»Det äkta har en direkt kontaktyta med Gud«

Låtarna är ett arv som många har en relation till. Det känns bra att kunna skapa något nytt som uppskattas, säger sångerskan Maria Löwenham vars namn bandet är uppkallat efter.

Trion bildades 2017 på Bromma Folkhögskolas musiklinje ur en längtan att få turnera och spela live. Paret Maria och Oliver Löwenham slöt samman med vännen och gitarristen Filip Ericsson. Inför första projektet rotade trion i EFS skattkista till musikarv. Så föddes konceptet som har burit bandet under deras musikaliska resa.

– Vi ville arrangera låtar som många har nära hjärtat och då fastnade vi för Lina Sandell. Det är många som älskar henne så vi fascinerades över faktumet att det fanns så få nya versioner av hennes låtar. Vi ville ge hennes låtar en ny förpackning och på så vis ge människor en ny upplevelse av det hon skrev, säger Löwenham.

Lina Sandell (1832–1903) skrev hundratals dikter och trots ett tungt och tragiskt liv fyllt av sjukdom och tidig förlust av föräldrar, har hon lyckats formulera sina psalmer på ett sätt som ger människor hopp och tro.

– I min vänskapskrets brukar vi säga att det som är äkta och sant har en direkt kontaktyta med Gud. Lina Sandell skrev om det som är sant. Hon formulerade inte texterna så att det bara lät vackert utan det var genomlevt. Därför är texterna inte beroende av hennes tillfällighet på jorden utan Gud har fått använda hennes röst på ett sätt som ekar in i evigheten. 

Detta musikaliska arv har bandet velat förvalta. Det som gör trion och Sandell-projektet unikt, menar Maria, är att de alla kommer från olika musikaliska bakgrunder – Marias bakgrund i musiken är pop, Olivers i jazz och Filips i blues. Tillsammans har de utvecklats och hittat ett sound som sticker ut och som många har uppskattat när de har spelat live i kyrkor. Den senaste konserten som de framförde under EFS och Salts Årskonferens blev även den omtyckt. 

– Allra speciellt var det med positiv feedback från EFS äldre medlemmar som har Lina Sandells låtar nära hjärtat. Det är fantastiskt kul att de har fått en ny upplevelse med gamla favoriter, säger Löwenham. 

Ps 201: En vänlig grönskas rika dräkt

En av sommarens största psalmfavoriter är En vänlig grönskas rika dräkt, ibland enbart kallad »Sommarpsalm«. Säg den körsångare som inte sjungit den! Texten är skriven av poeten Carl David af Wirsén (f 1842). Han var i nära 30 år Svenska akademiens ständige sekreterare och en litteraturkritiker som envist bekämpade moderniteten. På 1880-talet uppstod planer på en ny psalmbok och af Wirsén invaldes i kommittén. Han skrev då flera psalmer, varav En vänlig grönska blev den verkliga pärlan. Fast det dröjde ända till 1937 innan det kom en ny psalmbok så att den kunde tas med.

Texten är lite speciell med sina tre olika teman. Vers 1–2 är en sommarvisa där poeten med många härliga bilder beskriver sommaren. Den mest originella är ordet »vänlig«, som genialt fångar den skira grönskan som möter oss i maj–juni. I vers tre kommer ett annat perspektiv: Sommaren är förgänglig men Gud och hans ord är av evighet (Jes 40:6–8); det må vi inte glömma.

Men om nu den tredje versen vänder psalmen till ett vemodigt allvar, skiftar det på nytt i vers 4–5 när poeten sjunger om vårt kristna hopp. Med orden ur Höga Visan, »min vän är min och jag är hans«, påminns vi om vårt eviga band med Gud. Därför bör vi ibland också sjunga v 4–5 i våra gudstjänster. Gärna med vers 1–3 i början och 4–5 som slutpsalm.

