Vi ses en sen kväll över en bit mat och samtalsämnet är den helige Ande och hur han leder oss i vardagen. Hans börjar samtalet med att fritt citera Johannes 3:8

– »Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«

Hans Bratt Hernberg har inte haft någon spikrak väg till prästyrket. Han blev, för att använda hans egna ord, frälst i samband med en djup livskris när han var trettio. Ganska snart upplevde han kallelsen att bli diakon, i Göteborg trodde han. Men dåvarande domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling, Tony Guldbrandzén, ringde upp honom då han gick på Ersta och frågade om han inte ville jobba med Carl-Erik Sahlberg på »Plattan«. Så fick han en tjänst delad mellan S:ta Clara och Storkyrkan. Det var både underbara och lärorika år. I S:ta Clara mötte han också Viveca som skulle bli hans fru. Miljön var starkt präglad av bön och av att Andens olika gåvor var i funktion i vardagen.

Hur kom du i kontakt med karismatiken för första gången?

– När jag var nyfrälst så bodde jag över hos min andlige mentor som just då läste till präst. Han sa att jag behövde få uppleva den helige Anden och så bad han för mig. Sedan när han gick och lade sig låg jag på hans soffa och bad. Plötsligt fick jag ett nytt bönespråk. Jag förstod inte vad det var som hände utan trodde att jag drabbats av en knäpp. Jag sprang in till hans sovrum och väckte honom men han lugnade mig och sa att jag precis fått uppleva att bli fylld av Anden, kalla det andedop eller andeuppfyllelse om du vill. Jag fick en sådan kraft och inspiration att jag omedelbart måste ge mig ut på stan och vittna om Jesus. En annan effekt var att jag började sträckläsa Bibeln.

Vad har denna upplevelse tillfört i ditt arbete?

– Jag ber och söker alltid den helige Andens ledning. Den helige Ande är mycket personlig men vittnar alltid om Jesus – om hans död och uppståndelse.

Hur upplever du ledning?

– Jag gör inte alltid det, men jag märker ofta på den jag talar med att något händer. Ibland är jag alldeles för ivrig, i början när jag arbetade som diakon hade jag inget tålamod.  Då kunde jag redan efter några minuters samtal fråga en om person om denne ville bli frälst.

Du låter nästan mer som en klassisk evangelist än en präst?

– Det stämmer nog, jag var den förste som fick Roger Larssons evangelistfonds pris 2007. För pengarna åkte jag och Viveca till Los Angeles, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi trodde att det var en »en gång i livet-resa« vi gjorde men kände att här skulle vi vilja bo. Så vi bad om det, att jag skulle kunna få en diakontjänst i USA. Men vi såg inga öppningar och hyste egentligen inget större hopp.

En tid senare upplevde Hans en kallelse att läsa till präst och kom att bland annat arbeta som ungdomspräst i Norra Botkyrka och som fängelsepräst. När han sedan gick utbildningen till kyrkoherde så tipsade en vän om arbetet i Los Angeles.

Han fortsätter med att beskriva sitt förhållningssätt till Andens ledning:

– Jag tror inte att man i alla lägen kan lära sig att höra Andens röst utan det handlar i första hand om att kapitulera inför honom. Att ge upp – att ge allt »uppåt«. Det går inte att kontrollera eller att manipulera Anden – jag måste inse att på ett plan så är det inte är jag som är i kontroll. I stället måste jag ställa in mig på att tacksamt ta emot och flytta mitt ego åt sidan.

För att förtydliga så ger Hans ett målande exempel på vad han menar utifrån vad som hände honom och Viveca förra julen.

–Jag och frun var och firade jul hos ett par vänner i Santa Barbara. Medan vi är där ringer en svensk vän för att önska god jul och säger spontant att vi ska få uppleva ett »julmirakel«.  När vi sedan är i bilen på väg hem ringer en arg man och skäller på oss för att vi inte firar gudstjänst i den svenska kyrkan i Los Angeles. Jag blir helt ställd – för vi hyr in oss i den norska sjömanskyrkan. Det finns ingen »svensk« kyrka i LA, eller? Mannen ger oss namnet på en kyrka, Angelica Lutheran Church, och en adress. Så vi åker dit på självaste julafton. Och mycket riktigt så finns det en kyrka på den adressen, vi går ur bilen och fram till byggnaden. På något sätt förnimmer vi att här ska vi vara – så vi lägger händerna på kyrkans vägg och börjar be. Då säger Viveca att vi ska gå in. Inne i kyrkan möter vi en grupp latinos som har möte och de blir lite förvånade av att se två vita främlingar kliva in i kyrkan. Men Viveca talar bra spanska så vi får en positiv kontakt och vi blir presenterade för pastorn som heter Cesar. Nu börjar det märkvärdiga, säger Hans och fortsätter:

