Behov som öppnar dörrar

Knappt hade julmaten hunnit sjunka ner innan Erik Johansson packade väskan för att åka till Irak. Denna gång handlade besöket hos partner­organisationen Capni om att göra en organisationsbedömning inför kommande ansökan om Sidapengar.

– Det känns fantastiskt roligt att samarbeta med en lokal, kristen organisation. Det är en väl fungerande organisation med mycket kompetent personal, berättar Erik.

Capni startades av några ortodoxa kristna i början av 90-talet och bedriver i dag bland annat sjukvård, socialt arbete och påverkansarbete i rättighetsfrågor. Sedan 2015 har EFS varit med och gett stöd till fritidsverksamhet för barn, så kallade »barnvänliga områden«.

– Det är svårt att tala om resultat av arbetet, men vi kan se att det har bidragit till att individer har haft möjlighet att finnas kvar i regionen. Det är oerhört glädjande.

I takt med att de akuta behoven har minskat har Capni mer och mer velat fokusera på långsiktiga insatser. Det innebär att större delen av fritidsverksamheten för barn kommer att läggas ner, vilket ger EFS möjlighet att ge stöd till andra insatser. Barn och deras rättigheter kommer även i fortsättningen att vara i fokus, men Erik ser även möjligheter till att stödja andra insatser.

– Det skulle till exempel vara roligt att kunna bidra till att öka bibelkunskapen bland kyrkornas ungdomar. Sedan har Capni mobila kliniker med apotek och sjukvårdspersonal som jag tänker att vi skulle kunna stödja.

Under 2017 samlade EFS in 33,6 miljoner kronor. Erik är imponerad över det rekordstora resultatet.

– Det är enastående och innebär att vi kan göra det vi har lovat att vi ska göra. I och med att kostnaderna hela tiden ökar, behöver vi ha rekord varje år för att kunna hålla takten.

Ett av de missionsländer som i år får extra fokus är Somalia, där EFS har en lång historia. Redan 1898 byggde missionären Karl Cederqvist en EFS-bas i staden Kismayo. EFS senaste insats i landet – som bland annat innehöll en barnmorskeutbildning – fick ett abrupt slut i och med det inbördeskrig som startade 1998. När Erik besökte landet i april förra året mötte han en av de barnmorskor som nu gör ett viktigt arbete och en dröm väcktes om att återuppbygga den numera förfallna EFS-basen i Kismayo.

Den närmsta konkreta insatsen i landet är att, genom extern finansiering, försöka få till något slags verksamhet i södra Somalia. Erik hoppas sedan att EFS närvaro i landet kan öka de närmaste åren med exempelvis grundskole- och yrkesutbildning.

– Det är ett land med enorma behov till följd av det långa inbördeskriget. Vi hoppas att vi kan hitta vägar till samarbete med lokala organisationer. Det går inte att evangelisera i Somalia, men vi kan bidra till ett drägligt liv för människor. Det får vara vårt vittnesbörd om Jesus.

Senare i år kommer Erik att besöka Etiopien tillsammans med missionsföreståndaren Kerstin Oderhem för att träffa företrädare för Mekane Yesus-kyrkan och internationella partnerorganisationer. Etiopienbesöket kommer även att innehålla möten med EFS utsända missionärer. Erik tycker att EFS insatser i landet är bra och meningsfulla, men funderar samtidigt på hur engagemanget ska utvecklas de kommande åren. Tankarna har fått extra näring av att han uppfattat signaler från Mekane Yesus-kyrkan om att de inte är i samma behov av externa missionärer som tidigare.

– Vi har en lång och god relation med Mekane Yesus som vi ska värna och odla. Men kanske ska vi fundera på om vi ska prioritera om våra resurser och satsa mer där det inte finns kristen närvaro och där kristna förföljs.

Erik hoppas att EFS kommer att kunna sända ut fler missionärer framöver – utmaningen är att hitta finansiering. Om inte insamlingen ökar hoppas Erik att stöd kan komma från exempelvis Svenska kyrkan eller Sida.

– Vi jobbar med flera olika spår men inget är färdigt än. Vi har ett antal mycket lämpliga personer som är redo att åka ut om vi bara hade pengar.

Just att få resurser till arbetet ser Erik som en av internationella avdelningens största utmaningar.