Den omtyckta melodin komponerades av Waldemar Åhlén, som i många år var organist i Jacobs kyrka i Stockholm. Den fanns klar på 1930-talet, dock togs den inte med i 1937 års psalmbok. Men den blev populär som körsång och när en ny psalmbok kom 1986 var den ett självklart val till af Wirséns sommar­psalm.

Åhléns tonsättning passar även till Psalm 712, O Gud, som skapat vind och hav. En del menar att man ska spara melodin enbart för Psalm 201, själv tycker jag att Psalm 712 lyfter betydligt, särskilt sommartid, när man sjunger den till Åhléns melodi. Prova gärna själv där du sitter, eller om du leder någon gudstjänst eller andakt i sommar, och se om du håller med mig.

231: Oändlig nåd

Amazing Grace sägs vara världens mest sjungna och älskade psalm. Den skrevs redan på 1700-talet men det är faktiskt först på senare tid som den har blivit vida känd. När jag var tonåring hade inga svenska samfund den i sina psalmböcker och jag tror inte heller att vi sjöng den i ungdomsgruppen.

Texten skrevs av John Newton från England men det var främst i USA som den började spridas under 1800-talet, bland annat hade väckelsesångaren Ira Sankey den på sin repertoar. Från början användes flera olika melodier, med tiden blev det den vi sjunger numera, troligen en amerikansk folksång.

När grammofonskivan kom på 1930-talet spelade många gospelsångare in Amazing Grace. 

På 60-talet blev den mera allmänt känd när folksångare och andra profana artister i USA sjöng den i medborgarrättsrörelsens kamp och mot Vietnamkriget. Själv minns jag när jag hörde Judy Collins mäktiga a cappella-version 1970, en inspelning som hamnade på topplistorna i både USA och England.      

Två år senare, 1972, hände något helt osannolikt. En inspelning av Amazing Grace med The Royal Scots Dragoon Guards, en skotsk militärmusikkår med säckpipor, blev en jättesuccé och låg etta på Englandslistan i fyra veckor. Det är en av de mest osannolika skivor som någonsin toppat Englands topp 30! Den blev även etta på topplistorna i fem andra länder och såldes i nära åtta miljoner exemplar.  

Och sången blev ju känd även i Sverige, inom några år skrevs minst fyra olika svenska texter. Den första, som blev mycket omtyckt, börjar: »Förundrad jag hör ett glädjens bud«. Till 1986 års psalmbok tog dock Kyrkomötet den mästerlige Anders Frostensons översättning Oändlig nåd mig Herren gav (SvPs 231). Frostenson är trogen innehållet i originalet, skriver med enkla och klara ord och han beskriver skickligt Newtons dramatiska omvändelse i strofen: »Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam.« Så enligt mig var det ett rätt val till Psalmboken.

302: Min framtidsdag är ljus och lång

Värmlänningen Nils Frykman har skrivit många omtyckta sånger, som O sällhet stor och Min Gud när jag betänker. Egentligen hette han Larsson, men när han började studera till lärare i Karlstad tog han sig det lite elegantare namnet Frykman. Hans sånger går i dur och nåden, glädjen och tacksamheten dominerar i hans texter; så kallas han också »Den kristna glädjens sångare«. 

Nils var medlem i  EFS, men på 1870-talet delades många EFS-föreningar och det bildades en ny, frikyrklig församling i Sunne där han gick med och även predikade en hel del. Men då uppstod ett problem. En lärare skulle ha luthersk tro, man kunde inte ha en missionsförbundare som skollärare. Så trots att många i socknen uppskattade den gudfruktige magistern tvingades Frykman välja: antingen lärare eller frikyrkoman. Han valde församlingen, blev pastor där och begärde avsked från sin lärartjänst.

Tre år senare brann Sunne kyrka. Fast de frikyrkliga inte fick använda socknens lokaler, gick då Nils Frykman, som var ordförande, till kyrkoherden och erbjöd kyrkan att hålla sina högmässor i deras nybyggda missionshus.

