Etikett: globalt

Open doors: »Etiopien komplicerat att bedöma«

När Open doors traditionsenligt i början av året presenterade sin lista över de länder där kristna är mest förföljda, hamnade Etiopien på tjugonionde plats – i samma kategori som Saudiarabien och före exempelvis Förenade Arab­emiraten. Detta trots att miljontals kristna i Etiopien varje söndag firar gudstjänst. Förklaringen till placeringarna finns i det poängsystem som Open doors använder för att ranka länderna. Graden av förföljelse bedöms i sex kategorier och i fem av dessa får Etiopien lägre eller liknande poäng som de två arabländerna. Men i kategorin »förekomst av våld« ligger de betydligt högre.

– Etiopien är ett av de mest komplicerade länderna att bedöma. Ja, kyrkor upplever frihet, men till en viss gräns. Dessutom ser det väldigt olika ut i olika delar av landet, säger Peter Paulsson, generalsekreterare på Open doors.

En annan sak som komplicerar bedömningen är att förföljelsen i Etiopien har flera bakomliggande orsaker. Förutom genom islamistisk extremism och en förtryckande regim blir en del kristna även förföljda av den ortodoxa kyrkan, förklarar Peter.

– Vårt forskarlag i Holland tar in siffror internt såväl som externt, från både experter och gräsrötter. Vår mätning håller en godkänd nivå i forskarvärlden. Men Etiopien är ett komplext sammanhang där bilden inte är entydig, säger Peter.

Vänner världen över

Stefan Rosth hoppas att EFS i framtiden kan sända fler missionärer till nya områden, utöver Etiopien och Tanzania. Han har på nära håll fått se missionens betydelse:

– Jag besökte nyligen en avlägsen by i Tanzania där en av EFS missionärer varit med i en församlingsplantering. För 20 år sedan fanns där endast en kristen i området, i dag är över hälften av befolkningen på 2100 personer bekännande kristna.

Stefan Rosth, till vänster, jobbar tillsammans med Anna Claesson, Elle Kristiansson och Erik Johansson för EFS internationella relationer.Stefan Rosth, till vänster, jobbar tillsammans med Anna Claesson, Elle Kristiansson och Erik Johansson för EFS internationella relationer.

Hans erfarenhet av internationellt missionsarbete är att det tar tid och kräver tålamod. Efter årtionden av lokalt förankrat arbete har flera lutherska kyrkor nu vuxit sig stora.

– Dessa systerkyrkor har något att lära oss i Sverige om kristen tro.

Självförtroendet i en egen signatur

Marginaliserade, utan makt att påverka samhället, har massajerna sedan länge varit en utsatt grupp.

– Hotet mot massajerna är inte i mötet med oss vitingar. Hotet är staten. Har de ingenting att sätta emot där, då är det kris, säger Ulf.

Historiskt har analfabetismen varit hög och massajer har fördrivits från landområden på grund av detta.

– Vi har så många exempel från Serengeti nationalpark och andra nationalparker där massajer blivit lurade för att de inte vet innebörden av avtalen de har signerat.

Ulf berättar att swahilitalande ofta ser ner på massajerna, exempelvis förväntas en person i traditionella massajkläder som kommer in på en bank inte förstå vad som pågår. Vissa traditionsenligt klädda massajer har blivit ombedda av chaufförer på långfärdsbussar att visa att de har underkläder på sig innan de fått kliva ombord.

Många unga massajmän har flyttat från massajbebyggelsen ute i vildmarken in till staden Dodoma där Ulf bor. På grund av detta är Ulf delaktig i att anordna massajgudstjänster med ett sjuttiotal besökare varje vecka.

