Kallad att leda

Jag kör en stund på slingriga skogsvägar för att komma fram till Norra Sillskatan i Ursviken. Det är här, på denna natursköna plats ett par mil utanför Skellefteå, som EFS Västerbottens nye distriktsföreståndare Mats Lindberg bor med frun Lisbeth.

Solen skiner, havet glimmar och det är en magisk sommarkväll. Vi sätter oss på uteplatsen vid det nybyggda huset för att prata om Mats väg till tjänsten som distriktsföreståndare, med utgångspunkt i hans uppväxt.  

– Jag är född i Kristineberg, en liten gruvort i Västerbottens inland. Min pappa Bo var EFS-predikant och tillsammans med min mamma Anna-Greta såg de till att vi hade ett mycket öppet hem. Bland annat bodde det alkoholister hemma hos oss, det var lite i tiden där på 70-talet, säger Mats. 

När han var sex år flyttade familjen till Boliden där han spenderade hela sin ungdomstid. Väl där spelade EFS, då precis som nu, en stor roll i det lilla samhället. 

– Vi var ett stort ungdomsgäng som hade en stark gemenskap i kyrkan. Vi hade också en kristen skolgrupp. På lördagskvällarna samlades 40–50 ungdomar och det vi var med om kan nog liknas med en ungdomsväckelse.

Mats kan dock inte minnas något särskilt tillfälle när han själv blev kristen, utan hans tro växte helt enkelt fram naturligt under uppväxten.

– Hemifrån fick jag med mig en grundtrygg tro på Gud som faktiskt aldrig har vacklat. Under livet har jag tvivlat på mig själv, på Svenska kyrkan och EFS, men aldrig på Gud eller det faktum att jag får vara hans barn. 

I ungdomsgruppen föll det sig naturligt att han tog mer och mer ansvar. Bland annat ledde han en bönegrupp och en bibelgrupp. Och vid ungefär 18 års ålder tänkte Mats för första gången att han ville jobba i en församling. 

– Efter en tids fundering bestämde jag mig för att söka till Johannelund i Uppsala för att läsa till pastor som man sa på den tiden. 

När han berättade för föräldrarna om sina planer fick han höra att en vän till familjen, en äldre dam som bett för alla barnen sedan de var små, sagt redan när Mats var 10 år att han minsann skulle bli en förkunnare. Men det hade inte Mats fått veta förrän nu, för de ville inte sätta någon press på honom. När han nu blickar tillbaka har han bara gott att säga om sin studietid.  

– Det blev tre väldigt positiva år för mig. Jag stortrivdes verkligen i Uppsala och såg till att engagera mig i Lötenkyrkans ungdomsgrupp. Atmosfären var god och jag kände omsorg från lärarna. Det var först under dessa år som jag tyckte att det var roligt att plugga på riktigt, säger han.

Förutom en lyckad utbildning drog Mats en till vinstlott i Uppsala då det var där, genom Lötenkyrkan, som han träffade blivande frun Lisbeth. De blev dock tillsammans först när Mats tog sin första tjänst inom EFS i Piteå som ungdomspastor. 

– Jag var bara 24 år då, vilket känns väldigt ungt i dagens läge för en pastor men så kände jag inte då. Det blev några fina år och det var otroligt mycket ungdomar i kyrkan. 

Efter Piteå hann Mats med tjänster i Hammarbykyrkan, Ursviken och Bureå församling, Mobackenkyrkan och Sörbölekyrkan. Under den här tiden, närmare bestämt 1990, prästvigdes dessutom alla pastorer inom EFS som en del i att relationen mellan Svenska kyrkan och EFS fördjupades. 

– Det gick även att få tjänst i Svenska kyrkan om man pluggade en termin till. Jag valde att göra det då det gav mig mer möjligheter och en större chans att få bo kvar i området där jag ville bo. 

På tal om möjligheter så fick han till slut chansen att bli kyrkoherde i S:t Örjans församling i Skellefteå, den tjänst han haft de senaste tolv åren. Men vägen till kyrko­herdeposten var ungefär lika krokig som skogsvägen till hans nuvarande hem. Det var nämligen en komministertjänst han sökte, en tjänst som han inte ens var särskild peppad på att söka. 

– Under en viss natt låg jag vaken länge och grubblade. Då upplevde jag en väldigt stark vink från Gud att jag skulle söka mig till S:t Örjans. 

