Scoutveteran på fem minuter

Att lära dig:

• Knyt råbandsknopen på under två sekunder, den kommer du långt med.

• Gör scouthälsningen varje gång du ser dig i spegeln, väl på lägret sedan kommer du slänga upp handen som om du varit scout hela livet.

Att ha på dig:

• Använd scoutskjortan, om du har en, och glöm då inte att ha ärmarna uppkavlade till armbågen – det andas »alltid redo!«.

• Behöver du en ny scoutskjorta? Köp den nu och låt den blekas i solen hela sommaren. Kom ihåg att bleka båda sidor.
Du hittar dem på: scoutshop.se/scoutdrakt

Att tänka på:

• Ha ögon i nacken – se till att vara först om någon kamrat eller ledare behöver hjälp med något, inget kännetecknar en scout som hjälpsamhet.

• Använd musklerna – bäran­des på några björk­slanor kommer du se ut som du inte gjort annat än varit på scoutläger, men håll dig borta från yxan och sågen tills du har koll på riktigt.

Att säga:

• »BP själv kunde inte gjort det bättre!« Att hänvisa till Robert Baden-Powel, scoutings grundare, är ett säkert kort.

• Innan du kryper ner i sovsäcken är »härligt väder, skönt att slippa ha med vintersäcken« meningen som gör dig till en riktig lägerveteran.

• Håll koll på begreppen, undvik ord som »stockar« eller »pinnar«, byggvirket till bord och spisar kallas »slanor«.

Överkurs:

• Bär förresten alltid på något, då ser du superaktiv ut.

• Fyll på märkesförrådet, gå till LägersHOPPen och köp gamla lägermärken av Salt.

• Ha energiska steg, din målmedvetenhet verkar som om du vet vart du är på väg.

ANMÄL DIG HÄR

Ekumenisk bredd lockar

Det är lunchtid och Sussie Kårlin, Gunilla Edler och Caroline Widell har skyndat sig från Filadelfiakyrkan i Stockholm där merparten av konferensen äger rum. Nu sitter de i Betlehemskyrkan och äter medhavd konferenslunch innan seminarieeftermiddagen tar vid. Programmet är späckat. Det gäller att maximera när människor rest från hela landet och hungrar efter ny inspiration och nya verktyg till sin barnverksamhet.

Sussie, Gunilla och Caroline är erfarna barnledare. De har längtat efter konferensen och berättar om styrkan i att komma samman med andra som också brinner för barnen.

– Det är uppmuntrande att se bredden, att vi inte konkurrerar med varandra utan jobbar för samma sak. Vi finns tillsammans lokalt på många platser och brottas med samma frågor, säger Sussie, som är präst i Svenska Kyrkan i Kalmar.

Tidigare har Sussie upplevt hur barn kan bli ett maktmedel kyrkor emellan.

– Om man ska presentera sin kyrka och någon berättar att de har hundra barn i sin söndagsskola, blir det genast något man ser upp till. Alla församlingar vill samla barn, därför blir arbetet lätt prestigeladdat och fokuserat på att desperat hitta modeller för det. När Berit Simonsson predikade om att fokus inte bör ligga på metoder utan på att lyssna in Gud i vår kammare, kände jag hur jag slappnade av.

– Visst tog det ner pressen? Man bara, ah, är det sant? Jag vet ju att det är sant, men det är så skönt att någon säger det, fyller Caroline i och visar illustrativt hur axlarna sänks.

Caroline arbetar till vardags som familjepastor i EFK-församlingen New Life i Stockholm. Hon nämner lovsången där barn och vuxna sjöng sida vid sida som en av konferensens höjdpunkter.

– Vi är så duktiga på att dela upp barn och vuxna, men vi borde göra fler saker tillsammans. Alla berörs när barnen sjunger, vi släpper garden. Barnen har en rak koppling med Gud, säger hon.

Att barn kan få starka gudsmöten är alla tre övertygade om. Gunilla, som är ideell söndagsskollärare i Betlehemskyrkan i Stockholm, har gång på gång fått uppleva hur söndagsskolan blir en gudstjänst med stark Gudsnärvaro.

