Etikett: missionär

Barnen och missionen

När Marita dyker upp på skärmen är det med ett brett leende och den numera så vanliga inledningsfrasen: »Hör du mig?«

Hon och jag får ett långt och innehållsrikt samtal över internet. Vi talar om längtan, kallelse, missionärslivet och om hur det aldrig behöver bli för sent. Redan som liten flicka lyssnade Marita på hemmavarande missionärers berättelser i den församling där hon växte upp. Hon berättar hur ett frö av missionslängtan såddes inom henne då. Hon skrev till och med en liten dikt om fröet som hamnade i hennes hjärta – men, fröet fick heta »ärta« för att det skulle rimma på hjärta. När Marita följde med sin mormor på symöten i kyrkan, där damerna sydde och stickade kläder som sändes ut i mission, befästes hennes längtan. För att i tonåren, när Marita brevväxlade med missionärer, djupna ännu mer.

Bilder: Magdalena VogtBilder: Magdalena Vogt
Paret Hasselberg lämnade en etablerad tillvaro i Sverige för att tjäna som missionärer i Tanzania. Carl undervisar på en bibelskola och Marita arbetar med barnsjukvård och barns rättigheter på sjukhuset i Bunda.Paret Hasselberg lämnade en etablerad tillvaro i Sverige för att tjäna som missionärer i Tanzania. Carl undervisar på en bibelskola och Marita arbetar med barnsjukvård och barns rättigheter på sjukhuset i Bunda.

Nu bor Marita Hasselberg med sin make Carl i Tanzania sedan februari 2020. När jag frågar om de trivs så skiner de båda upp och säger: »Ja! Mycket bra!«. När de sändes ut var det med dubbla utsändningsgudstjänster. En i Sverige och en i Danmark. Så ordnades det eftersom makarna är utsända både av EFS i Sverige och av Dansk Luthersk Mission (DLM). 

I Tanzania bor Carl och Marita på en gård som även huserar en bibelskola.

– Det är som att bo på en svensk folkhögskola ungefär. Här finns elevernas logement, en kyrkobyggnad, skolsalar, en matsal, ett bibliotek, lärarbostäder, en verkstad där det görs olika snickerier, en sysal och andra småhus för olika ändamål. Det finns också en kvarn där man maler majsmjöl till »ugali«, som utgör basföda i Tanzania. En svinstia, där det föds upp grisar för kött, och åkermark för odling gör att skolan blir i princip självförsörjande, berättar Marita.

Det är ett annorlunda liv de valt, makarna Hasselberg. Detta val gjorde de i en tid i livet där en etablerad tillvaro kanske skulle få andra att tveka. Men, Marita och Carl tänkte inte så. 

– Vi tänkte såklart på vad barnen skulle säga, när vi började fundera på att ge oss iväg, säger Marita. 

– Barnen är stolta över oss. De säger till och med att de utmanas av oss. Att vi inte lät oss stoppas att följa våra drömmar. Samtidigt är det klart att det ändå är med sorg i hjärtat som vi kramar barnen och mina föräldrar farväl efter sommarbesöken i Sverige. Att vara så långt ifrån dem och också på ett sätt beröva barnen ett föräldrahem på nära håll, är en av de stora utmaningarna med att åka i väg, så som vi gjort.

Marita fortsätter sin berättelse om beslutet att flytta utomlands som missionärer med stor inlevelse.

– Det blev inte för sent och det är inte för sent. Vårt liv i Sverige har varit meningsfullt så det är inte det. Jag fick tag på ett citat från Sören Kirkegaard där han sa: »Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv«. Så. Ja. Det är en utmaning! Men, man får väldigt mycket tillbaka, när man vågar.

Marita är sjuksköterska och Carl är utbildad teolog. Marita har även utbildat sig vidare till barnsjuksköterska. När Marita började den vidareutbildningen fick hon redan första dagen veta att det fanns möjlighet att göra praktik på missionssjukhuset Nkinga i Tanzania. Då såg Marita sin chans att få pröva på att arbeta i mission. Marita kom i väg på praktik i 10 veckor och skrev sin magisteruppsats när hon var på Nkinga, 2015. Marita trivdes otroligt bra och kände att arbetet i mission var så som hon hade tänkt sig, redan som barn. På Nkinga träffade hon andra svenskar som var utsända av Skandinaviska Läkarbanken (SLB), som volontärer. Genom SLB fick Marita möjlighet att komma tillbaka till Nkinga och göra volontäruppdrag flera gånger. Vid några sådana volontärinsatser följde Carl med, vilket gjorde att han också fick upp ögonen för möjligheten att arbeta utomlands. Marita och Carl tog kontakt med flera sändande organisationer som Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), båda samfund de har relationer till. De var i process för en tjänst i ett annat afrikanskt land under en tid, men den processen slutade i att det inte blev aktuellt.