– Det finns sådana fantastiska möjligheter, och jag kan ibland önska att EFS:arna hade större förtroende för rörelsens missionsarbete. Vi ser exempelvis nu hur IS skapat en djup misstro bland många muslimer och hur vi kan få erbjuda evangelium till dem som söker efter försoning, kärlek och förlåtelse.


EFS internationella mission

Etiopien

Missionärer: Frida och Andreas Thor­nell, Sophia och Elias Tranefeldt och Gunnar och Monica Edmark, och ett antal seniorvolontärer och olika matprojekt.

Projekt: Bl. a. teo­logisk utbildning, sjukvård på Aira sjukhus, ledar­skapsutbildning för kvinnor, kristen radio och fri­tids­verksamhet för föräldralösa barn.

Eritrea

Projekt: Bl.a. teologisk utbildning, kristen radio, stöd till sjukvårdskliniker, grundskolor på landsbygden och grundskolor för döva barn.

Malawi

Projekt: Ett generellt stöd till kyrkans verksamhet

Tanzania

Missionärer: Nora och Hannes Sandahl och Ulf Ekängen, och ett antal seniorvolontärer.

Projekt: Teologisk utbildning, barns rättigheter och diakonal verksamhet.

Centraleuropa

Missionär: Martin Alexandersson.

Indien

Projekt: Sjukskö­terskeutbildning och stöd till ett barnhem.

Mellanöstern

Projekt: Partner till satellittevebolaget Sat-7 och under­stödjer verksamhet för barn i flykting­läger i Irak.

England

Tältmakar­missionär: AnnaHelena Lindberg.

Missionsbåten snart i bruk

2011 kom ett önskemål från Tanzania om en båt som skulle betjäna de små fiskarsamhällen som finns längs Kilomberoflodens vidsträckta och otillgängliga inlandsdelta. Initiativtagare var koordinatorn för den teologiska utbildningen TEE, Menasy Ngwale, i Ulanga-Kilomberostiftet. Ganska snart blev planerna konkreta och EFS bidrog med 90 000 kronor för att bygga en båt. Den skulle fungera både som transport för evangelister och TEE-material, men även för sjukvårdspersonal och sjuktransporter.

Efter många turer, inte minst med en trilskande båtbyggare i huvudstaden Dar es Salaam, finns nu båten på plats i Ifakara, men väntar ännu på sin motor innan den kan flodsättas.

Vänner världen över

Stefan Rosth hoppas att EFS i framtiden kan sända fler missionärer till nya områden, utöver Etiopien och Tanzania. Han har på nära håll fått se missionens betydelse:

– Jag besökte nyligen en avlägsen by i Tanzania där en av EFS missionärer varit med i en församlingsplantering. För 20 år sedan fanns där endast en kristen i området, i dag är över hälften av befolkningen på 2100 personer bekännande kristna.

Hans erfarenhet av internationellt missionsarbete är att det tar tid och kräver tålamod. Efter årtionden av lokalt förankrat arbete har flera lutherska kyrkor nu vuxit sig stora.

– Dessa systerkyrkor har något att lära oss i Sverige om kristen tro.

Självförtroendet i en egen signatur

Marginaliserade, utan makt att påverka samhället, har massajerna sedan länge varit en utsatt grupp.

– Hotet mot massajerna är inte i mötet med oss vitingar. Hotet är staten. Har de ingenting att sätta emot där, då är det kris, säger Ulf.

Historiskt har analfabetismen varit hög och massajer har fördrivits från landområden på grund av detta.

– Vi har så många exempel från Serengeti nationalpark och andra nationalparker där massajer blivit lurade för att de inte vet innebörden av avtalen de har signerat.

Ulf berättar att swahilitalande ofta ser ner på massajerna, exempelvis förväntas en person i traditionella massajkläder som kommer in på en bank inte förstå vad som pågår. Vissa traditionsenligt klädda massajer har blivit ombedda av chaufförer på långfärdsbussar att visa att de har underkläder på sig innan de fått kliva ombord.

Många unga massajmän har flyttat från massajbebyggelsen ute i vildmarken in till staden Dodoma där Ulf bor. På grund av detta är Ulf delaktig i att anordna massajgudstjänster med ett sjuttiotal besökare varje vecka.