– Barn möter Gud på jättemånga olika sätt. Det är naturligt för dem och mötet kan vara väldigt kort. Barnen kan växla från att möta Gud till att fråga »ska vi leka nu?«. De är inte som vi vuxna, som säger »åh, nu har vi mött Gud så nu måste vi vara stilla och kan vi verkligen göra någonting direkt efteråt?«, berättar Gunilla och de andra två skrattar igenkännande.

Sussie fortsätter:

– Jag tänker på den snabba responsen. Jag kan ha lett en gudstjänst och talat med barnen om att Gud kan prata med dem. När gudstjänsten är slut kan ett barn komma fram och säga »ja, nu sa Gud till mig att mormor har det bra i himlen«. Jag som vuxen blir paff och tänker, »jaha, sa Gud det?« men för barnen är det självklart.

Sussie, Gunilla och Caroline önskar att fler skulle få uppleva glädjen att arbeta med barn i kyrkan.

– Det är svårt att få ledare som är med för att de själva vill. Jag avskyr uttrycket »att ställa upp« utan önskar att fler vuxna får upptäcka hur fantastiskt det är att vara med barnen, säger Caroline.

– Jag tror att det är viktigt att myndigförklara vanliga kristna. Du behöver inte vara pedagog eller ha gått bibelskola för att jobba med barn, din egen berättelse duger, fortsätter Sussie.

Gunilla är inne på samma spår:

– Många barn lever i trassliga familjer och då är det viktigt att det finns närvarande vuxna i kyrkan som ger av sin tid.

Lunchen är slut och det är dags för seminarium. Bland de 32 seminarierna finns allt från barnteologi till praktiska tips för att lära ut Bibelns berättelser. Sussie, Gunilla och Caroline vill hinna ta in så mycket som möjligt innan det är dags att åka tillbaka till sina respektive sammanhang. Där ska de fortsätta det viktiga arbetet att ge Jesus till barnen.

När principerna tillåts utmana formen

Jag har aldrig varit särdeles vig. Klumpig är nog en bättre beskrivning. Skämtsamt brukar jag hävda att jag är tacksam för mina långa ben, som gör att jag når ner till marken. Dock är  avståndet till golvet så långt att det knappast kan vara meningen att jag ska dit ner för ofta.

Under de senaste åren har golvet sakta men säkert fått nya argument till sin fördel – genom relationen till min son som har kortare ben, och därmed närmare till golvet. Jag bestämde mig tidigt att jag ville möta honom på samma nivå. Det kändes som en bra förutsättning för en god relation till den där skapelsen som Gud tydligen bedömt mig och min fru kapabla att ta hand om. Då var det bara att bita i det sura äpplet och göra den där resan ner till golvet.

Det har blivit många timmar på huk på badrumsgolvet, sittandes i skräddarställning vid träjärnvägen och med knäna på mataffärens golv. Så plötsligt insåg jag, att det faktiskt inte är lika långt till golvet längre.

Genom att mötas på hans nivå har jag vuxit. Jag utmanas att ta mina principiella värderingar – att mötas på samma nivå – på allvar och förändra min form – musklernas tänjbarhet. På otaliga områden! Häromdagen, på väg hem från affären, slogs jag av min egen tröghet. Sonen ville åka rutschkana i solen, men jag hade tänkt något annat och cyklade vidare. Varför stannade jag inte? Det fanns ju tid, egentligen. Herre, hjälp mig att inte vara så fast i min tänkta planering att jag inte ser möjligheterna du ger i nutid.

Vilka är dina och din församlings principiella värderingar som ni behöver bli utmanade att prioritera? För att ställa det på sin spets, vilka former kan förbättras i mötet med nya? Om de unga i församlingen vill ändra på gudstjänsttiden men de äldre tänkt sig något annat – varför inte prova? Om de nya svenskarna i er församling vill sjunga sånger på persiska – varför inte prova? Jag menar inte att du ska förändra det du tror på – snarare tvärt om. Tänk om det nya, obeprövade, innebär en återupptäckt och väg tillbaka till den där första kärleken? Både som individ och församling. »Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.« Uppenbarelseboken 2:3–4.

Sedan finns det också ibland en tanke bakom att stressa hem från affären. Ibland är det bättre i längden om maten blir klar i tid. Den insikten behöver vi lite yngre ha en vilja att förstå – åtminstone ibland, men inte alltid. För det är barnens, ungdomsorganisationens och de oliktänkandes uppgift: att inte alltid förstå för att hela tiden vitalisera och utmana, för att låta värderingarna prioriteras och få vår form att förbättras.