Frykman hade en stor familj (hans fru Betty födde tio barn) och pastorslönen var säkert blygsam. Men 1883, samma år som han tog avsked från skolan, skrev han den sång som han själv tyckte blev hans bästa: Min framtidsdag är ljus och lång (SvPs 302). Som Guds barn har vi en far som leder oss och sörjer för oss – och vi har ett mål för evigheten. Vår framtid är ljus!

Hans egen väg gick några år senare till Amerika. Där fanns vid den tiden inte mindre än 40  svenska kyrkor bara i Chicago och han blev kallad att vara pastor i en av dem. Men miljonstaden Chicago kändes för stor för Frykman, som efter några år tog tjänst på en mindre plats. Sina sista år bodde han och familjen i svenskbygderna i Minnesota. På hans gravsten i Minneapolis finns första versen på Min framtidsdag är ljus och lång samt en lyra, som påminner om sångens stora betydelse i hans liv.

256: Var inte rädd

Författaren och poeten Ylva Eggehorn (f 1950) har länge varit en viktig röst i Sveriges kulturliv och kyrkoliv. I unga år blev hon kristen och kom med i Jesusrörelsen som den kallades. Med sina framträdanden och diktsamlingar, till exempel Ska vi dela, blev hon en förebild för många av oss unga kristna på 70-talet.

Av hennes sju texter i psalmboken är Var inte rädd (SvPs 256) den mest sjungna och älskade. Det är en psalm såväl för alla vanliga dagar som för de svåraste.

Denna psalm har en speciell bakgrund. Det var 1972 på Sigtunastiftelsen. Vid en måltid mötte hon ett polskt judiskt par, far och dotter. De bar på en tung sorg, mamman hade dött under de svåra åren och flickans bror hade sedan varit svårt deprimerad i många år och till sist tagit sitt liv. De skulle resa vidare nästa morgon. På kvällen i sitt rum bad Ylva till Gud om att få en dikt som skulle kunna bli till hjälp för den lilla familjen. Säkert får hon, som andra, oftast mödosamt arbeta fram sina texter, men denna gång fick hon orden från Gud.

Psalmens text är väldigt öppen, med bilder som också många som inte är kristna har kunnat ta till sig: ensamhet, mörker, ljus, någon som längtar efter mig, en hamn att färdas till. Samtidigt är den djupt biblisk, med anslaget Var inte rädd. Det sägs att de orden finns 365 gånger i Bibeln. Kanske är det så, men uppmaningen är ju lika viktig oavsett. Det hemliga tecknet och namnet »som skyddar dig…« går tillbaka ända till Kain i 1 Mosebok. Vi kan tänka det som korsets tecken och namnet Jesus. Den följsamma melodin skrevs av Lars Moberg, som var kyrkomusiker i Borlänge och även har tonsatt SvPs 313, Min frälsare lever.

Drygt 30 år senare kom tsunamikatastrofen i Sydostasien, då omkring 225 000 människor miste livet, varav 543 svenskar. De döda kropparna skickades tillbaka till Sverige allt eftersom de identifierades. Varje gång ett plan med en kista lyfte, stod de sörjande samt personal från räddningstjänsten, Röda korset, Svenska kyrkan med flera och tog avsked – och alltid sjöngs Var inte rädd. Så fick den namnet Hemfärdspsalmen och numera finns också texten på en minnessten utanför Phukets flygplats.

798: Som liljan på sin äng

Prästen och professorn Jan-Arvid Hellström från Öckerö i Bohuslän, var en aktiv man med många strängar på sin lyra. I hans stora produktion finns skönlitteratur, lyrik, kyrkohistoriska böcker och humoristiska deckare. På 70-talet skrev han andliga visor som han framförde tillsammans med sin fru Lena. I 1986 års psalmbok har han både många översättningar och bearbetningar och även ett par original, exempelvis vigselpsalmen Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans.