– När vi startade massajgudstjänsterna, för 5–6 år sedan, tog vi upp många ämnen som vi trodde var värdefulla för massajerna. Först hade vi våra gudstjänster och därefter utbildning. Det handlade givetvis om aids, om att hantera de pengar man får in när man arbetar som vakt och hur de pengarna ska bli till välsignelse för dem där hemma. Då kom frågan upp om vi kunde starta en läskurs för dem.

Ulf kontaktade en pensionerad lärare som höll kurserna under de två första åren. I dag sker undervisningen i samarbete med grundskolor i närheten där det finns olika klasser beroende på tidigare kunskapsnivå.

– Ju mer swahili de kan skriva och läsa, desto större självförtroende och bättre ordning tycks de få på livet. De vågar prata med sina arbetsgivare där de vaktar, de vågar fråga om en lite högre lön. Att kunna skriva sin signatur och inte bara signera med sin tumme – det gör att du får starkare självförtroende. Hos dem som har varit hos oss länge ser vi att nästan ingen längre dricker alkohol, vilket var ett stort problem hos de nya massajerna som kom in till stan.

Trots att analfabetismen varit hög hos massajerna historiskt, betonar Ulf vilken stor kunskap det finns hos massajerna genom den muntliga traditionen. Exempelvis har massajer mycket goda kunskaper inom boskapsskötsel och förståelse för hur man möter vilda djur. I dag ser fler föräldrar värdet i utbildning och antalet barn i skolan ökar.

– Det finns risk att lite av deras kunskap går förlorad. Viss massajkunskap försvinner när fler barn börjar gå i skolan.

Ulf berättar hur massajerna i förberedelse för omskärelsen samlade pojkarna för undervisning i massajkunskap flera timmar om dagen under flera månader. En tradition som försvinner mer och mer när pojkarna går i skolan istället. Också de unga männen i stan förlorar delar av kulturen när de inte längre deltar vid festerna och hör den muntliga traditionen.

– Men jag hävdar mycket bestämt, att om de ska ha en identitet som massaj måste de ha utbildning och något att sätta emot swahilisamhället, avslutar Ulf.

Riskerna inför 2018

Det internationella missionsarbetet är den enskilt största utposten i EFS årsbudget. Om insamlingsmålet inte nås väntar drastiska åtgärder.

– Vi åstadkommer mycket med den budgetram som vi har i dag. För att bibehålla den nivån behöver vi öka budgeten med tanke på inflationen. Därför innebär varje krona under insamlingsmålet en direkt nedskärning. Om vi skulle missa målet med en miljon kronor motsvarar det ungefär hela budgeten för Eritrea eller hälften av allt evangelisationsarbete eller skolutbildning för närmare 1 000 barn. Vi kan heller inte skicka ut fler missionärer om inte budgeten ökar, säger missionssekreterare Erik Johansson.

Om budgeten inte når årets mål kan dessa nedskärningar bli nödvändiga för det internationella missionsarbetet.

  • Hela stödet till Eritrea
  • Allt studiestöd till teologisk utbildning
  • Indragen skolutbildning för 1000 barn
  • Allt projektstöd till sjukvård och sjukvårdsutbildning, sjuksköterskor och barnmorskor
  • Hälften av allt evan-gelisations-arbete
  • Hälften av allt projekt-stöd till Etiopien
  • 30 procent av all verksamhet för barn och unga

Ärkebiskopen lyfter de förföljda kristnas situation

Ärkebiskop Antje Jackelén blev nyligen intervjuad i TV4:s Nyhetsmorgon kring hennes resor till länder där kristna förföljs. I intervjun talade hon om vikten av att kyrkor som lever under olika villkor träffas, stödjer och ber för varandra. Hon berättade också att hon blir ödmjuk när hon möter kristna som tvingas förhålla sig till det faktum att de kan behöva dö för sin tro.

– Kyrkan finns inte till för sin egen skull, utan för världens skull – den värld som Gud så älskade att han gav den sin ende son. Det tror jag är en insikt som löper tvärs genom alla kyrkotraditioner. När vi följer Jesus är vi kallade att möta vår nästa i kärlek och respekt, och bidra till samhällets bästa. Den pakistanska kyrkans hållning fyllde mig med respekt, säger Antje Jackelén, till Budbäraren om de kristna som en helande närvaro.

Hon tycker det är viktigt att lyssna på de förföljdas berättelser, att de ger hopp genom att visa på tron som motståndskraft mitt i fruktansvärda levnadsförhållanden.

Hur skulle du vilja att Svenska kyrkans arbete för förföljda kristna utvecklas?