Håll utkik efter Soul Children

Årets första Soul Children Gathering, helgen före Alla hjärtans dag i Uppsala, bubblade av kärlek. Flera körer satsar på lokala initiativ och nu laddar Soul Children-rörelsen för läger i samband med EFS och Salts årskonferens samt Soul Children festivalen som för första gången hålls i Göteborg i år, i samarrangemang med Equmenias riksorganisation.

En barnpassning för barnens bästa

Klockan slår nio och barnen börjar strömma in lokalen, årets Barnkonferens har nu startat. Fem barn står och gallskriker efter mamma, tio andra springer runt, runt, runt och skriker av glädje. Ett barn trillar och slår sig medan två syskon bråkar om något som har blivit orättvist.

Mitt i detta kaos står jag, barnledaren, som ska ta hand om alla barnen och leda samlingen. Mitt i allt detta skrik kan jag inte hjälpa att känna mig en aning trött, slut och omotiverad. Frågor dyker upp i huvudet: Varför håller vi på med det här egentligen? Varför har vi söndagsskola? Varför har vi barnkonferenser? Varför har vi barnläger?

Är det för att vi älskar barnen och själva älskar att leka, skrika och springa runt tillsammans med dem? Eller är det för att vi älskar föräldrarna som vi gör det, att vi vill passa deras barn så de kan få njuta av gudstjänsten och vila lite?

Ibland tror jag att dessa två alternativ är de enda alternativ vi ser, antingen vill barnledaren själv vara som ett barn och springa runt och leka. Eller så vill denne göra en god gärning för de trötta föräldrarna. Inget av alternativen är direkt dåliga, men det gör barnverksamheten enbart till någon form av barnpassning. I båda fall tror jag att vi går miste om själva kärnan i vad vi håller på med – är vi en rörelse som enbart håller på med god gemenskap och roliga aktiviteter eller är vi en rörelse som vill främja Kristi rikes tillväxt? Och detta inte bara för de gamla, inte bara för tonåringarna utan även för våra barn? Vi vill att barnen ska få lära känna, komma till tro på och följa Jesus Kristus. Bör då inte det få vara drivkraften och kärnan i all vår verksamhet? Om detta inte längre är målet för vår söndags­skola, våra barnläger, ja, för allt vi gör – har
vi inte då virrat bort oss längst vägen?

Barnen är, som vi hört många gånger, vår framtid för vårt land, men även för vår rörelse. Om vi har fel fokus eller gör fel prioriteringar tror jag att vi till slut inte kommer ha några barn eller några medlemmar kvar i vår rörelse. Än värre är att det kommer ha lett färre personer in i Jesu rike, lett färre personer från död till liv.

Att vara barnledare är ingen bisak, det är ingen barnpassning där vi slänger in vilken ledare som helst, utan det är en stor strategisk uppgift för Guds rikes tillväxt i Sverige. Låt det få vara drivkraften och låt detta få vara prioriterat i våra föreningar, allt för vår Herre Jesu Kristi skull.

Andlig kamp i Asien

Den varma utstrålning som möter Salts Outreachs deltagare personifieras i William Lal, som är föreståndare för organisationen Disciple Making Mission, DMM, och ansvarig för teamets vistelse i landet.

– Det var ett överväldigande välkomnande och kärleksfullt möte, trots att vi där och då var främlingar som möttes för allra första gången, säger deltagaren Susanna Jerlström, 40 år, från Askersund.

Det innerliga bemötandet gör stort intryck på såväl Susanna som de övriga fem i teamet som under tolv dagar ska få möta, inspireras av och uppmuntra burmesiska syskon och tillsammans med dem få dela tro och vardag.

När teamet väl kommer till familjens Lals hus, där de ska bo, tar de 18 barn som familjen tar hand om, varav två är deras egna, emot dem med burmesisk sång, blombuketter och glitterpynt. Denna gästvänlighet varar under hela resan. Kvinnorna i huset lagar fantastisk mat till teamet, barnen viftar med fläktar när det är extra varmt och alla tar hand om dem när de blir sjuka – utan att begära någonting tillbaka.

– Deras gästvänlighet gentemot oss var större än jag någonsin har mött förut. De älskade inte bara oss med sin egen kraft, utan Jesu kärlek strålande igenom allt de gjorde och det berörde mig på djupet, säger deltagaren Charlotta Nordström, 23 år, från Uppsala.