Åtta år senare fick vi Psalmer i 90-talet. Hellström, då biskop i Växjö stift, var ordförande i den arbetsgrupp som gjorde urvalet. Han bidrog själv med fem egna texter och flera översättningar. En av dem var Som liljan på sin äng (SvPs 798). Det märks både här och i den vanliga psalmboken att Hellström var en skicklig och känslig författare.

Den flitige biskopen var ofta ute och höll föredrag. Samma år som Psalmer i 90-talet kom ut var Hellström en kväll i december i Kalmar och talade för en frimurarorden. Ett ämne han ofta återkom till och så även denna kväll var döden, rättare sagt att vi hela tiden lever så nära döden. Väggen som skiljer liv och död åt är ju så tunn. På hemväg fick bilen sladd i det dåliga väglaget och både han och de två andra i bilen omkom. Hellström blev 53 år gammal.   

Jan Arvid Hellström har lämnat ett rikt arv till kyrkans psalmsång. Men den psalm som alldeles särskilt blev hans testamente är Som liljan på sin äng, som självklart togs med i det nya psalmtillägget från 2002. Denna psalm, med sin djupt bibliska text och följsamma melodi, har många tagit till sitt hjärta. Den blundar inte för den oundvikliga döden, men framför allt talar den om Gud som hela tiden bär oss och hela skapelsen intill minsta sparv, och hoppet om det eviga livet.

När det är kväll, vid begravning eller minnesstund, eller när vi vemodigt konstaterar att sommaren är slut, passar Som liljan på sin äng bra. Den vackra, självklara folkmelodin gör det lätt att sjunga med.

713: Stor är din trofasthet

En del psalmer är skrivna av stora män och kvinnor. Men det är härligt att också okända människor med Guds hjälp har skrivit sånger som spridits över hela världen. Amerikanen Thomas Chisholm föddes 1866 i en timmerkoja i Kentucky och levde ett anspråkslöst liv. Som vuxen mötte han Gud under en väckelse i sin hemstad och utbildade sig till metodistpastor, men sviktande hälsa gjorde att han fick sluta redan efter ett år. I stället blev han försäkringsagent. 

Chisholm skrev mer än 1 000 sånger under sitt långa liv (han blev 93 år) men den vi känner honom för är Stor är din trofasthet (SvPs 713), som bygger på det kända bibelordet i Klagovisorna 3:22–23. På sin ålders höst sa han: »Min inkomst har aldrig varit stor på grund av min svaga hälsa. Men jag vill vittna om att Gud alltid har hjälpt mig. Hans trohet har aldrig svikit och han har visat mig många underbara prov på sin stora omsorg, för vilket jag är evigt tacksam.« 

Ingen psalm blir omtyckt utan en bra melodi. Den suveräna melodin till psalm 713 skrevs samma år, 1923, av Chisholms gode vän musikförläggaren och pastorn William Runyan. Han är också en doldis för oss, men hans melodi är glad, enkel och kraftfull och lyfter verkligen fram texten.   

Stor är din trofasthet är idag en av världens allra mest älskade psalmer och särskilt omtyckt i de engelsktalande länderna. En amerikansk journalist har sagt: »Detta är en psalm för den vanlige (ordinary) kristne som handlar om vår ojämförligt store (extraordinary) Gud. Rika eller fattiga, alla kan vi säga: allt jag behöver har jag fått av dig.«

Till Sverige kom sången via Pingströrelsen. Missionären Daniel Hallberg hade översatt till svenska och den togs med i Segertoner 1960. I Pingströrelsen är den också en vanlig vigselpsalm. På 80-talet togs den in i frikyrkopsalmboken Psalmer och sånger. När vi fick det nya tillägget 2002 kom den glädjande nog också med i Svenska kyrkans och EFS psalmbok. Visst var det på tiden!

Psalmen – den dolda skatten

Claes Reimertz och David Lillberg skapar nya versioner av gamla psalmer och egenskrivna hymner under projektnamnet Hymnr.

