Elise Winqvist

Att beskriva Elsie Winqvists rika liv i en enstaka artikel är en omöjlighet. Läs boken Under heligt tvång om du vill ta del av hennes egen livsberättelse. 

Elsie föddes i Budapest i Ungern 4 september 1863. Föräldrarna var Daniel och Franziska Hefter. Hon gifte sig med pastorn och läkaren Karl Winqvist 1883 och sista december samma år kom de till Monkullo i Eritrea. 

När Elsie var 21 år, 1885,  födde hon sonen Bertil. 1888 föddes Gordon, 1895 Elisabet och när hon var 42 år, 1906, föddes Margareta. Bokens beskrivning av barnens födelser är dramatisk. Våndan för Elsie att lämna kvar dem i Sverige vid återresa efter hemvistelsen är ofattbar.

Till och med 1895 arbetade Karl och Elsie i Monkullo. Det var hårda och ohälsosamt varma år. 1897 flyttades verksamheten till Bellesa där Karl var läkare till sin död 6 december 1909. Men han deltog även i bibelöversättningsprojektet att översätta bibeln till tigrinja.

Elsie var inte bara lärare. Hon drevs även av passionen att förmedla Guds ord till folken i Eritrea och var Karl behjälplig i bibelöversättningsarbetet. Strax före Karls död blev Nya testamentet färdigtryckt på missionens tryckeri i Asmara. 

Elsie blev hemma i Sverige under 20 år av olika anledningar och först 1929 reste hon ut för att delta i revisionen av Gamla testamentet, som under tiden blivit översatt av de inhemska medarbetarna. 

När kriget kom 1935 måste det avbrytas men Elsie kunde inte vänta på att det skulle öppnas i Eritrea utan reste 1937 till Rom för att fortsätta arbetet. Men kriget kom även till Italien och än en gång fick hon avbryta arbetet och reste hem 1942.

1951 kunde arbetet återupptas och 1957 överlämnade det Brittiska bibelsällskapet det första exemplaret av den nya Bibeln på tigrinja till Elsie, då 93 år.

Den 22 december 1957 avled Elsie i sitt älskade hem i Bellesa. Det var en stor tacksägelse över hennes liv och många följde kistan till kyrkogården i Bellesa, där maken Karl vilade. Vid graven hade många från bygden anslutit för att ta farväl.

På trettondedagen 1958, bara några dagar efter Elsies död, sändes ett minnesprogram om Elsie på engelska BBC. Filmen var sammanställd av upptagningar ur journalfilmer under årens lopp, samt en inspelning i Asmara året före. 

1963 rapporterade Gunnar Svensson att det sålts 11 000 biblar, cirka 2 500 av dem hade köpts av kyrkans medlemmar.

Författaren Elsie Winqvist har fyra böcker med sitt namn: Livsbilder från Eritrea, I–II (1921), Ett liv i tro och kärlek (1927), Med livet som insats (1944) och Under heligt tvång (1958). På den sista boken står det Elsie som författare men den sammanställdes av dottern Elisabet Janér utifrån manus av Elsie, tillsammans med korrespondens och dagboksanteckningar. 

Men Elsie var också en flitig medarbetare i EFS årsskrift Varde ljus. 1914 har skriften en artikel med rubriken »Guds vägar«, av doktorinnan fru Elsie Winqvist. Det var så hon titulerades. Berättelsen börjar med ett lärarmöte i Hamazen, innan stationen hade ordnats:

»Vi vore församlade i den rymliga, grästäckta runda hyddan, som tills vidare fick tjäna till gudstjänst- och samlingslokal. Där satt en skara svenska missionärer med sina abessinska medhjälpare, evangelister och lärare. Somliga sutto på den låga, längs hela väggen uppmurade bänken, de andra på palmmattor, som voro utbredda över lergolvet. För att få ljus och luft hade dörren öppnats på vid gavel. Detta tycktes dock av några åsnor uppfattas som en inbjudning. Helt ogenerade spatserade de in, och skuggan tycktes behaga dem, så att det fordrades eftertryckliga maningar med käppen för att få dem ut igen.«

Så målande berättar Elise och så fortsätter hon med berättelsen om Tekeste och hans familj som flyttat söderut. En evangelist hade besökt dem och blivit bekymrad över att familjens barn inte gick i skolan. Den äldsta flickan Rut är minst tio år gammal och kan inte ens alfabetet. Det här bekymrar alla och någon frågar till sist vem som var fadder till Rut vid dopet. Det åligger ju en fadder att se till att barnet får en kristen uppfostran. 