I våras såg man några fall av polio i Tanzanias södra grann­länder. För att utrota sjukdomen pågår en vaccinationskampanj med extradoser för alla barn under fem år.I våras såg man några fall av polio i Tanzanias södra grann­länder. För att utrota sjukdomen pågår en vaccinationskampanj med extradoser för alla barn under fem år.
Marita arbetar bland annat på förlossningsavdelningen. Efter språkstudierna kan hon nu prata swahili med patienterna.Marita arbetar bland annat på förlossningsavdelningen. Efter språkstudierna kan hon nu prata swahili med patienterna.

– Men det var så märkligt, samma dag som vi hade fått meddelande om att det inte blev aktuellt i den där processen, så ringde en pastor från Tanzania och sa: »Ni ska till Tanzania«. Han har aldrig ringt mig vare sig förr eller senare och det blev en sådan uppmuntran att han ringde just den dagen. En dörr stängdes, men det där telefonsamtalet kändes som en bekräftelse på att Gud kan öppna nya dörrar.

Marita och Carl gick, när detta hände, redan på ett ettårigt program för mission och interkulturella studier, Promis.

– Så det var snopet. Vi fortsatte på utbildningen och litade på att Gud hade en annan öppning för oss, än den vi först hade trott, säger Marita.

Under tiden då Marita reste fram och tillbaka på volontärinsatser till Nkinga, lärde hon känna en Nepalmissionär som heter Pernilla Ardeby, även hon hade relation till SLB men var utsänd via EFK. Pernilla har sedan tidigare utvecklat en kurs som heter Pediatric Nursing Course (PNC), vilket är en vidareutbildning för sjuksköterskor att få kunskap om att arbeta med barn.  

– Pernilla och jag jobbade då, under några år, med att anpassa PNC-kursen till tanzaniska förhållanden och jag genomförde tillsammans med Pernilla pilotkursen i PNC på Nkinga.

I relation till detta tog missionärshandläggaren Stefan Rosth på EFS kontakt med makarna Hasselberg och berättade att DLM sökte missionärer i Tanzania och att det vore naturligt med ett samarbete mellan EFS i Sverige och DLM. 

– Vi tog kontakt med DLM, sedan påbörjades en process som handlade om tjänst här i Tanzania, och det gick ganska snabbt. Vi sökte tjänst på försommaren 2019 och i augusti var det bestämt att vi skulle bli utskickade. 

Hasselbergs är nu, sedan början av 2020, utsända i ett samarbete mellan EFS och DLM.

– Det är väldigt naturligt med detta samarbete eftersom den lokala tanzaniska kyrkan, Evangelical Lutheran Church of Tanzania (ELCT), är systerkyrka för alla de skandinaviska lutherska missionerna, berättar Marita.

När Carl och Marita kom till Tanzania läste de först språk i fem månader. 

– Efter språkstudierna klarar vi nu att undervisa på swahili på bibelskolan och när jag arbetar på sjukhuset så talar jag swahili med patienterna, berättar Marita. 

Carl arbetar heltid på bibelskolan som teologilärare, där Marita också undervisar i hälsa och engelska, två dagar i veckan. Resten av sin tid jobbar Marita på lutherska kyrkans sjukhus i Bunda, 3,5 mil söderut från där de bor. Där arbetar hon på sjukhusets barnavdelning och på förlossningen med för tidigt födda barn, men gör även insatser på barnavårdscentralen när det behövs. För detta krävdes att Marita skaffade tanzanisk sjuksköterskelegitimation. 

– För att få legitimationen gick det åt mycket papper, intyg, underskrifter och stämplar. Men det gick till slut, säger hon med ett stort leende.

Marita är utsedd till missionär för Barn i alla länder, och jobbar med barns rättigheter med hjälp av exempelvis PNC. På sjukhuset i Bunda, där Marita arbetar, har fem sjuksköterskor fått ta del av denna vidareutbildning. De har på så vis fått nya verktyg i hur man, till exempel, kan arbeta med lek och avledning i smärtlindrande syfte. 