Kort efter att Mats fått tjänsten som komminister drabbades kyrkoherden av en stroke och tvingades sluta.  

– Då fick jag hoppa in direkt som vikarierande kyrkoherde. Då tänkte jag ännu mer att: »Jag skulle verkligen hit, det var meningen.«

Ungefär samma känsla, alltså att det är meningen, har han upplevt nu inför sitt nya uppdrag som EFS distriktsföreståndare i Västerbotten. 

– Jag fick frågan för tre år sedan också, men då kände jag inte att det var läge. Det var ingen tjänst som jag hade tänkt på. Men nu när en från EFS styrelse ringde höll jag precis på att avsluta min tjänst i S:t Örjans. Jag blev uppmuntrad från flera olika håll till att tacka ja och allt föll liksom på plats samtidigt – ibland kan man tro att det finns en Gud, säger han och ler.

Vid tiden för intervjun har han börjat jobba lite lätt på den nya tjänsten, även om det riktiga startskottet går i höst. 

– Det känns väldigt roligt att få jobba åt EFS igen, och det blir dessutom spännande att få finnas med i EFS ledningsgrupp. Jag ser fram emot att ännu mer få sätta mig in EFS viktiga uppgift, både inom rörelsen men också i relation till Svenska kyrkan, säger han och fortsätter: 

– Som jag ser det skulle EFS behöva finnas representerade i varje Svenska kyrkan-församling. Detta för att peka på Jesus, på missionsuppdraget och visa på att ideella har en given plats. Kyrkans verksamhet ska inte behöva hänga på den anställdes goda vilja eller inte. EFS har något viktigt att tillföra, tradition och kultur på något sätt, som har skapats över lång tid. 

På samma sätt ser han att EFS har saker att lära av Svenska kyrkan.  

– När det gäller gudstjänstens utformning har jag fått med mig mycket lärdomar från Svenska kyrkan. Liturgin, bönerna och rikedomen som finns i en gudstjänst, inte minst i att fira mässa varje söndag vilket har blivit allt viktigare för mig genom åren. 

I det ledarskap som Mats nu för in i EFS Västerbotten värdesätter han att bidra till gemensamma mål och en vision om vart man är på väg. 

– Jag är en målinriktad person och vill att alla i arbetslaget ska känna en tydlighet i vår gemensamma riktning framåt. Varför finns vi här? Vad vill vi uppnå tillsammans? Om alla känner av en tydlig grund och riktning tror jag att det också kan skapa en längtan och motivation att nå dit.

Det är inte alltid så lätt att få en ödmjuk norrlänning att erkänna något som den är bra på, men Mats bekräftar lågmält bilden som många andra gladeligen ger om honom – att han är duktig på att skapa goda arbetslag med bra stämning, en gåva som han även kan ta med sig i sitt nya uppdrag. 

– Jag har nog en förmåga att känna in vem som passar in var, det har hjälpt mig i alla rekryteringar jag gjort genom åren. Jag känner verkligen en glädje för både personen och sammanhanget när jag ser att någon hittar rätt i sin tjänst. För när saker faller på plats så flyter verksamheten och då är det lätt att mycket blir gjort. Då skapas mötesplatser och möjligheter för växt, och då kan vi utföra vårt yttersta uppdrag: att människor ska få lära känna Jesus. 

Att komma till en plats som under lång tid saknat en arbetsledare blir såklart lite extra speciellt, men Mats ser med glädje fram emot att ta tag i arbetet som ligger på hans bord.  

– Min första uppgift blir att lära känna och lyssna in alla anställda. Jag vill skapa stabilitet, bygga upp kontakter och relationer, få till ett lugn på våra kanslier i Skellefteå och Umeå. Sedan ser jag fram emot att få kugga in i hela EFS vision – människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det blir ett bra avstamp in i tjänsten.

Västerbotten utan distriktsföreståndare

Det är onsdag eftermiddag på EFS Västerbottens kansli i Umeå. I skrivande stund har en månad passerat sedan deras distriktsföreståndare, Kristoffer Hedman, lämnade sin tjänst och ingen efterträdare har synts till. Ännu har ingen sökt tjänsten. Trots det låter sig kollegerna inte nedslås, stämningen är god och skrattet finns nära till hands.