William är glad över Outreachens positiva effekter:

– Den har gjort skillnad för Myanmars unga kristna. Outreachteamet har med sina vittnesbörd utrustat dem och att de rest så långt hemifrån för att dela Guds ord utmanar ungdomarna att sprida Hans ord över Myanmar, vars befolkning mestadels är Buddhistisk, säger han.

Majoriteten av landets befolkning är buddhister. William har blivit avrådd att missionera bland dem, då många anser det vara bortkastad tid, men han upplever det som sitt kall och evangeliserar med en glöd och brinnande låga som aldrig verkar kunna slockna.

Detta arbete är allt annat än enkelt. Under ett tredagarsseminarium som teamet får delta i, och medverka i genom att dela vittnesbörd och bibelord, händer det mycket. Den andliga kampen är oerhört tydlig och burmeserna är medvetna om denna andliga verklighet på ett helt annat sätt än vad teamet är vana vid från Sverige. Inför seminariet blir en efter en i teamet sjuka. Mitt under gudstjänsten går en kvinna fram till dem och ber om beskydd över dem. Hon har fått ett tilltal från Gud och berättar att Han har verkat på alla de platser och husförsamlingar de har besökt under veckan och att detta sedan kommer att multipliceras.

– Inte långt därefter springer en annan kvinna fram och berättar gråtande att onda andar står i dörröppningen och försöker att ta sig in för att hindra Guds verk, Guds rikes utbredning och de planer han har för människorna där, men att de inte lyckas, säger Susanna.

Teamet får tillsammans med William be om blodets beskydd över byggnaden och männi­skorna. Något som gör ett tydligt avtryck hos alla i teamet.

Sista kapitlet i Efesierbrevet, om den andliga vapenrustningen, blir levande under den här resan och det är påtagligt för dem hur viktigt det är att varje dag ta på sig Guds vapenrustning. Att det inte är kött och blod vi kämpar mot utan mot ondskans andemakter i himlarymderna. Bönens kraft och betydelse fick en helt ny dimension för var och en i teamet. Under dessa dagar tar bland annat två personer emot Jesus och människor blir helade och upprättade.

– Det allra bästa med resan var att se hur Gud verkar genom helande, tilltal och i den tydliga andliga kampen som Gud var överlägsen i om vi bara bad i Jesu namn, säger Jonatan Janerheim, 25 år, från Uppsala som var teamledare under resan.

En av de personer teamet möter under resan är Htetlin som, innan han blev kristen för ett år sedan, var troende buddhist. Nu leder han lovsången i DMM och kan vittna om de många under Gud har gjort i hans liv sedan han tog emot Jesus. Trots den tydliga kamp som finns och de svårigheter som pågår mellan buddhister och kristna i landet, är de kristna burmeserna som teamet får träffa mer frimodiga än de allra flesta i Sverige.

– Det är så annorlunda i Myanmar, jämfört med Sverige, de räknar med Gud i allt de gör, säger deltagaren Elise Eriksson, 59 år från Sollefteå.

I ett samtal om skillnaderna mellan Myanmar och Sverige säger hon:

– Vi borde istället fråga oss vad likheten är. Vi tror på samma Gud och läser samma bibel.

Varje kväll samlas teamet tillsammans med Williams familj för att dela bibelord, be och lovsjunga.

– Det bästa med att ha Salts Outreach här har varit bönerna de bett för oss, att vi fått se konkreta bönesvar som visat för oss alla att den Gud som vi sätter vår tillit till är levande och verksam, säger William.

Myanmar, med de människor som teamet får möta där och all den kärlek de visar, lämnar ett stort avtryck i deras hjärtan.

– Alla var väldigt berörda av den innerliga lovsången som ljöd så starkt att luften vibrer­ade, det kändes som en försmak av himmelen, säger Charlotta Nordström.

Det märks att tacksamheten är stor över att ha fått uppmuntras och utmanas i lärjungaskapet, samt på ett tydligt sätt få se hur Gud verkar i och genom deras kristna syskon i Myanmar.

Hur har din dag varit?

Jag hoppas den varit bra, det gör jag verkligen, men jag är nyfiken – hur brukar du svara på den frågan?

Jag brukar beskriva vad jag har gjort, vad som hänt och ibland vad jag tyckte om det.