– Ett område handlar om att stärka vårt arbete i regioner där vi inte tidigare arbetat. Vi har etablerade kyrkorelationer som går långt tillbaka i länder som Pakistan och Israel/Palestina. Då är det naturligt att mobilisera stöd och samverkan genom dessa kyrkor. Historiskt har vi, förutom den humanitära hjälpen, inte haft något motsvarande arbete i Irak och Syrien. Nu håller vi på att bygga upp mer långsiktiga samverkansformer med kristna i Irak. Det ser jag som angeläget, säger hon avslutningsvis.

Reflektioner från flodbanken

Floden Akaki rinner genom hela Addis Abeba innan den når oss på Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium där jag till vardags undervisar i bibelvetenskap. Sedan fortsätter floden ut på landsbygden med sina tonvis av plast, döda djur, avföring och sopor. Förr i världen, före urbanisering och kemikalier, var det nog en mycket idyllisk flod.

Jag brukar gå till flodbanken. Där tittar jag ner på den bruna sörjan för att se vad som har hänt sedan gårdagen med sopöar och plastbankar. Här är jag ganska ensam – på vår sida är det aldrig någon vid floden i annat ärende än att slänga skräp. Motsatta stranden besöks dock då och då av bönder som sköljer grönsaker – en av orsakerna till att man i Addis gör bäst i att klorera sin grönkål.

Där vid floden ges en märklig stunds avskildhet i den annars så brokiga strömmen människor jag möter och undervisar hela dagarna. Med blicken följer jag de fåglar som klarar av plastpåsarna och drar matnytta av allt avfall som kommer flytande.

En morgon kom det dock på andra stranden en sådan där människa jag inte visste fanns förrän jag kom till Addis: folk så utblottade att de nödgas gå i plastpåsar, snören och tygtrasor som de knyter ihop till ett slags kläder som på ett mycket otäckt men effektivt vis kamouflerar deras mänsklighet och gör dem näst intill osynliga fast de finns nästan överallt.

Det var uppenbart att han på håll sett någonting, för han höll kurs mot en viss punkt på stranden, precis mitt emot mig. Där tog han upp något. Han började ivrigt peka mot mig och med hes röst upprepa ordet »sko!«. Mycket riktigt: en bra bit nedanför mig bland klängväxter, kapsyler och dambindor hängde en kasserad sko. Ett armeringsjärn med böj och lite fiskande senare kunde jag hiva över skon till honom. Då fick jag se vad det var han hittat förut: en annan sko. Olik, men samma storlek. Oerhört nöjd, ja salig, drog han på sig dem och tackade för hjälpen innan han försvann vidare.

Avgränsning är viktig mentalhygien i denna stad. Min nisch är primärt bibelundervisning och inte gatans folk – dem finns det andra i vår kyrka som betjänar – men det gemensamma målet för oss alla är det jag nyss läst om med mina Jesajastudenter: »den rättrådige härskarens« vilja. Nämligen att »kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten«, som vi läst i Jesaja 11. Då är det inte Akakis vatten Jesaja ser framför sig när han profeterar detta. Det är en riklig tröst där på flodbanken, oavsett skor.

Elias Tranefeldt, 36 år, är utsänd av EFS som bibellärare på Mekane Yesus Seminary (MYS) i Addis Abeba, Etiopien. Familjen består av Sophia (bibelöversättare, utsänd av EFS) och tvillingarna Gabriel och Josef, 10 år, samt Emanuel och John, 2 år.

Shukris mödravård är livsviktig

Den illa tilltygade staden Kismayu i södra Somalia börjar sakta resa sig ur ruinerna. Efter år av krig börjar nu ett fungerande samhälle att växa fram. Sönderskjutna hus renoveras och nya byggs där gamla raserats. Det finns en känsla av hopp och framtidstro i luften, trots stora utmaningar.

Det är ytterst motbjudande att försöka före­ställa sig allt våld och allt mänskligt lidande som utspelats här. Sedan den gamla regimen under diktatorn Siad Barre föll 1991 har situation i Jubaland, den sydligaste regionen av Somalia, böljat mellan inbördeskrig, terrorvälde och periodvis relativt lugn. Dessutom plågas hela Afrikas horn av återkommande svältår, och detta år påstås vara det värsta på flera decennier. De som drabbats hårdast är som alltid de svagaste i samhället – barn, sjuka, gamla. Och förstås gravida och födande kvinnor.

