortfarande är lite rädd och hellre använder en tändare. Jag har också fått knivmärke, så jag vet hur man ger någon annan en kniv eller täljer.

Jag kan inte knyta några men det finns en kärleks-
knop så de pussas, den
gillar jag!

• Della
• Twittra