Etikett: teologisk reflektion

Ensamhet i gemenskap

När jag var liten och låg ensam i mitt rum på kvällen för att sova så ville jag hinna somna innan lampan i hallen släcktes. Slocknade den betydde det att alla andra hade gått och lagt sig – bara jag låg ensam vaken. I tystnaden och mörkret hör man bara sina egna tankar.

Jag har aldrig bott själv och trivs i både större och mindre sällskap. Ändå har jag parallellt med detta upplevt ett slags total ensamhet. Psykologerna talar om existentiell ensamhet: en känsla av att vara helt ensam och utlämnad, som ingen annan kan dela fullt ut. Kanske är det också därför det är svårt att sätta ord på den? När vardagen rullar på upplever vi inte detta så starkt, och i dag har vi en massa sätt att fly minsta lilla tillfälle att känna ensamhet, men när en kris kommer kan ensamheten drabba oss med kraft.

Jag tror ju på Gud, han som lovat att alltid vara med – får jag ens känna mig ensam? Att be med Psaltarens ord ger oss vägledning, där finns hela känsloregistret representerat utan censur. I psalm 22 framträder den totala ensamheten: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Ensamheten tillåts tala, men Psaltarens böner fastnar inte heller i navelskåderi. »Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång« och hoppet till Gud står fast i livets alla lägen. Jag får känna mig ensam, och allt annat som jag kan känna, men känslorna omintetgör inte Guds löften. Gud är större än vårt hjärta och vet allt.

Denna upplevelse av ensamhet verkar höra både livet och tron till. Dietrich Bonhoeffer skriver under 30-talets Tyskland boken Liv i gemenskap. Han tecknar där livet för gemenskapen i huskyrkan, och ensamhetens plats i den. Det är en vacker bild – ensamhet i gemenskap. Den som har varit på retreat har smakat detta. Det finns en personlig aspekt av tron. Jag:et måste svara ja på Kristi kallelse, och det kan inte överlåtas till någon annan, men min efterföljelse angår inte bara mig. Att »tron är en privatsak« är ett mantra som upprepas så ofta att vi kan luras att tro att det är en sanning. I själva verket är det en destruktiv lögn som spär på vår isolering. Privatreligiositet är ett av de största hoten mot lärjungaskap i Sverige i dag. Gud har utvalt kyrkan och det är i hennes gemenskap som vi lever med Kristus.

Vägen framåt sker med en växelverkan mellan avskildhet och gemenskap. Den ena blir inte fruktbar utan den andra. Bonhoeffer skriver: »Den som söker gemenskap utan ensamhet störtar ut i ordens och känslornas tomrum; den som söker ensamhet utan gemenskap går under i fåfängans, självbespeglingens och förtvivlans avgrund.«

Gemenskapen är inte tänkt att vara en tillflyktsort undan ensamheten. Det innebär också att gemenskapen och gudstjänsten behöver vara varm, ärlig och rymma även upplevelsen av ensamhet. Då finns förutsättningar för relationer som inte baseras på att vi är likadana, utan att vi tillhör samma Herre. Annars riskerar kyrkan att bli en plats bland andra, där vi ska visa upp ett lyckat liv och våra mörka sidor trycks undan till vår enskildhet.

Min erfarenhet är att när jag accep­terar känslan av ensamhet, och ändå vågar tro att Gud faktiskt inte övergivit mig, så blir jag också mer trygg i mina relationer till andra. På sikt har det fått min upplevelse av ensamhet att lätta. Bonhoeffer igen: »Har gemenskapen bidragit till att göra den enskilde fri, stark och myndig, eller har den gjort honom beroende och osjälvständig? Har den lett honom vid handen ett stycke för att lära honom att gå på egen hand, eller har den gjort honom ängslig och osäker?« Goda själavårdare, goda vänner, och växlingen mellan personlig och gemensam bön har varit nycklar för mig.

Ytterst står vårt hopp till Kristus. Gud erfar i Kristus dödens ångest och ensamhet. Den Gud vi vänder oss till i vår bön, han känner med oss och bär oss även i våra mörkaste stunder. Döden och ensamheten får inte sista ordet. Med orden från psalm 22: »… ty han grep in.«

Frestas du att ge upp?