Flera PNC-kurser planeras framöver. Då är det meningen att de som redan gått kursen ska få vara med och undervisa. Det är en av idéerna med kursen. Om man har fallenhet för undervisning, så kan man fortsätta att undervisa när man själv gått kursen. 

– Då undervisar de först tillsammans med mig och vi blir på så vis fler och fler som blir ambassadörer för dessa nya sätt att tänka kring barnsjukvården. PNC-kursen är verkligen en ögonöppnare för dem som arbetar med barn i sjukvården.

Förutom arbetet med PNC-kursen, arbetar Marita även med informationsutbyten mellan barngrupper i Sverige och i Tanzania. 

– Jag berättar om barns situation här i Tanzania, så att barn i Sverige ska få en bild av hur det är att vara barn här, säger Marita. 

Inom Bial jobbar hon också med att göra barnkonventionen känd i stiftets arbete, i Tanzania.

 – Vi åker runt i kyrkor här i Tanzania. Jag brukar ha med mig dockor för att illustrera olika saker om barns rättigheter, både för barn och vuxna, i gudstjänsterna. En docka heter Haki (vilket betyder rättigheter), en annan heter Pendo (vilket betyder kärlek).

Marita ler när hon berättar om att möta både barn och föräldrar i gudstjänsterna. 

– Jag har fått Haki-dockan av missionär Ulf Ekängen och flera andra dockor av andra vänner, säger Marita. Det är verkligen toppen att använda dockorna för att förklara och berätta. Dockorna använder vi även i vården. Om vi till exempel ska sätta en kanyl eller göra något annat ingrepp, då kan vi först visa på dockan vad det är vi ska göra på barnet.

Marita använder ofta dockor (här dockan Haki) när hon berättar om barns rättigheter. Hon kan också använda dockor inom vården för att visa ett barn hur ett ingrepp ska gå till.Marita använder ofta dockor (här dockan Haki) när hon berättar om barns rättigheter. Hon kan också använda dockor inom vården för att visa ett barn hur ett ingrepp ska gå till.
»Det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.«»Det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.«

När Marita berättar om den förändring hon börjar se som en följd av sitt arbete blir hon full av allvar och intensitet.

– Sakta men säkert får fler och fler upp ögonen för att man kan se på barn på andra sätt än man gjort tidigare. Jag har flera berättelser om personer som säger att de förstått att det finns bättre sätt att uppfostra barn än att slå dem. Det är uppmuntrande, när det börjar sprida sig. Det är också uppmuntrande när jag får komma in i en stressad eller smärtfylld situation där barn går igenom något svårt på sjukhuset. Att komma med min docka och få ett fint samtal eller hjälpa barnet igenom en svår behandling eller något som gör ont – bara genom att leka oss igenom hela förloppet. Att man även i en svår situation kan få leenden och skratt. Det gör det hela värt det!

Jag frågar Marita varför det är viktigt för kyrkan och missionen att arbeta med barns rättigheter.

– På grund av Guds kärlek till barnen och att Jesus är barnens vän. Eftersom vi är Jesu efterföljare ska vi också vara barnens vänner. En del säger att barnen är framtiden. Det är ju sant. Men det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.

När vi avslutar vårt samtal frågar jag Marita vad hon skulle säga till sig själv som barn, om hon kunde. Vad vill du säga till den där lilla flickan som upplevde en missionskallelse och fick en »ärta« i sitt hjärta? Marita skrattar och får något drömmande i blicken. 

– Jag skulle säga: »Jag är här nu«. 

Hemma hos Tranefeldts

Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.

–  Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.

Bild: Dagmawit AlemayehuBild: Dagmawit Alemayehu
– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet, säger Elias Tranefeldt som undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska Seminarium i Addis Abeba.– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet, säger Elias Tranefeldt som undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska Seminarium i Addis Abeba.
En del av Sophias vardag som översättningsrådgivare är att möta etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering. Bild: PrivatEn del av Sophias vardag som översättningsrådgivare är att möta etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering. Bild: Privat

De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.

– Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.

Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.  

Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk. 

Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.

– SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.

Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet. 

På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.

– Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare. 

Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.

När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«

– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.