I norra Tanzania bor massajerna. Där verkar även EFS missionär Ulf Ekängen. Genom gudstjänster och undervisning har han fått se hur utbildning och läskunnighet minskat massaj­folkets utsatthet.I norra Tanzania bor massajerna. Där verkar även EFS missionär Ulf Ekängen. Genom gudstjänster och undervisning har han fått se hur utbildning och läskunnighet minskat massaj­folkets utsatthet.
I dag märker Ulf en stolthet hos massajerna, i att »jag är inte analfabet utan har fått en annan identitet inför swahilifolket«. Den är inte viktig i relation till andra massajer, den gäller enbart inför swahilifolket.I dag märker Ulf en stolthet hos massajerna, i att »jag är inte analfabet utan har fått en annan identitet inför swahilifolket«. Den är inte viktig i relation till andra massajer, den gäller enbart inför swahilifolket.
Massajerna är en folkgrupp som lever i södra Kenya och i norra Tanzania. De är semi-nomader. Traditionellt är de boskapsskötare och varken jagar eller äter vilt kött.Massajerna är en folkgrupp som lever i södra Kenya och i norra Tanzania. De är semi-nomader. Traditionellt är de boskapsskötare och varken jagar eller äter vilt kött.

– När vi startade massajgudstjänsterna, för 5–6 år sedan, tog vi upp många ämnen som vi trodde var värdefulla för massajerna. Först hade vi våra gudstjänster och därefter utbildning. Det handlade givetvis om aids, om att hantera de pengar man får in när man arbetar som vakt och hur de pengarna ska bli till välsignelse för dem där hemma. Då kom frågan upp om vi kunde starta en läskurs för dem.

Ulf kontaktade en pensionerad lärare som höll kurserna under de två första åren. I dag sker undervisningen i samarbete med grundskolor i närheten där det finns olika klasser beroende på tidigare kunskapsnivå.

– Ju mer swahili de kan skriva och läsa, desto större självförtroende och bättre ordning tycks de få på livet. De vågar prata med sina arbetsgivare där de vaktar, de vågar fråga om en lite högre lön. Att kunna skriva sin signatur och inte bara signera med sin tumme – det gör att du får starkare självförtroende. Hos dem som har varit hos oss länge ser vi att nästan ingen längre dricker alkohol, vilket var ett stort problem hos de nya massajerna som kom in till stan.

Trots att analfabetismen varit hög hos massajerna historiskt, betonar Ulf vilken stor kunskap det finns hos massajerna genom den muntliga traditionen. Exempelvis har massajer mycket goda kunskaper inom boskapsskötsel och förståelse för hur man möter vilda djur. I dag ser fler föräldrar värdet i utbildning och antalet barn i skolan ökar.

– Det finns risk att lite av deras kunskap går förlorad. Viss massajkunskap försvinner när fler barn börjar gå i skolan.

Ulf berättar hur massajerna i förberedelse för omskärelsen samlade pojkarna för undervisning i massajkunskap flera timmar om dagen under flera månader. En tradition som försvinner mer och mer när pojkarna går i skolan istället. Också de unga männen i stan förlorar delar av kulturen när de inte längre deltar vid festerna och hör den muntliga traditionen.

– Men jag hävdar mycket bestämt, att om de ska ha en identitet som massaj måste de ha utbildning och något att sätta emot swahilisamhället, avslutar Ulf.

Ärkebiskopen lyfter de förföljda kristnas situation

Ärkebiskop Antje Jackelén blev nyligen intervjuad i TV4:s Nyhetsmorgon kring hennes resor till länder där kristna förföljs. I intervjun talade hon om vikten av att kyrkor som lever under olika villkor träffas, stödjer och ber för varandra. Hon berättade också att hon blir ödmjuk när hon möter kristna som tvingas förhålla sig till det faktum att de kan behöva dö för sin tro.

– Kyrkan finns inte till för sin egen skull, utan för världens skull – den värld som Gud så älskade att han gav den sin ende son. Det tror jag är en insikt som löper tvärs genom alla kyrkotraditioner. När vi följer Jesus är vi kallade att möta vår nästa i kärlek och respekt, och bidra till samhällets bästa. Den pakistanska kyrkans hållning fyllde mig med respekt, säger Antje Jackelén, till Budbäraren om de kristna som en helande närvaro.

Hon tycker det är viktigt att lyssna på de förföljdas berättelser, att de ger hopp genom att visa på tron som motståndskraft mitt i fruktansvärda levnadsförhållanden.

Hur skulle du vilja att Svenska kyrkans arbete för förföljda kristna utvecklas?