– Det händer något i mig när jag sjunger samma gamla psalmer som min morfar sjöng när han var ute på fälten och arbetade som bonde för nästan hundra år sedan, berättar Claes, som har en historia med kompanjonen David Lillberg som går 15 år tillbaka i tiden. De lärde känna varandra genom popbandet Immanu El där de båda skrev och producerade musik. Efter många år i branschen började de två killarna längta efter att skapa musik som inte bara skulle lyssnas på, utan som även skulle kunna sjungas och användas i kyrkliga sammanhang. De påbörjade projektet som de kallade Hymnr för att anspela på ordet hymner.

– Genom Hymnr önskar vi att få kunna förmedla ett eget uttryck av lovsångsmusik och så frön av evangelium till de som lyssnar och sjunger. 

Han berättar vidare om uppväxten utanför kyrkans gemenskap men med en troende mamma:

– I tonåren var jag med om starka andliga möten med Gud och kände mig kallad till kyrkan. När jag flyttade till Stockholm för några år sedan så blev S:ta Clara kyrka mitt andliga hem. Där har jag blivit väldigt rörd av psalmerna som sjungs på söndagar, på ett helt annat sätt än när jag var yngre och började gå i kyrkan som tonåring.

Efter att ha varit involverad i kyrkan ända från tonåren tycker Claes att ny lovsångsmusik ibland kan bli ganska likriktad i sitt uttryck. Han vill utmana normer som han upplever finns i användningen av lovsång och psalmer: en lovsång behöver inte bara vara arenarock, och en psalm måste inte framföras med orgel. Med Hymnr vill de hjälpa kyrkan att ösa ur de gamla källorna och göra psalmerna musikaliskt relevanta för alla åldrar.

– Vi vill nå både unga och gamla och vi hoppas att en yngre generation kan upptäcka psalmerna på ett nytt sätt.

Hittills har Hymnr släppt en ny tolkning av Sv Psalm 2 i psalmboken (Herren, vår Gud, är en konung) och fyra egenskrivna sånger. Mer psalmer är på gång. Att skapa musik som känns både närodlad och skandinavisk i sitt uttryck är något som är viktigt för både Claes och David. 

– Men allt tillhör oss. Låt oss inte utesluta någon slags modern lovsång eller klassisk högtidlig psalmsång. Det vi vill göra med Hymnr är att visa på den rikedom som har förts vidare i generationer och från hela världen i psalmböckerna, säger Claes. 

Avslutningsvis bad Budbäraren David och Claes att välja varsin favoritpsalm:

David: Sv Ps 199, Den Blomster­tid Nu Kommer.

Ibland kopplas en sång samman med en händelse. När man sedan hör den igen kan minnen och känslor trilla över en igen. Ps 199 är starkt förknippad med skolavslutningarna från min uppväxt. Känslan av att ha lyckats avsluta något infinner sig och jag står åter på randen av ett äventyr. Det luktar syren och mina förhoppningar om kommande tid är stora. Glädjen är enorm. Nu för tiden finner jag ofta att mitt hopp för vår samtid är lågt. Då kan det vara läkande att få påminnas om just de där känslorna.

Claes: Sv Ps 15, Halleluja! Sjung om Jesus.

– Kanske den mäktigaste av alla lovpsalmer. Varje gång den sjungs i S:ta Clara är det nästan som att något brister, jag tycker den är så stark. Sången sammanfattar berättelsen om vem Gud är, om oss människor och befrielsen i gemenskapen med Kristus på ett så enkelt och självklart sätt. Samtidigt uttrycker melodin glädje, hopp och kraft och skulle kunna ha varit skriven idag, och inte för 150 år sedan.

753: Nu är det härligt att leva

Sommaren är en härlig tid för psalmer och en tacksam tid för gudstjänstledare. Det passar alltid att sjunga en sommarpsalm eller två – och vi tycker ju om att sjunga dem! Med psalmtillägget 701–800 fick vi fyra till att välja på. Mest använd av dem är nog Tore Littmarcks fina vandringsvisa Över berg och dal. Mer och mer sjungs också den lekfulla och charmiga Nu är det härligt att leva (Ps 753) av EFS-profilen Fride Gustavsson, präst/pastor, kantor och kompositör från Örnsköldsvik.