Sophia och Elias berättar att de lekfulla tvillingparen Gabriel och Josef, och Emanuel och John, har berikat den härliga tiden i Etiopien.Sophia och Elias berättar att de lekfulla tvillingparen Gabriel och Josef, och Emanuel och John, har berikat den härliga tiden i Etiopien.
Den första tiden i Etiopien präglades av en tuff graviditet för Sophias del, men flytten var också en källa till mycket glädje.Den första tiden i Etiopien präglades av en tuff graviditet för Sophias del, men flytten var också en källa till mycket glädje.

I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne. 

– Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt. 

Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.

– Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.

Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande: 

– Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.

Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades. 

– Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.

Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.

– Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdes­komplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.

Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet. 

Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus. 

– Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk. 

»Vi vill dela denna utmaning med vår omgivning här«

Det förödande coronaviruset påverkar hela världen, så ock EFS samarbetsorganisationer och missionsfält. Trots oroligheter har samtliga missionärer valt att stanna kvar.

Etiopien-missionärerna Frida och Andreas Thornell säger så här om den rådande situationen: 

– Detta är ju vårt hem. Barnen har vuxit upp här, vi har grannar och vänner, får och höns och hund. Vi har ett arbete att göra. Dessutom känns det inte rätt att plötsligt lämna landet, vi vill dela denna utmaning med vår omgivning här. Och för oss personligen känner vi inte att det är en onödig säkerhetsrisk att stanna kvar i Etiopien, vi tillhör ingen riskgrupp.

Frida och Andreas ThornellFrida och Andreas Thornell

För Tanzania-missionärerna Nora och Hannes Sandahl ser vardagen annorlunda ut på många sätt. Likt skolorna i Etiopien har även de i Tanzania stängt ned sedan 20 mars. För de flesta barn i Tanzania innebär det i praktiken lov med lek och att driva omkring runt sina hem, förklarar Nora. Deras barn har dock privilegiet att få del av undervisningen på distans.

– Jag planerar att arbeta deltid på Ilula sjukhus, på vilket sätt och i vilken mängd beror på hur belastat sjukhuset blir och vilken personalsäkerhet de kommer att kunna uppnå. Hannes arbetar fortfarande med stiftets diakonala arbete och förbereder för huvudkontorets påskinsats, där stiftspersonalen besöker en utsatt by och några utsatta familjer för att överlämna insamlade gåvor och för att be tillsammans, säger Nora.

Församlingar världen runt, inte minst i Sverige, har valt att helt övergå till webbgudstjänster. I Tanzania har kyrkorna uppmanats att i stället utöka antalet mässor så att besökarna kan sitta mer glest i lokalerna och därmed förhindra trängsel.

Nora och Hannes SandahlNora och Hannes Sandahl

Missionärerna Marita och Carl Hasselberg, som just nu läser språk i Iringa, vädjar att EFS lyfter Tanzania i bön. 

– Be gärna att Tanzania och Afrika förskonas från en stor epidemi, om vishet för landets ledning och för sjukvården, och be gärna för att vi ska kunna lära oss språket så att vi snart kan börja göra en insats i kyrkan.

Marita och Carl HasselbergMarita och Carl Hasselberg

Även Frida Thornell vill att EFS ropar till Gud för Etiopien. 

– Be för att smittan inte ska drabba dessa utvecklingsländer med samma framfart som vi sett i andra länder. Be för vishet, lugn och beskydd, vädjar hon. 

Den ständige missionären

Carl-Erik Sahlberg vet hur det känns att befinna sig långt ner på den sociala stegen. Som tolvåring bodde han en tid med sin mamma och bror i två rum i änden på en ladugård. Mamman bar hela försörjningsbördan och det var tufft.

Nu sitter Carl-Erik i ett vackert hus med berget Kilimanjaro som imponerande fond. Han kan tacka Gud, inte bara för egen mat på bordet utan för att han här i Tanzania kan bidra till mat och husrum till ytterligare nästan 200 personer varje dag.

Han känner sig rik, den fattige tonårspojken från Svenstavik i Jämtland.

Bild: Magnus AronssonBild: Magnus Aronsson
När Carl-Erik Sahlberg fyllde 74 kände han för första gången i livet en tacksamhet över sin ålder. – Det känns nästan som en gåva att få bli äldre. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.När Carl-Erik Sahlberg fyllde 74 kände han för första gången i livet en tacksamhet över sin ålder. – Det känns nästan som en gåva att få bli äldre. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.