– Ett område handlar om att stärka vårt arbete i regioner där vi inte tidigare arbetat. Vi har etablerade kyrkorelationer som går långt tillbaka i länder som Pakistan och Israel/Palestina. Då är det naturligt att mobilisera stöd och samverkan genom dessa kyrkor. Historiskt har vi, förutom den humanitära hjälpen, inte haft något motsvarande arbete i Irak och Syrien. Nu håller vi på att bygga upp mer långsiktiga samverkansformer med kristna i Irak. Det ser jag som angeläget, säger hon avslutningsvis.

Mitt bland de hiv-positivas drömmar

Jag vill dela med mig av något jag fått med mig från »en av dessa mina minsta«. I arbetet har jag fått möta många barn och ungdomar som är hiv-positiva och föräldralösa, och haft förmånen att få vandra några steg med dem. Jag har fått dela en del av deras liv med både glädjefulla stunder och jobbiga stunder. Jag vill speciellt lyfta fram några barn som berört mig på ett särskilt sätt.

Syskonparet Ester, 15, och lillebror Elia, 7, är föräldralösa, hiv-positiva och bor under fattiga förhållanden hos sin gamla mormor. De är mycket måna om varandra. Om Elia är törstig och får en mugg vatten, så ber han även att få vatten åt storasyster. Ester är den som kokar gröt på morgonen till sig själv och lillebror. Hon är den som ger bromsmedicinen till lillebror och kommer med honom till kliniken på torsdagar och till »Saturday Club« varannan lördag, en samling där de mindre barnen får vara barn för en stund – med lek, undervisning, fika och gemenskap. Ester måste jobba mycket hemma och är ofta sjuk. När hon går till doktorn följer alltid lillebror med. Det är hjärtskärande att se vilken omsorg de har om varandra och hur de tar hand om varandra. När Ester kom till »Youth Club«, vår ungdomssamling i huset med fokus på frågestund och undervisning, var Elia tvungen att stanna hemma och grät över att han inte fick följa med storasyster. Men till »Saturday Club« kommer Ester med sin lillebror. Ester började i högstadiet efter jul och hade blivit placerad i en skola en bra bit från hemmet, men vi kunde hjälpa till och få henne flyttad till en skola i närheten. Elia blev så lycklig, storasyster kommer att kunna bo hemma.

Dorkas är en av alla de barn och ungdomar som samlas i Barnens hus.Dorkas är en av alla de barn och ungdomar som samlas i Barnens hus.
Päivi KarlssonPäivi Karlsson

Dorkas är 11 år och hiv-positiv. Mamman är också hiv-positiv och pappan har dött. Det är en härlig tjej som jag träffar på den så kallade Klinikdagen, då de hiv-positiva kommer till oss på Barnens hus, och på »Saturday Club«. En torsdag var jag bortrest och var inte på kliniken, då hade Dorkas bara gråtit. Mamman ringde på kvällen och berättade hur ledsen hon hade varit. Dagen efter fick jag höra av mina arbetskamrater att hon hade varit otröstlig – hon ville få vara med »bibi«, mormor som hon kallar mig, och jag var inte där. Dorkas är klassens bästa elev och drömmer om framtiden. Hon har stora bekymmer med vad hon ska välja, ska det vara läkare eller präst? Men det ger också hopp, hon har en dröm.

Det är en stor sorg när man tänker på alla dessa underbara barn och ungdomar, och hur deras framtid ska bli. Hur länge kan de leva med sin bromsmedicin? De har drömmar, men aids är en grym sjukdom.

Jag har fått följa Ester och Elia i snart tre år och blir så glad att se vilken omsorg de har om varandra, men undrar med sorg i hjärtat hur det ska gå för dem. Jag blir glad av att Dorkas tycker så mycket om mig, men sörjer över att jag är här en viss tid och måste lämna henne.

Men en tröst är att Jesus är barnens vän. Tack att du ber med oss för Ester och Elia, Dorkas och alla de andra hundra hiv-positiva barnen och ungdomarna som kommer till kliniken här i Barnens hus på Selian Hospital.

Jesus tog upp barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark 10:16)

Päivi
Karlsson