Vi lever i en väldigt deskriptiv värld där vi är vana att på Facebook, Instagram eller i samtal beskriva saker och livet. Det blir ett delande av information. Information som tillsammans med all annan fakta skapar enorma mängder information i ett informationssamhälle. Framförallt drabbar detta överflöd kanske oss yngre, eller främst dem som är yngre än jag, som digitalt hela tiden möter och ska hantera enorma mängder data. Tiden när man »kunde« saker är förbi eftersom det man lär sig i dag, i skolan eller på annat sätt, är redan inaktuellt i morgon.

Så. Har världen rämnat? Är hoppet ute?

Inte alls. Istället har vi i kyrkan ett smashläge. Det finns verktyg (läs Google) som kan hjälpa oss att hitta den kunskap vi behöver – om vi har någon slags kompass som kan visa vägen genom informationsöverflödet. En kompass i form av värderingar och grundtankar att stå på som ger verktyg att tolka, förstå och använda informationen.

Emmanuel Karlsten gjorde ett blogginlägg på GP:s hemsida för ett tag sedan med rubriken »Forskare: människor som inte läser böcker är smartare«. Några rader in i texten avslöjas det förstås att det inte alls är som rubriken säger utan att hela blogginlägget är ett sätt att illustrera hur faktagranskningen på sociala media är obefintlig. Och mycket riktigt spreds artikeln viralt, ja till och med kända public service-media spred det som nyhet. Överflödet av information gör att vi behöver lära oss något annat än att enbart dela information. Vi behöver lära oss hantera kompassen, få värderingarna som ska navigera oss fram i informationens träsk.

Kyrkans smashläge är att vi känner kompassens skapare. Det vi genom Jesus har att erbjuda människor är en grund att stå på i den här världen: evighetshoppet. Det Bibeln och kristen etik genom en konsekvent bibelsyn har att erbjuda är värderingar som gör att vi kan navigera. Och det, kära missionsvänner, det frågar vi unga efter.

Frågan blir: Hur ger vi dessa redskap vidare?

Jag har faktiskt ett försök till svar: Nyfikenhet. För som man frågar får man svar. Om vi vill vara en motkultur till detta deskriptiva och istället ge möjligheten att tränga bakom informationen och få ett djupare svar på frågan hur dagen varit måste vi vara nyfikna. På livet, på varandra och på Gud. Så att vi istället vågar fråga: På vilket sätt har du överraskats i skolan i dag? Hur har Gud utmanat dig i lärjungaskap på sistone? Ja, jag är nyfiken – hur har din dag med Gud verkligen varit?

För barnens bästa

Den 3–5 februari är det dags för tredje upplagan av Jesus till Barnen – en helekumenisk barnledarkonferens i Stockholm. Målgruppen är barnledare, föräldrar, pastorer och andra som längtar efter att ge Jesus och Bibelns berättelser till Sveriges barn.

Konferensen kan ta emot så många som 2000 deltagare, och redan nu är det flera hundra personer anmälda. En av dessa är Sussie Kårlin från Kalmar:

– Från vår församling blir vi fem personer, hela huvudledargänget för Messy church, och vi ser fram emot att kunna ta med oss godbitar och ett nytt engagemang hem igen.

Även EFS i Bureåkretsen kommer med ett lite större team. Prästen Helena Marksén berättar:

– En av de ideella ledarna härifrån åkte till Jönköping förra året. Hon kom tillbaka fylld av glädje och nytt hopp och hade fått möta Gud på ett mycket starkt sätt. Det enda negativa hon sa var att hon hade åkt iväg själv. Så i år blir vi sex ideella barnledare som åker, plus mig själv.

Förutom storsamlingar erbjuds det totalt 31 olika seminarier, så en av fördelarna med att komma som team är att man kan fördela sig på olika ämnen och sedan dela med sig av det man har hört. Målet med konferensen är inget mindre än förvandlade liv. Något som Birgitta Gunnervall från Frösön kan vittna om:

– Jag blev så otroligt inspirerad på förra konferensen, att träffa människor som vill ta Jesus på allvar att förmedla hans liv, hopp och kärlek till barnen. Därför är jag glad att vi i år är ett helt team från EFS i Östersund.