– Ibland tänker jag att det var bra att gå igenom den där uppväxten, man blev inte bortskämd, säger Sahlberg och fortsätter: 

– Jag har tänkt på hur människor som lever i överflöd ibland verkar tomma och deprimerade. Här i Tanzania tror jag knappt jag mött någon som är håglös på det sättet.

Huvudparten av det hjälparbete han nu driver tillsammans med hustrun Overa sker genom organisation Mokicco, Mount Kilimanjaro Children Care Organisation. I dagsläget består det av 26 familjehem där 130 barn, som tidigare varit övergivna, får mat, trygghet och framtidstro. Föräldrar som bryr sig. En säng att sova i.

– Fördelen med familjehem är att när barnen blivit lite äldre så finns det ett hem att återvända till. På ett vanligt barnhem kommer hela tiden nya barn, så din sängplats finns inte kvar, barnen där blir föräldralösa en andra gång i livet, säger Carl-Erik.

Men andra hjälpbehov gör sig också ständigt påminda. Behoven knackar i bokstavlig bemärkelse på dörren varje dag hos Carl-Erik och Overa. Därför har de startat Missionsfonden och via den får människor hjälp att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får små bidrag till nyföretagande.

Att säga nej är svårt.

– Vi skriver upp alla, så det blir ett kösystem. Sedan förklarar vi att det kan ta tid innan de får hjälp. Vi ber alltid om ett brev från prästen eller byordföranden som intyg på att det personen säger är sant.

– Alla beskriver sin nöd och vi har också gått på en del nitar. Men man får se upp så man inte blir hårdhjärtad och tror att alla försöker lura en.

Ett viktigt projekt är att bygga enkla bostäder. De flesta av de 24 små husen som hittills byggts har gett tak över huvudet för fattiga änkor.

– När jag en dag är borta står husen kvar. Det är att göra avtryck i världen, säger Carl-Erik.

Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.
Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Förutom deras hjälpinsatser undervisar båda två på bibelskolan i Mwika.Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Förutom deras hjälpinsatser undervisar båda två på bibelskolan i Mwika.

Ja, hur vill han bli ihågkommen? Och hur minns han själv sitt liv? Memoarerna är påbörjade, men med tanke på den fulltecknade kalendern och alla visioner för framtiden så lär det dröja innan det är aktuellt att ge ut dem. I den nyutkomna boken Välsignelser i mitt liv (Semnos förlag, 2019) finns dock många glimtar ur livsresan. I förordet konstaterar Sahlberg att han tidigare varit van att kallas »ung«. En tid var han näst yngsta präst i Sverige, och han var på sin tid en av de yngre kyrkoherdarna. Nu kallas han »mzee« i Tanzania, vilket betyder »gamling« i en hedrande betydelse.

Vissa av hans tidigare elever från bibelskolan i Makumira på 1980-talet, då han var missionär i Tanzania, börjar nu att gå i pension. Ett par av dem blev med tiden biskopar i den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, till exempel nuvarande ärkebiskop Fredrick Shoo, ledare för kyrkan med sju miljoner medlemmar.

– Han hälsar mig »shikamo« som den underordnade gör, ungefär som ett barn skulle säga till en äldre. Han gör det med glimten i ögat, men vi tycker båda att det är lite roligt att han hälsar mig så, säger Carl-Erik och skrattar gott.

Carl-Erik är 74 år, men inte intresserad av att sätta sig på åskådarplats. Vid sin senaste födelsedag slogs han dock av tanken att det inte är alla förunnat att uppnå den åldern.

– För första gången kände jag tacksamhet över min ålder. Förut har jag tänkt att »det är väl inget roligt att bli äldre«, men nu har det börjat kännas nästan som en gåva. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.

I takt med att han har blivit äldre har Carl-Erik blivit mer »seriös« när det gäller att människor ska få upptäcka den kristna tron.

– Jag vill inte dö som en tyst kristen som inte delade med mig av min tro, som ju betytt allt i mitt liv. Jag är ingen bra evangelist men jag försöker i alla fall. Jag vittnar ofta för de fattiga om att jag själv varit fattig, men att mycket vände när jag blev kristen och att det håller att lita på Gud. Någon skulle kanske kalla det framgångsteologi – men hellre det än motgångsteologi. 

Carl-Erik blev pensionär 2012 och mest konkret innebar det avslutning på tjänsten som direktor i S:ta Clara kyrka. Prästkragen finns dock kvar, liksom kallelsen. Friheten gav möjlighet att återvända till Tanzania. Hem till hustrun Overas barndomstrakter.

Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Hon flyttade med honom till Sverige i slutet av 1980-talet, tjänstgjorde som präst och trivdes bra. Tankarna på ett liv i Tanzania tog egentligen fart när Overa 2005 fick en tomt av sin far. Under årens lopp har de hunnit att bygga ett par hus där, ett hem som de beslutade att flytta till efter pensionen.

Men det är inte frågan om något stillasittande. Förutom familjehemsverksamheten och andra hjälpinsatser undervisar både Carl-Erik och Overa på bibelskolan i Mwika. Carl-Erik undervisar i allmän och afrikansk kyrkohistoria och det är ingen överdrift när Carl-Erik säger att han »älskar kyrkohistoria«.

– Kyrkohistoria handlar om människor och Guds handlande med människor. Tänk att kyrkan efter alla förföljelser, efter allt som den gått igenom – eller själv varit orsak till – ändå har bestått!

Helt nyligen har han kommit ut med en bok om just kyrkohistoria: Dag för dag – ett kyrkohistoriskt kalendarium (Semnos förlag) med en händelse för varje dag från hela världens och alla tiders kyrkohistoria.

Knappt hade den lämnats till tryck förrän Carl-Erik var igång med nästa manus. Han ger ut böcker både i Sverige och i Tanzania. Just nu jobbar han på ett utkast till en bok som ska komma i vår, en teologisk bok på svenska med arbetsnamnet De tre nycklarna. 

När han inte skriver böcker är det informationsbrev från Mokicco som gäller, eller så skriver han kanske på en debattartikel. I ett antal debattartiklar har Carl-Erik talat om de dystra prognoserna för Svenska kyrkan med sjunkande medlemsantal, förrättningssiffror, församlingar och gudstjänstbesök. Trots att han har flyttat så släpper inte engagemanget, kärleken har inte mattats.

– Jag älskar Svenska kyrkan, den är ju mitt liv.

För ett par år sedan startade han nätverket Vägen. Vid den första samlingen var de tolv personer som möttes i Göteborg. Nu har Vägen drygt 400 medlemmar.

– Vårt mål är att kyrkan ska vända och tända. Faktiskt så ser jag sådana tecken. Jag tycker att den håller på att vända från en inriktning som sagt ja till allt i samhället – jag har myntat begreppet »reträtteologi« – för att åter på klassiskt kristen grund vara stolt över att vara kyrka.

Initiativet Vägen vill vara »ett positivt heja-rop!« till alla goda krafter inom Svenska kyrkan. 

– Det är inte säkert att jag ska vara personen som Gud vill använda, jag sitter ju här. Men jag sådde ett frö. 

Julhälsningar från missionsfälten

Familjen Sandahl

Familjen Sandahl, Tanzania

”Året som gått har varit innehållsrikt. I januari fick vi en son! Vårt fjärde barn och ännu en skatt att vårda och vägleda. För 1,5 år sedan flyttade vi från Makete till Iringa i Tanzania och det har tagit oss ungefär ett år att komma in på denna nya plats. Från att ha känt oss väldigt vilsna, har vi nu en trygg tillhörighet i Iringa. Vi har kommit in i ett arbetslag där vi känner oss välkomna och uppskattade, omfamnats av en ny internationell gemenskap, fått ordning på hem och anställda och barnen trivs i sina skolor. Det tar sin tid. Och likaså kraft.

Många svenska gäster har vi haft på besök och det har fått en större plats i vårt arbete och vår vardag. I oktober gästades vi av 25 barnledare från olika platser i Sverige som genom EFS och Salt fick möjlighet till en inspirationsresa till Tanzania och Iringa. Kul!

I backspegeln ser vi ett år som har utvecklats positivt och med stora välsignelser. Men utmaningar finns. Be gärna för om hälsa, kraft, hjälp att prioritera tid och resurser, vägledning i vårt arbete samt om en bra balans i hur vi kan finnas där för vänner och grannar i nöd.

Familjen Sandahl tar nya tag – 2019, välkommen!”