Arbetslaget har delat upp de mest akuta uppgifterna mellan sig för att klara sig en tid utan distriktsföreståndare. I detta har styrelsen samt EFS Västerbottens ledningsgrupp fått ökat ansvar.

– Detta är ingen långsiktig lösning, både på grund av den ökade arbetsbelastningen och att det strategiska arbetet blir lidande utan distriktsföreståndare, men det finns mycket som har tagit lång tid att bygga upp, vilket gör att det inte heller kommer att rasa i första taget, säger Göran Berglund, it–ansvarig.

– Det finns en stor styrka i att vara ett bra team, vi är många som har jobbat ihop länge och nu även några nya som bidrar med ny energi, säger Magdalena Sandberg, distriktskonsulent.

Gemenskapen och gruppdynamiken är en av förutsättningarna för dem att klara av denna undantagsperiod.

– En distriktsföreståndare ersätter aldrig en annan, utan tjänsten formas efter personen som får den och sedan täcker teamet upp resten, säger Eva Bäckström, ekonom.

Förslagen kring varför ingen sökt tjänsten är många, bland annat nämner de att det finns gott om tjänster att söka inom Luleå stift.

– Det finns många olika faktorer som påverkar. Kanske föredrar de flesta präster församlingsarbete framför organisations­frågor. Sen handlar det förstås också om kallelse,
säger Lotten Markström, personalhand­läggare och informatör.

– Jag tror att många tycker tjänsten är för bred, säger Leif Holm, utvecklingskonsulent, vilket inte får fullt medhåll:

– Många kanske tror att den är för bred, men egentligen är den idealisk för en person som vill utveckla, säger Eva.

– Det kan vara en god växtplats för den som är ny i arbetslivet också, tänker jag, man får se många olika sammanhang och det är ett bra team att växa i, säger Magdalena.

Skulle det finnas en önskelista på egenskaper hos den kommande distriktsföreståndaren är det en lagspelare som önskas. Runt bordet ges också förslag på personlighetsdrag som inspiratör, en som vill bygga kyrka på nya sätt, med viljan att värna relationen till Svenska kyrkan och samtidigt stå upp för det som EFS kan bidra med.

– En person som ser relationer som viktiga, är målinriktad och vågar vara ledare. Någon som både kan kliva fram och törs vara obekväm men samtidigt är mån om relationerna. Och som sagt detta med att vara kyrka på olika sätt, att tänka nytt och ändå behålla det goda i det gamla, önskar Leif och Birgitta Bergner, distriktskonsulent med musik och scoutuppdrag, fortsätter:

– Det behövs en person som kan få med sig medlemmarna och inte kör över. Distriktets roll är ju inget eget race utan att fånga in gräsrötterna och se vad som är på gång.

Det livliga samtalet börjar gå mot sitt slut. Den fortsatta arbetsdagen kallar, men det finns något som ännu inte har lyfts fram, och Göran betonar avslutningsvis:

– Vi vill bidra med de krafter och de kunskaper vi har för att utveckla EFS. Vi har valt att inte nu gå in i den nya organisationen och därför tror jag det är viktigt för EFS:are runt om i landet att veta att vi vill samverka och vara aktiva i EFS-rörelsen som helhet. Som det ser ut nu har vi inte samma möjlighet, så vi hoppas att vi snart får en ny distriktsföreståndare.

Elva år med EFS största distrikt – nu tar Kristoffer sikte på församlingstjänst

Kristoffer Hedman var 35 år när han lämnade sin tjänst som ungdomspräst i EFS Skellefteå och började på kansliet i Umeå. Han ansågs ung, omkring 20 år yngre än tidigare distriktsföreståndare, vilket var en god egenskap enligt distriktet, som önskade att fokusera allt mer på barnfamiljer.

– Min önskan har alltid varit att det ibland skulle få vara lite mer lekfullt, det här med tro och kyrka. Ibland är det mer dröm än verklighet, säger Kristoffer.

Teater och kreativa uttryckssätt ligger honom varmt om hjärtat. Utifrån det bär han en önskan att genom sitt sätt att vara kunna visa på olika sätt att vara ledare. Ett tydligt exempel på detta är den resväska som Kristoffer inför så gott som varje predikan har fyllt med ett särskilt innehåll.