Mitt i detta har Shukri Abdi Geedi stått kvar, med den kunskap hon fick genom EFS utbildningsprogram för bybarnmorskor på 1980-talet. Hon kallas »Dr Shukri« här i Kismayu och alla tycks känna till henne. Att vara en god barnmorska ger status även i ett krigshärjat Somalia och kanske inte minst här.

I ett litet hus som tillhör hennes släkt har hon inrättat en mödravårdsklinik, »Geedi Hospital«. Geedi är släktnamnet som Shukri bär med stolthet.

– Min far var en god man som gjorde det han kunde för att hjälpa människor i det lokala samhället, säger hon.

Det lilla sjukhuset består av en liten sandig gårdsplan som omgärdas av några låga byggnader. Den största längan rymmer ett undersökningsrum, ett förlossningsrum och två »vårdavdelningar«, det vill säga små rum som nätt och jämnt rymmer fyra sängar med galonklädda madrasser. I ett litet skjul intill ryms ett minimalt labb och längst ut mot gatan finns det färgglada apoteket.

Hon tar emot mellan 60 och 70 patienter om dagen, men i dag har det kommit fler än vanligt, 72 personer. Förutom förlossningar så tar hon emot alla möjliga patienter som har med mödra- och barnavård att göra. Det kan vara för tidigt födda barn eller personer som drabbats av missfall och anemi, men även malaria och olika slags infektioner.

På frågan hur hennes patienter har råd att betala för hennes vård, kommer svaret blixtsnabbt:

– Jag har aldrig nekat någon vård för att de inte kan betala, men det händer ganska ofta att patienter kommer tillbaka och betalar i efterhand. Och tack vare apoteksförsäljningen finns det även lite resurser att hjälpa dem som inte har råd.

Shukri talar snabbt och ivrigt, som många somalier, och med en självklar pondus. Den långa erfarenheten gör att hon vet vad hon talar om. Ingen överträffar henne här.

I förlossningsrummet hänger undervisningsplanscher som beskriver olika stadier av graviditeter, hur man känner igen symptom på de vanligaste sjukdomarna och hur man skyddar sig emot malaria och hiv. Här undervisar Shukri sina elever och delar med sig av sina kunskaper.

– Jag har utbildat många genom åren, säger hon stolt, och nu finns de utspridda i byarna på olika håll här i Jubaland.

Många gravida söker sig till Geedi Hospital inför förlossningen, men långt ifrån alla tar sig dit. Shukri och hennes adepter gör därför hembesök och rycker ut akut där det behövs, ibland på ganska långa avstånd.

– Vi åker vart vi än blir kallade, utom till områden där det är fara för våra egna liv.

Nu när det verkar gå att se ett slut på kriget och livet på många sätt återvänder, finns också en längtan att vidareutvecka verksamheten.

– Jag skulle vilja lära mig mer, vi behöver mer kunskap här. Vi skulle också behöva en ambulans, så att vi skulle kunna hämta patienter, men också så att vi lättare kan komma ut till dem som behöver hjälp.

Under kriget jobbade Shukri för Röda korset, men hon har även arbetat för andra organisationer. Hon har engagerat sig i flera olika kampanjer för att på olika sätt förbättra kvinnors situation. Det har bland annat handlat om våld mot kvinnor och kvinnlig könsstympning.

Shukri organiserar även ett nittiotal kvinnor i självhjälpsgrupper. Var och en bidrar med ett litet månatligt bidrag till en gemensam kassa som det sedan finns möjlighet att låna ur för olika projekt och små initiativ. Det är Shukris barnmorskor som leder grupperna och därmed kommer en del mödravårdskunskaper med i samtalen.

Annars är mödravården i södra Somalia i det närmaste obefintlig, men Shukri ser att hennes arbete ger resultat.

– Innan vi började med kvinnogrupperna och undervisningen var det många kvinnor som dog i samband med förlossning, men det har blivit bättre.

Att vara barnmorska i Kismayu må innebära viss lokal status, men är knappast någon särskilt glamorös tillvaro. På frågan vad det är som driver henne, svarar Shukri:

– Det finns så mycket lidande och eftersom jag kan är det också min plikt att hjälpa.