Familjen Tranefeldt

Familjen Tranefeldt, Etiopien

”Mekane Yesus Seminary (MYS) och Lutheran Bible Translators (LBT) har precis skapat ett nytt bachelorprogram i teologi: bibelöversättningsprogrammet! Då kraven på stipendiaterna är att de kommer från en språkgrupp utan egen bibelöversättning, har vi i år en mycket blandad etta på MYS, kulturellt sett. Då MYS och LBT tagit hjälp av experterna på SIL (Soph­ias arbetsplats) gällande nämnda program, kommer MYS och SIL att börja arbeta tillsammans på denna front. Därför får Sophia (troligtvis) snart undervisa samma studenter i översättningsmetodologi som jag (Elias) nu – med mycket glädje – undervisar i bibelvetenskap. Ett nytt grepp och ett spännande samarbete som förhoppningsvis får mynna ut i många och goda översättningar i sinom tid.

Vi gläder oss också åt den så kallade Oral Bible Translation som Sophia arbetar med i Blå Nildalen, men var gärna med i bön för att oroligheterna där inte ska få förstöra arbetet. Frid på jorden bland människor, förkunnar julänglarna. Måtte det få bli verklighet i Etiopien också.”

Ulf Ekängen

Ulf Ekängen, Tanzania

”Tack vare att president Magufuli satsar på att flytta mycket av den statliga verksamheten från Dar es-Salaam till Dodoma får vi bättre vägar, med följd att folk kör fortare och fler olyckor inträffar. Presidenten syns allt oftare i media, samtidigt som media kontrolleras mer än tidigare.

Det har för många varit ett svårt år. I fjol var det missväxt på många håll med svält som följd. I år har man försökt att ta ikapp det som förlorades utan att lyckas speciellt bra. Än så länge finns det mat, men om en månad eller två kommer förråden att ta slut. Vad kommer man att leva av då? Staten förnekar svälten i fjol och har med andra ord inte gett någon hjälp.

Vårt eget stift växer så fort att vi inte riktigt hinner med. Jag försöker besöka varje ny predikoplats som öppnas, men i år har jag inte hunnit det. Det är en härligt att vi växer, samtidigt som det är frustrerande att vi inte har tillräckligt med personal för att ta hand om tillväxten på ett bra sätt.

Bed för Dodoma stifts stora evangelisationsarbete. Bed för att kommande regnperiod blir bra, så att folket får mat. Bed för alla anställda i vårt stift. Bed för landets president och hans medarbetare.

… Och bed om ett Gott Nytt 2019.”

Familjen Thornell

Familjen Thornell, Etiopien

”Samiras ord ringer i mitt öra: »Jag känner knappt den Gud jag tror på.« Hon vill studera Bibeln och be med andra kristna – men hon kommer från en familj där detta är otänkbart. Hon har försökt att läsa evangelierna i sin telefon men blev upptäckt, inlåst och slagen.  Hennes jul är så långt ifrån mitt tomtenissepyntade december och jag förstår att hon kommer att fira ensam med Jesus. »Det är bra det«, säger hon.

För ett par veckor sedan hade vi med oss en annan vän till en gudstjänst. Han hade klätt upp sig till tänderna och när han gick in genom dörren med sina vidöppna ögon insåg jag att detta var första gången han såg en kyrka. Muse har varit kristen hela sitt liv, men är uppvuxen i en stad där det är förbjudet att följa Jesus. Hans mamma har undervisat honom i hemlighet, men att nu få vara en del av en »riktig« församling är enormt stort för honom. Han har kunnat ta en paus från den verklighet Samira är kvar i.

Det är jul. Och även om vi är smärtsamt medvetna om Samiras vardag, Muses bakgrund och deras landsmäns situation, så väljer vi att njuta av den frihet vi fått. Vårt hus här i Etiopien fylls liksom många andra svenskars hus av pepparkaksdoft, små hemmagjorda tomtenissar och en tänd adventsstjärna. Barnen tränar för julspelet i sin internationella skola och vi förbereder för gudstjänster och julfester. Jag älskar allt detta, men vi firar med en längtan att få dela denna frihet med våra syskon. I en fysisk gemenskap om det går. Eller i bön för dem, om den fysiska gemenskapen är omöjlig.

Tack för att också ni ber för våra syskon som lever i förföljelse. Tack kära EFS för allt vi alla fått betyda under detta år!”

Gunnar och Monica Edmark

Gunnar och Monika Edmark, Etiopien

”Här i Aira har torrtiden börjat vilket innebär att det blir varmare för var dag.