– Det har blivit min grej. För mig är det nästan ett misslyckande om jag predikar utan väskan med sakerna i. Har jag inte den vill jag gärna att det ska vara en samtalspredikan eller på något sätt öppna upp för att det inte måste vara riktigt så som det alltid har varit.

Det symbolspråk som alltmer kommit att influera kyrkor och gudstjänster, som ljus­tändning och att skriva bönelappar, ser han som ett stort plus.

– Jag är väldigt förtjust i Pingstdagens formulering att »var och en hör vi om Guds stora gärningar på vårt eget språk«. Det är också vårt ansvar, tänker jag, att på en mångfald av olika sätt visa på Guds mäktiga gärningar, säger han och frågar sig:

– Ibland funderar jag på om vi håller på att tystna? Håller de kreativa uttryckssätten på att minska? Jag tror det är ganska allvarligt om de språk som vi talar om Gud på i vår rörelse smalnar av.

Om ett mål genom åren som distriktsföreståndare har varit att förespråka lekfullhet, är att motverka gamla hjulspår ett annat. Han ser det som en del av sin yrkesroll att visa på fler perspektiv och väljer att inte fokusera på negativa trender.

– Det som motiverar att komma upp ur hjulspåren är ju att få syn på någonting annat som känns mer lockande. Förändring är alltid jobbigt, men om det du ser framför dig väger mer än det jobbiga, får du drivkraft till att förändra situationen.

Han är noga med att påpeka att det inte handlar om att göra något annorlunda bara för sakens skull, istället måste kärnan vara det grundläggande uppdraget.

– »Kristi kärlek tvingar mig« står det i Korinthierbrevet, men det finns en översättning som säger »Kristi kärlek motiverar mig«, och tänk att få leva med det perspektivet – att Kristi kärlek får ge motivation till att vårda mina relationer, förvalta miljön, jobba på mitt lärjungaskap, med mera.

Att förändringsprocesser kan vara både berikande och påfrestande på samma gång, har lärt Kristoffer vikten av att bjuda in andra. För honom blev det extra påtagligt i arbetet med att överföra retreatkonceptet från den norska familjeretreatgården där Kristoffer under sin studietid tillbringade ett år som volontär. Deras arbete och vision att »vilja ställa till rätta Gudsmöten för alla åldrar« har gjort stort intryck på honom, och drömmen att få prova detta på hemmaplan hade han burit länge.

– Första året var det väldigt mycket »så här tycker jag att vi ska göra«, och eftersom jag var den med mest erfarenhet därifrån drev jag igenom många av mina idéer.

År två däremot, hade de andra fått påverka visionen och retreaten omformades utifrån de lokala förhållandena.

– Det var mycket bättre, men det var en gans­ka jobbig process att släppa in de andra och låta dem påverka min dröm. Första året var bra, men andra året blev ännu bättre och det gäller att se hur vi tillsammans kan berika varandra.

Det är med lätthet han delar sina tankar, men även distriktsföreståndarrollen innehåller sina utmaningar.

– Stefan Holmström är den ende chef jag har haft som jag har blivit riktigt arg på och tydligt sagt det till honom. Det var i början av hans missionsföreståndarskap som han, enligt mina ögon, gjorde en väldigt klumpig grej. Jag var arg. Och att säga till honom var en av de bästa sakerna jag har gjort.

Även om han så här i efterhand menar att allt han sa kanske inte var det klokaste, var konfrontationen värdefull och gjorde att han och Stefan fick reda ut saker och be om förlåtelse, vilket ledde till en ökad förståelse samt fördjupad relation till varandra.

– Jag upplever att det sedan dess har funnits en grund där vi kan komma i konflikt med varandra och att relationen rymmer det, det går att tycka olika och bli arg eller irriterad. Jag uppskattar Stefan väldigt mycket, både som ledare och chef.

Nu gör Kristoffer sig redo för att åter stå i församlingstjänst och ser fram emot att få ägna sig alltmer åt mötet med församlingsbor, förkunnelse och något färre sammanträden.

Vilket EFS ser du fram emot att möta i din nya tjänst?

– Jag vill inte se det som att jag ställer mig på andra sidan, men jag gläds åt de människor i EFS som vill vara med och ta ansvar. Det finns ibland exempel på när Svenska kyrkan lokalt har fattat beslut utan att prata med sin EFS-förening, vilket har väckt reaktioner från EFS:arna som aktivt vill både tycka och göra istället för att bara säga »låt gå«. Vi behövs, både EFS och Svenska kyrkan, för att tillsammans slipa fram det bästa hos varandra.