Gud hjärta Norrland 2016

Under tre år har konferensen varit en utpräglad ungdoms­konferens med fokus på att betjäna och utrusta Norrlands ungdomar.

– Under sina första år har konferensen vuxit och blivit större, och vi har sett hur den har blivit ett viktigt inslag för ungdomar, framför allt i norra Norrlands inland, säger Lisbeth Tettli, som funnits med i planeringsgruppen.

Inför 2016 års konferens kände dock ledningsgruppen att det var dags att ta nya steg och bredda sig, vilket framför allt handlade om vem man ville göra konferensen för. Gud hjärta Norrland (GHN) har i alla år varit en konferens mellan EFS-kyrkan, Pingstkyrkan och Betelkyrkan i Östersund, med en tydlig inriktning mot ungdomar.

– Vi som jobbat med konferensen över tid har fått se hur konferensen varit till stor välsignelse för regionens unga kristna, därför kändes det helt rätt att vi i år byggde en konferens där vi fick möjligheten att bjuda in och samla alla generationer att komma inför Guds ansikte, säger Lisbeth.

Breddningen av konferensen blev lyckad, spridningen på besökarna var stor och programmet erbjöd et utbud för alla åldrar. I år var det även premiär för barnkonferensen GHN Kids, där Sofie Sjöberg, barnledare från Undersåker med team, ledde barnen i lovsång, undervisning och tillbedjan.

– Tidigare år har vi haft minst en kväll under konferensen där vi haft en outreachsatsning med Pannkakskyrkan. I år inledde vi istället ett nytt och spännande samarbete med den fräscha kaffekedjan Waynes Coffee, som finns i stan, där vi hade vårt kyrkfika en kväll, säger Lisbeth.

Från Waynes Coffee utgick även en del av ungdomarna på stan och bjöd människor på kaffe och förbön.

Talare under GHN var Sune Nordin, föreståndare och pastor i Korskyrkan (EFK), Uppsala, Stefan Beimark, föreståndare och pastor i pingstkyrkan Örnsköldsvik, Markus Nordenmark, präst i EFS-kyrkan i Strömsund samt Marie-Louise Nilsson, präst i EFS-kyrkan Östersund.

–Vi är tacksamma över möjligheten att få se hur Gud hjärta Norrland växer från år till år och hur människor får bli rikligt välsignade av Gud under dessa dagar.

Kan 2017 bli ett hoppets år för EFS och Salt?

När Patrullriks började sitt planeringsarbete bestämdes lägertemat till »Hopp«. När arbetsgruppen för EFS årskonferens funderade kring tema landade de i »Korset – vårt enda hopp«. Är det bara tillfälligheter att olika arbetsgrupper kommer fram till samma sak?

I november har vi i kyrkoåret stannat inför domsöndagen. Den söndagen kallas också för Kristus konungens dag. En dag kommer Jesus tillbaka för att sätta en punkt för denna världs lidande och för det onda. Han säger: Det räcker nu! Nu hämtar jag hem er!

Efter domsöndagen är kyrkoåret slut och ett nytt börjar. Adventstiden är väntan på Jesus Kristus och så föds han – ljuset kommer till världen.

Texterna kring kyrkoårets slut och början visar att vi behöver leva förankrade i vardagen men med en blick som spanar mot horisonten. Vi ska ge mat till den som är hungrig, trösta den som är i sorg och besöka den som sitter i fängelse, men vi får inte låta lidandet grumla vår blick så att vi inte ser ljuset. Som kristna är vi hoppets rörelse. Vi bär hoppets tecken i våra hjärtan. Det här livet är inte allt. Det finns en annan framtid. Redan Carl Olof Rosenius undrade på sin tid om vi lever i det hoppet och funderade på hur det skulle kunna komma till uttryck i hela vårt liv, vad skulle framtidshoppet göra med oss?

Ser du att det händer mycket gott omkring dig? Många av EFS missionsföreningar tar nya missionsinitiativ. Människor kommer till tro på Jesus. Viljan att nå vidare med berättelsen om Jesus är stor. EFS samlar in pengar till en värld som svälter och att det kommer in miljontals kronor är hoppfullt.

Hur kan vi utmana oss själva och våra sammanhang att vara en hoppets rörelse? Hur kan vi leva som ett hoppets tecken i vardagen? En skön visshet är då att han som bor i dig är hoppets Gud. Han är den som bär, som tror och som vet.