Studenterna som vi undervisar är inne på sina sista veckor i skolan och snart hålls en stor avslutningsfest (alla blir inte godkända men firar ändå). Under hösten har det varit möjligt att ta emot gäster, ett för oss mycket uppskattat inslag. En av våra uppgifter är att se till de fyra klinikerna. En doktor från sjukhuset följer då med och träffar mellan 200 och 300 patienter under två, tre dagar. Sjukhuset har haft svårt att få budgeten att gå ihop med höga personalkostnader och låga inkomster. Mycket beror på att vägarna titt som tätt stängs av på grund av frustrerade ungdomar som demonstrerar. En nödvändig arbetsuppgift är att förbättra och förnya säng- och patientkläder. Det finns mycket i förråden och med fantasi och små arbetsinsatser kan man göra många saker användbara på nytt. (Operationsbyxor i storlek XL kan till exempel bli skjortor för barn!) Vi åker hem över helgerna för att få hålla och snusa på vårt barnbarn Harry, 4 månader gammal.

God Jul och Gott Nytt År!”

 

Martin Alexandersson, Centraleuropa

”Glädjeämnen det senaste året har varit att se människor växa i sina gåvor och funktioner och att många har fått en förnyad vision för den lokala församlingen och för arbete i Guds rike.

En utmaning som vi har haft i Tjeckien/Slovakien har varit att vår kontaktperson varit långtidssjukskriven i sviterna av borrelia, vilket gjort att rekrytering av nya deltagare gått trögt.

I Armenien/Georgien har utmaningen i stället varit att fundera över vår roll och vad vi ska prioritera. I både dessa områden finns det också kulturella utmaningar, även om relationerna med de kyrkor, samfund och organisationer vi arbetar med är väldigt goda.

En utmaning inför kommande år är att hitta rätt personer för våra olika kurser samt rätt samarbetsformer med våra nationella partners. Dessutom kommer min anställning inte att förlängas, så hur finansieringen ska se ut under nästa år är ett böneämne.”

På äventyr med Gud i Tanzania

»Alla ni som älskar Jesus, säg Amen!«. Pastor Tumaini, kollega med Bial-missionären Nora Sandahl, sjunger så för att få uppmärksamhet och samla gruppen som består av söndagsskolledare från församlingar i Iringa och gänget från Sverige. Hon undervisar om ledarens viktiga uppdrag och kyrkans uppdrag att undervisa barn. En god tid för att plantera Guds ord är när barnen är små, det är Tumaini säker på. »Be till Gud varje dag, så får du växa. Läs Guds ord, så får du växa«, det är orden i nästa sång som pastor Tumaini lär ut.

I två veckor fick 23 barnledare och missionsintresserade från Salt och EFS uppleva Bial på nära håll. Bild: Sofia SvenssonI två veckor fick 23 barnledare och missionsintresserade från Salt och EFS uppleva Bial på nära håll. Bild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson

Hennes passion för barn och kyrka lyser igenom. I smågrupper planerar sedan tanzanska och svenska ledarna söndagsskolan som ska vara nästa dag med lekar, sånger, bön och bibelberättande. Stunden med barnen i söndagsskolan skapar oförglömliga minnen.

En av ledarna är 17-åringen Miriam Helgesson från Alingsås. Hon upplevde resan som otroligt givande och att den gav en större inblick i deras värld. Hon känner att vi lever i helt olika världar.

– Det är så stor skillnad på människorna. I Sverige har vi lätt att vara otacksamma även fast vi har allt vi kan önska oss, men där så blev förskolebarnen jätteglada över en näve popcorn. Men fastän vi är så olika så är det ändå väldigt coolt att se hur vi kan finna gemenskap i Gud. Jag är så nöjd över att jag kunde följa med och att en massa andra också fick uppleva allt detta, säger Miriam.

Gemenskapen i Gud, trots olika språk och kultur, blir stark när gruppen följer med Bial-missionären Ulf Ekängen till massajbyn Chitego.

– När jag steg ur bilen mötte jag en äldre massajkvinna. Vi höll varandras händer och hon tittade mig djupt i ögonen. Det var som att tiden stod stilla en stund, säger Maria Bjärneroth.

Bjärneroth är Soul Children-ledare i Kalmar och förstår att vårt besök hos massajerna, ett folk med låg status i landet, är viktigt för dem, likväl som det förändrar oss svenskar. Det blir ett sådant möte som för Ulf är en oumbärlig del av missionen: »där händer möts, där händer något.«