Och efter en liten tankepaus fortsätter hon:

– Viktigare än eget välstånd är att ha ett gott eftermäle. Jag vill inte bli ihågkommen för att jag blev rik, utan för att jag gjorde gott.

Lär känna Sverige på nytt – Nordéns ett år efter Addis

Från Lunds centralstation är det bara två stopp med tåget hem. Arbetsdagen är precis slut och den lilla promenaden från hållplatsen till huset i Furulund är precis lagom för att Viktoria Nordén ska hinna avrunda arbetsdagen. Väl hemma väntar barnens fritidsaktiviteter och middag med familjen. Det är vardag – men en helt ny typ av vardag från den som familjen Nordén levde i för drygt ett år sedan.

– Att svara på hur det känns att bo här hemma nu är svårt, i min värld har vi precis flyttat hit. Tiden har gått så snabbt, säger Viktoria.

Det var 2011 som familjen Nordén fick frågan om de ville arbeta som EFS missionärer vid huvudkontoret för den lutherska kyrkan Mekane Yesus i Addis Abeba. Deras beslut att tacka ja gjorde att de magasinerade sina tillhörigheter och flyttade från vänner, jobb och småbarnsliv i Örnsköldsvik – till Etiopien. Då var barnen Samuel och Ester 6 respektive 4 år gamla. I fjol, fem år senare, lämnade familjen staden som under de gångna åren kommit att bli deras hem. Ett Addis Abeba som stod inför stora utmaningar i form av torka, svält och oroligheter.

– Det Addis vi flyttade till förändrades mycket under den tiden vi var där. Den växte till en myllrande storstad, som var härlig, dränerande och jobbig att bo i. Det var nog med lite hatkärlek som vi flyttade därifrån, säger Jonas.

Och Viktoria fyller i:

– Vi var rätt så färdiga med det Addis vi lämnade, det kändes rätt med ett avslut, även om det alltid är jobbigt och tufft. Samtidigt är det väldigt härligt också, eftersom det innebär att det väntar något nytt.

När de nu flyttat tillbaka till Sverige har båda barnen hunnit nå mellanstadieålder och nya utmaningar väntar familjen.

– Bara sådana saker som hur man är en skolförälder i Sverige och saker som ska kommas ihåg var en stor krock när vi kom hem. Vi har gått från små barn direkt till större barn utan inskolning. »Så gjorde vi inte i Etiopien« funkar liksom inte, säger Viktoria.

– Det var på ett sätt omöjligt att vara förberedd, både på det som hänt med en själv och samhället. Det har gått upp för mig först i efterhand hur mycket åren i Etiopien egentligen har präglat mig. Sverige är inte heller riktigt likadant som när vi lämnade, säger Jonas.

Att det blivit en tempoväxling är de båda överens om.

– Jag trodde inte vi hade vant oss så mycket vid ett lugnare tempo som vi hade gjort. Sedan var det andra saker som tog energi i Addis, men vi hade väldigt många kvällar hemma i vårt hus då vi bara spelade spel, tände en brasa och bara var. Den tiden kanske inte finns på samma sätt i dag, säger Viktoria.

För barnen är veckans höjdpunkt fredagar – den dag då hela familjen helst samlas i soffan och då det gärna får finnas ett spel, en skål med chips och kanske en film som väntar.

– Det säger allt. Vi mår som bäst när vi får göra något tillsammans. Det får gärna vara tillsammans med fler, men åren har svetsat samman oss som familj och vi är vana att dela allt med varandra. Det spelar inte så stor roll vad vi gör.

Åren i Etiopien syns som små inslag insprängda här och var hemma hos familjen Nordén, bland tavlorna som pryder husets väggar eller de klassiskt etiopiska pärlhönsen som står utplacerade. I köket står två stora kryddburkar, den ena med etiopisk peppar och den andra fylld med mjölblandningen till den traditionella rätten »shiro«. Själva berättar de om ett nytt sätt att se på tid och relationer som några av de mest påtagliga intrycken. Inställningen till livet, där det kollektiva står högt i kurs och även sorg och lidande ses som en naturlig del av vardagen, har gjort att Jonas och
Viktoria ser med nya ögon på Sverige.

– Vi möter ett Sverige som lägger stort fokus vid ytan, på materiella saker. Det är det man jagar efter och lever för, säger Jonas, och fortsätter:

– Yrkesmässigt möter jag ett Sverige med stor rädsla för att låta religion ta plats i det offentliga rummet, något som bara tycks ha eskalerat med åren. Där är det en tydlig skillnad från Etiopien. Gud är så otroligt självklar där, medan i det svenska samhället tycks människor nästan vara rädda för Gud, åtminstone till dess man sitter ner och pratar med varandra.