Frågan bemyndigar och gör skillnad

När jag var 15 år fick jag frågan av en ledare om jag ville bli distriktkontaktsperson för EFS ungdoms missionssatsning, Mission – en livsstil. Trots att jag var osäker på vad uppdraget skulle innebära var det en glädje att bli tillfrågad och jag tackade ja. Det blev en del i att rusta mig för vidgade perspektiv och gav mig lärdomar som betytt mycket i de ledaruppdrag som jag har stått i sedan dess. Frågan som en ledare gav mig som 15-åring blev en möjliggörare för mig. Jag blev medräknad och fick vara med.

Häromåret läste jag en påbyggnadskurs om Martin Luthers teologi och fick möjlighet att reflektera över några av de spår av Luthers teologi som finns i EFS. I Luthers strävan att stärka de kristna lyfte han ofta upp alla kristnas jämlikhet som trossyskon. En jämlikhet som bottnar i dopet. Dopet förenar kristna, där lämnar vi den gamla människan och tar emot gåvan att bli Guds barn. Därför står ingen döpt över någon annan, vi är jämlika, alla är »kungar och präster, ett heligt folk«, som det står i 1 Petrusbrevet 2:9. Luther säger också ödmjukt att som människor är vi även jämlika varandra då vi alla står under synden.

För mig har EFS alltid strävat efter att låta många människor vara med att bygga och dela uppdraget att främja Kristi rikes tillväxt. Tillsammans har vi, sedan dopet, en kallelse att på Jesu uppdrag vara med att genom handlingar och ord vara bärare av det goda budskapet om Jesu kärlek. För Luther var Guds ord nyckeln till att var och en skulle lära känna Gud bättre och få del av evangeliet. En nyckel som han, utifrån sitt jämlikhetstänkande, inte kunde låta prästerna ha ensamrätt till. Alla skulle ges möjlighet att få läsa Bibeln på sitt språk så att de kunde ta till sig evangeliet och låta det påverka livet. Därför blev det viktigt för Luther att verka för att alla barn skulle få gå i skolan, att alla skulle kunna läsa Bibeln på sitt modersmål och att predikan skulle ske på ett språk som folket förstod.

Så gick historien och Svenska kyrkan blev en evangelisk-luthersk kyrka. EFS växte fram och jag hann bli 15 år och så står där en ledare som bär med sig tron på att oavsett ålder eller utbildning kan man få vara med i uppdraget i Kristi kyrka och växa utifrån där man är. Ledaren bar med sig något av Luthers betoning på att den döpte är myndig att själv vara del i uppdraget, får ta ansvar och har möjlighet att i sitt sammanhang och sin gemenskap läsa och tolka Guds ord utifrån att den är Guds barn.

Nu är det vår tur, du och jag är de möjliggörare som ställer frågan till barn, ungdomar eller andra oavsett ålder – vill du vara med? I Guds (och Luthers) ögon är alla döpta myndiga att vara med i Guds kyrka och förmedla det goda budskapet med ord och handlingar. Vem vet, kanske din fråga är med och gör att EFS får en ny distriktsföreståndare en dag.

Kristoffer Hedman,

distriktsföreståndare EFS Västerbotten

Sommarläger på Mobacken för alla konstellationer

I sommar är det premiär för nya »Tillsammansläger Mobacken« som hålls utanför Skellefteå den 29 juni – 1 juli.

– Det är ett helt nytt läger. Vi har haft ett liknande tidigare, riktat till familjer, men i år vill vi vidga det för att få in alla generationer och konstellationer. Vi hoppas även få med fler nya svenskar och utlandsfödda än vad vi fått med tidigare, säger lägerchef Sara Sandström.

Lägergården Mobacken ligger precis utanför stan med nära till Skellefteälven och har skogen runt knuten. Det kommer finnas möjlighet att bo i rum, husvagn eller tält. Temat för lägret är »Våga växa«.

– Jag tror att det bästa med lägret är att man får tid tillsammans utan att tänka på massa måsten. Att bara få umgås och komma närmare varandra och närmare Gud, säger Sara.

Anmälan görs på:

www.efsvasterbotten.se