– Han berättar att han har varit i Sverige och var mycket förtjust i vårt land. Hans första prästtjänst var i staden Oberá i Argentina – som har en stor svensk koloni. Det visar sig att Cesars mentor i den svenska kyrkan där är far till en av våra absolut bästa vänner. I S:ta Clara gjorde vi flera insamlingar till svenskkolonin i Oberá då de har många fattiga. Men inte bara det: Angelica Lutheran Church är ursprungligen byggd av svenska emigranter och började som en svensktalande församling. Och nu vill pastorn och församlingen hitta tillbaka till församlingens svenska rötter, för i år firar de 130-årsjubileum. Innan vårt samtal är slut utbrister pastorn: »This is a Christmas miracle« – detta är ett julmirakel.

Vad hände efter det?

– Nu firar vi gudstjänst på svenska där en gång i månaden och den sjuttonde november är vi med och firar 130-årsjubileet. Kyrkan har fått tillbaka sin anknytning till Sverige.

Hans avslutar samtalet med att berätta om hans och Vivecas vardag. Hon är psykoterapeut och arbetar med själavård i församlingen. De får sina löner betalade från Sverige men övrig personal i församlingen, totalt fyra tjänster, finansieras via kollekterna. Arbetet, förutom gudstjänster och förrättningar, handlar mycket om att möta människor i nöd. Allt från vilsna ungdomar som behöver hjälp med en biljett hem till Sverige, via fattigpensionärer utan sjukförsäkring till välbeställda människor i behov av själavård.

– Den helige Ande ger inte bara ledning, Han utrustar också med kraft så att man orkar möta alla behov i kärlek.

 

Fakta:

Hans Bratt Hernberg

Ålder: 54 år.

Födelseort: Gävle.

Familj: Gift med Viveca, 2 egna och 3 bonusbarn.

Verksam som: Kyrkoherde i Svenska kyrkan i Los Angeles där det bor cirka 40 000 svenskar, men räknar man med andra generationens utvandrare så är det omkring 160 000 personer.

Christoffer Abrahamsson är känd som »Bajen-prästen« på grund av sitt engagemang i supporterklubben Bajen Fans och bekant för både Budbärarens och Tidningen Dagens läsare genom sina debattartiklar, bokrecensioner och teologiska reflektioner. Till vardags jobbar han som präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Om man vill sammanfatta tonen i Abrahamssons olika artiklar skulle man kunna låna titeln på en bok av den amerikanske pastorn Brian McLaren: en generös radikalitet. Det är en generös och radikal hållning, inte en kall eller hård radikalitet. Den kritiska och ibland profetiska udden genomsyras av en själavårdande och skapelsebejakande grundton.

I flera av sina debattartiklar lyfter han fram att vi inte bara ska acceptera att vi är skapade utan också bejaka och respektera vår kroppslighet, vår vilja och våra känslor. Abrahamsson talar till och med om de sjukskrivna som »vår tids profeter« som vittnar om att vårt samhällssystem inte är människovänligt eller skapelsebejakande.

– Kroppen och kroppslighet blir ofta något vi försöker befria oss från. Vi slutar lyssna till vårt känsloliv, vår kropp och vår vilja. I kyrkan handlar det ofta om att vi gör det »för Guds skull« för att bli frommare – och i samtiden tycks det snarare handla om en föreställning om att hela vårt jag, både vår kropp och vårt psyke, är konstruerat och formbart. Samtiden uppmanar oss att sträva efter perfektion och hindrar oss därmed från att vara förnöjda. Det i sin tur leder till att vår kropp blir ett projekt som vi hela tiden måste förändra och förbättra. Kroppen blir inte längre en gåva att ta emot och förvalta, säger han och fortsätter:

– I Bibeln betonas gång på gång att vi är skapade som kroppsliga varelser och vi måste bejaka vår kroppslighet för att kunna möta Gud i hans gudomlighet. Det här gäller också i relation till vårt känsloliv. Om vi tränger undan jobbiga eller det vi tror är förbjudna känslor så kommer vi längre ifrån oss själva. Då får vi också svårare att möta varandra. Det påverkar även vår relation till Gud. Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta. I stället vill Gud stärka vårt jag så att vi kan få en starkare relation till honom som ett du. En relation förutsätter både ett jag och ett du och det gäller också i vår relation till Gud.