För barnen är denna skillnad särskilt markant.

– I Addis gick barnen i en skola där alla var kristna, förutom »han som är muslim«. Alla hade en tro, men nu är de helt ensamma om att tro på Gud, säger Viktoria.

Värderingen av tid och hur tro, bön och relationer får lov att ta plats i den etiopiska kulturen är något som sporrar Viktoria och Jonas.

– Att vara tillsammans och finnas där för varandra verkar vi inte ha tid med i Sverige. Det anses inte vara att använda sin tid på ett effektivt sätt. Tid är pengar, det får vi inte
slösa bort, säger Jonas, och Viktoria fortsätter:

– Fast där har jag lärt mig något av etiopierna – de ser inte död, sjukdom och förlust som tabu, utan som en naturlig del av livet. I mitt nya jobb som socialsekreterare har jag därför blivit mycket modigare att våga fråga mina kollegor »hur är det i dag?« och stanna kvar för att lyssna på svaret. Jag tror många av oss svenskar är rädda för att fråga, helt i onödan, för ingen blir arg om man frågar hur det är.

Under sina fyra år utomlands ser de att mycket har hänt med Sverige. De nämner flyktingvågen och de politiska beslut som följt i spåren av den samt en ökad främlingsfientlighet. Varje sommar som de tillbringat på svensk mark, har det också blivit tydligt vad som toppar trendlistan.

– Det finns mycket som blir lite lustigt när man ser det utifrån, som en sommar när alla plötsligt var så fascinerade av »pulled pork«. Det var det man skulle äta. Och visst är det gott, men hur kunde alla plötsligt vara så fascinerade av kött i ugn? säger Viktoria.

Under missionärstiden har Viktoria och Jonas följts åt, de har så gott som varje dag startat tillsammans, arbetat vid samma skrivbord och ätit lunch ihop.

– Vi har älskat det och det visste vi redan på förhand – att det skulle gå jättebra att arbeta ihop. Det gör jag gärna om någon gång i livet, att få jobba ihop som ett team är jätteroligt, säger Viktoria och Jonas fyller i:

– Våra olika gåvor kompletterar varandra, så det blir väldigt lite konkurrenstänkande mellan oss. Nu, här hemma, är det en väldig skillnad när vi ibland bara hinner med en high five i utgången. Som förmodligen alla svenska par står vi inför utmaningen att hitta tiden för oss själva och vår relation.

För Jonas ligger fortfarande EFS missionsarbete nära till hands, både som präst i Betaniakyrkan och invald i EFS riksstyrelse samt dess internationella råd. Han står i samma kallelse, men nya utmaningar:

– Malmö är mycket hårdare än Addis i klimatet, alltifrån det kriminella våldet till det vardagliga där människor inte släpper in varandra och distanserar sig. När jag går runt i bostadsområdena runt om Betaniakyrkan brukar jag fundera på hur jag når dessa människor. Personen i min ålder med familj, heltidsjobb och boende – när får jag chansen att möta honom? Det känns ofta omöjligt.

För Viktoria, som alltid burit en stark längtan utomlands, har den nya tjänsten som socialsekreterare i Lund begränsat engagemanget till den lokala församlingen.

– Det känns som att något klippts av från en dag till en annan, lite som att ha gjort slut med en pojkvän. Kanske är det ett väldigt barnsligt sätt att se det på, men då jag jobbar heltid med annat så är det just nu slut med EFS mission. Det är tråkigt, men rätt, och därför måste jag tänka att det finns en fortsättning, säger hon.

Åren som missionärsfamilj har gett dem mersmak och även om de precis landat i sitt nya sammanhang, ligger framtidsfunderingarna inte långt borta. Deras tid på huvudkontoret har gett dem en unik möjlighet att lära känna stora delar av Mekane Yesuskyrkans olika synoder och med sig hem bär de en bred kunskap. De spånar och låter inte främmande inför tanken på nya projekt av längre eller kortare slag.

– Min fråga är »var det allt …?«. Var det bara detta vi skulle göra eller finns det någon fortsättning? Det hoppas jag, avslutar Viktoria.

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.