Det är inte alltid som en sångförfattare vet att den skriver en psalm. Fride hade några barnsånger i sitt förråd, bland annat Sommarns dörr står nu på glänt, när EFS notutgivningsråd bad honom att sätta ihop ett barnsånghäfte som samtidigt skulle ha lite allålders­känsla. Sagt och gjort, han skrev några sånger till. Texten till Nu är det härligt att leva tillkom vintern 1990 under en sparktur, när han tänkte på sommaren. Men att Fride då skrev en psalm hade han ingen aning om. 

– Nej, det var helt otippat. Men jag tror det var Povel Ramel som sa att »sånger man har gjort är som barn man skickar ut i världen. Men vet aldrig vad det blir av dem …« Man kan väl säga att det här är svensk visjazz, kanske har jag hittat en ton som sitter i den svenska folksjälen. Sen är den ju annorlunda än de andra sommarpsalmerna, ensam i sin stil. Det kan också vara en anledning till att den har blivit populär. Sången är inspirerad av Olle Adolphson, en av mina stora förebilder, berättar Fride Gustavsson för Budbäraren.

Av Nu är det härligt att leva blev det alltså mycket mera än en barnkörsång. En strof lyder »… det är musik som kan få en sorgsen människa glad« och glad blir man verkligen när man sjunger psalm 753. Den är dessutom användbar vid många tillfällen. När jag träffar brudpar vill de ofta ha råd om psalmer. Är vigseln på sommaren tipsar jag bland annat om Frides sommarvisa. Tre gånger i rad har de tagit just Nu är det härligt att leva som slutpsalm – och visst är det ett gott val på en bröllopsdag! 

 

298: Gud, ditt folk är vandringsfolket

En av många vinster med den nya psalmbok vi fick på 1980-talet var att den innehöll betydligt fler psalmer från de brittiska öarna. Engelsmännen kan verkligen skriva härliga psalmer, ofta mäktiga och glada på samma gång. Bland annat fick vi nu flera av deras fina julsånger, »Carols«, och speciellt den storslagna Dagen är kommen blev snabbt en favorit i svenska kyrkor.

Pilgrimspsalmen Gud, ditt folk är vandringsfolket (Sv Ps 298) är också en som verkligen lyfter. Den fungerar utmärkt när det är mässa och passar även bra vid begravningar. Psalmen skrevs på 1700-talet av metodistpastorn William Williams, räknad som Wales främste psalmdiktare. På engelska börjar den »Guide me, o thou great redeemer«. Den hade överskriften »En bön om kraft att gå genom världens öken« och bygger på berättelsen om Israels barns vandring genom öknen till Kanaans land. Den mäktiga melodin är skriven av John Hughes, diakon och kantor. Psalmen kallas ibland Wales inofficiella nationalsång. 

Anders Frostensons utmärkta översättning är full av de klassiska bibliska bilderna: molnstoden, eldstoden, brödet från himlen och klippan med det friska vattnet. I vers 1 och 2 följer Frostenson noga originaltexten, men i den sista är han friare. I stället för »floden Jordan« och »Kanaans land« sjunger vi om »de mörka vattnen« och att »på andra sidan finns en värld av sång och ljus«. Så öppnas psalmen upp även för den som inte kan den bibliska historien så väl.

Denna härliga hymn är en av de riktigt stora psalmerna i Storbritannien. Den sjöngs till exempel när prinsessan Diana begravdes och även när tronföljaren prins William gifte sig med sin Kate 14 år senare. Men inte bara där. Britterna är ju ett sjungande folk, inte minst i sportens sammanhang, och inför walesiska rugbylandskamper är det tradition att publiken sjunger den. Lyssna gärna via Youtube från högtiderna i Westminster Abbey eller när walesaren Tom Jones leder allsången på Wembley stadium, och du får höra psalmsång i världsklass!