Frestelser. Varför skrivs det och predikas det så lite om detta? Det är trots allt ett genomgående tema i såväl Gamla som Nya testamentet och framför allt är det något vi upplever. När jag börjar söka i Bibeln hittar jag ordet ett knappt 50-tal gånger i olika former, till exempel i berättelserna om hur Josef lockas av Potifars hustru (och flyr för att undgå frestelsen) samt hur Jesus själv frestas av frestaren (och övervinner genom Skriftens ord). Den språkhistoriska betydelsen av att fresta är att pröva eller försöka – då med undertonen att bringa i fara. Att bli frestad är att bli testad. Vi återfinner också ordet i exempelvis påfrestning, och i de nyare översättningarna har ordfamiljen frestelse ofta bytts ut mot tankesläktingen prövning. Så är det i Herrens bön. Det tidigare »inled oss icke i frestelse« läses numera »utsätt oss inte för prövning.« Frågan är hur jag består provet när testet kommer.

När de första kristna bad bönen Vår fader undrade de kanske om det är Gud som testar. Kanske var det därför Jakob var så tydlig: nej, det är inte Gud som testar (Jak 1:13). Det är inte testet i sig som får oss att växa, utan Guds nåd som ges i prövningens stund (2 Kor 12:9). Gud är med oss och ser oss mitt i allt (1 Kor 10:13), och det behöver vi bli medvetna om: »Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt«, som Jesus uttrycker det i Getsemane (Matt 26:41, SFB).

Att vår sexualitet kan ställa till det skriver Paulus klarsynt om (1 Kor 7:5). Lösningen är inte att maxa utsattheten för att, så att säga, pumpa upp våra själsliga muskler till att bättre »stå emot«. I stället säger Paulus åt äkta makar att inte hålla sig ifrån varandra: »Annars kan satan fresta er.« Där­emot ska vi inte se lite på en pornografisk film, »bara en gång«, för att få ett hum om vad »våra ungdomar« utsätts för. Också här är Jakob tydlig: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära« (Jak 1:14–16). Det är som om han vill säga: »Lek inte med elden!«

Frestelser handlar inte bara om sex. Något jag har behövt inse är att ett test för mig är frestelsen att ge upp och misströsta; något jag förstått genom Rosenius undervisning om att inte förtvivla under syndens storhet. För någon annan kan det handla om att drunka i sin skam, att du – efter att du fallit för frestelsen och syndat – utsätts för ett andra test, där frågan är vad du gör med syndens skuld. Många brottas med synden, faller, brottas med skammen, faller – i ett ont ekorrhjul. Skammen blir en faktor som undergräver frimodigheten att tro på Guds nåd: »Hur skulle Gud kunna hjälpa någon som är så usel som jag?«

Däremot kan skammen inte hålla dig kvar om du går med den till Jesus. Sanningen är ju att han vet hur usel du är och det var därför han kom för att hjälpa. Vilken befrielse – insikten att jag kan lösa skammens problem lika lite som syndens. Vi får säga med de andra: »Jag är en stor syndare, men Jesus är en större Frälsare.« Så infrias löftet: »Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar från all orättfärdighet«
(1 Joh 1:9).

Skillnaden för oss, sedan vi kommit till tro, är inte att frestelserna och synden lämnar oss i fred. Tvärtom har vi blivit mer medvetna om synden, eftersom den flyttat in från våra lemmar och blivit en fråga om hjärtat (Matt 5:27–28). Skillnaden är att vi inte längre kan lämna synden därhän, utan att den Helige Ande manar oss till omvändelse – att börja om. På så vis frälser han oss också från att falla för frestelsen att »skämmas ihjäl« i stället för att efter misslyckandet vända om till Jesus. Han frälser oss från att förtvivla i vår egen inkrökthet och hjälper oss att vända oss utåt – uppåt – till Hjälten på Golgata kors. När vi inser vår svaghet, och erkänner att vi inte klarar detta i egen kraft, då erkänner vi också syndens allvar.

På frågan hur vi övervinner frestelsen – till synd, skam eller att ge upp – finns svaret: Genom ett annat beroende, inte av den billiga nåden, utan av den korsmärkta nåden. Detta känner vi igen från en välkänd dialog mellan Paulus och Herren: »Tre gånger har jag bett Herren att [prövningen] skall lämna mig i fred. Men han svarade: ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst« (2 Kor 12:9).

Frestelse eller prövning?

Ovanstående svenska ord är båda en översättning av samma ord på grekiska, vars grundbetydelse är »försök« eller »prövande«. Att försöka eller pröva något kan då ske både i positiv och negativ mening, även om det i Nya testamentet ofta handlar om något negativt: att förleda, locka till synd eller pröva någons tålamod. I positiv mening används det för att pröva äkthet och värde.