Abrahamsson betonar att vi måste möta oss själva för att möta Gud. Jag frågar om han tycker att det finns någon relation mellan det här skapelsebejakande perspektivet och karismatikens område.

– I Bibeln uppfattar jag att den återkommande tematiken är att Gud vill upprätta vårt jag för att kunna få en relation till oss. Den helige Ande är till hjälp för det. Anden är en hjälp för vårt jag och inte ett hot mot vårt jag. Paulus ber i Efesierbrevet »måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande«. Guds Ande syftar till att upprätta vår inre människa. Att leva karismatiskt tänker jag är att leva med en öppen famn gentemot världen och med ett öppet hjärta gentemot Gud. Den öppna famnen innebär att man är beredd att omfamna hela skapelsen, inklusive sig själv och det öppna hjärtat innebär att man har en öppenhet för Guds »parallella« verklighet – Guds rike, säger han.

Karismatiken är ett område som både varit till välsignelse för människor och även skapat sår och ibland splittring. Därför blir det såklart intressant att fundera kring om det finns någon »klokhet« kring det karismatiska som man som församling kan behöva ha med sig.

– I Uppenbarelseboken står det att Jesus står mitt i församlingarna och talar till församlingarna. En insikt om att Jesus redan är i vår mitt gör att både jag och församlingen kan slappna av.
Vi inser att det inte är någons uppgift att »släpa dit« Gud, eller att »släpa församlingen« till Gud. I stället får vi be Gud om öppnade ögon att se hans närvaro i vår mitt. Det karismatiska är en gåva vi får ta emot och förvalta. Men Gud verkar genom oss på olika sätt, och de sätten är olika och måste få vara olika. När man ställer Guds tillvägagångssätt mot varandra så kommer det att uppstå splittringar. När vi ställer Guds gåva »förnuftet« mot Guds ledning genom våra känslor mot varandra så kommer vi tvingas välja någonting av det. Antingen klyver vi församlingen eller oss själva. Men en breddad förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och inte måste skapa motsättningar utan kan komplettera varandra.

Under valrörelsen har det förekommit en del personer i kristenhetens periferi med anspråk på övernaturliga budskap till kristna att rösta si eller så eller att vi ska be för en specifik regering. I Abrahamssons debattartikel Så kan Svenska kyrkan bli profetisk igen så menar han i stället att kyrkan ska söka sig ifrån och inte till makten för att kunna vara profetisk.

– Generellt kan jag säga att jag anser att vi alltför ofta klär våra egna uppfattningar i religiöst språk när vi vill få andra människor att göra som vi säger och inte ifrågasätta det. Där tror jag att vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«. Det finns även en tendens i alla samhällen, och särskilt i tider som präglas av oro, att låta Guds vrede bli det främsta tilltalet till samtiden. Där tror jag man måste inse att Guds kärlek och Guds vrede inte är varandras motpoler, utan vreden är kärlekens nödvändiga medpart. Gud är inte vred för att han är »arg« utan för att han älskar sin skapelse. Så vreden är riktad mot det onda, det som gör världen mindre lik Gud.

Under vårt samtal har jag ofta tyst eller högt utbrustit »vad intressant!« och sett många nya samband. Jag inser att Christoffer Abrahamsson har en väldigt god förmåga att göra teologi konkret. Det är också så att den »spiritualitet« som Abrahamsson förespråkar har en ganska konkret inriktning. Det handlar om att dela Guds kärlek till skapelsen och att närma sig själv och sanningen om sig själv i dialog med Gud. Min avslutande fråga handlar om han har något andligt råd till den som känner att tron och livet är torrt eller tomt.

– Här stödjer jag mig på 1500-talsteologen Ignatius av Loyola som har vissa principer för andlig vägledning. Det handlar om att fråga sig: »Vad ger mig energi och liv och vad dränerar mig på energi och liv?« samt »vad hjälper mig att se Gud och vad hindrar mig att se Gud?« Här visar det sig att sociala medier ofta är sådant som dränerar oss på energi, medan naturen och bönen när oss. Lär känna dig själv och dina behov och sätt ord på dem inför Gud: din längtan är också en mötesplats med Gud.

 

Fakta:

Christoffer Abrahamsson

Ålder: 30 år.

Familj: Gift med Malina, dottern Miriam, 2 år.

Födelseort: Uppsala, uppväxt i Vederslöv utanför Växjö.

Verksam som: Präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Förebild: Människor som genom sin sårbarhet synliggör Guds godhet.

Brinner för: Att människor ska söka och finna Gud i allt.