Efter en lång mellanberättelse som även handlar om Ruts familj är det dags att lämna lokalen. Då säger Elsie till den gamle predikanten:

– Ni behöver inte leta i kyrkböckerna efter Ruts fadder. Det är jag, som burit henne fram till dopet, och jag vill göra, vad som står i min förmåga, att hon må få undervisning.

Elsie träffar till slut Rut och hennes familj. De hade bannats av den ortodoxa kyrkan när de inte ville tillbedja Maria och helgonen. Ingen ville veta av dem, men de höll fast vid den nya tron. När Rut får komma till Bellesa, är hon svårt sjuk efter att en läkare försökt bota genom bränning.

Rut hade stora ettriga sår efter den förfärliga »kur« hon hade gått igenom. Hon blev omskött och upptogs sedan i flickskolan. Där satt den lilla krymplingen bland småbarnen och lärde sig stava. Men det gick fort framåt, snart fick hon flytta upp till högre klass.

Rut blir ett föredöme för barnen, konfirmeras men återhämtar sig aldrig. 

Isabella Stolpe

Isabella Stolpe kom ut som missionär 1921. I årsberättelsen för 1922 berättas att Isabella fick biträda i den nya omfattande sjukvårdsverksamheten som Nicola och Therese De Pertis börjat i Asmara, Eritrea. En gammal industriskola hade byggts om till sjukhus. Dr Nicola De Pertis skriver i ett brev som återges i årsberättelsen 1923:

»Sjukbesöken i hemmen ha i allmänhet varit omkring 150 i månaden. Detta viktiga arbete har den senaste tiden varit anförtrott åt syster Isabella Stolpe.«

Detta Isabellas andra år kan inte varit lätt då hon var ny i landet och just börjat lära sig språket.

Länge hade missionärerna försökt få kvinnor att engagera sig i sjukvårdsarbetet men det var svårt. 

Isabella och sjuksköterskan Therese De Pertis skrev i Varde Ljus 1930:

»Nog är den abbesinska kvinnan i allmänhet intelligient och saknar ingalunda möjligheter till utveckling. Vid mognare ålder intar hon också en ledande ställning i familjen … Kvinnans plats är makans och moderns, och därför giftes flickan bort så tidigt som möjligt. Något självständigt arbete utom hemmen kommer aldrig i fråga. Även inom vår evangeliska församling har man länge varit bunden vid denna fäderneärvda sed. Det har tagit mångårigt röjningsarbete av våra banbrytande missionärer, innan dessa fördomar och vaneföreställningar börjat svikta … och tusenåriga murar nu börjat ge vika.«

Efter högmässan i Asmara, en söndag i september 1923, inbjöd Isabella och Therese till en sjukvårdskurs.

»Redan samma dag kommo de första och under veckans lopp så många, att vi hade ett tiotal att välja på. Flera av dessa hade förmånliga platser i europeiska familjer. Vi måsta klargöra för dem, att de under lärotiden endast kunde få mat ock kläder och att detta arbete ej erbjöd någon ekonomisk vinst, snarare ett offer – men å andra sidan vilken förmån det var att få tjäna Herren bland lidande bröder och systrar. Ingen tvekade inför valet.«

Sex flickor antogs till den första kursen. Det var dock inte lätt för dem att gå in i sjuksköterskans roll och en av eleverna fick sluta eftersom hennes »oböjliga sinne gjorde henne olämplig till missionsarbetare«. Men hon ersattes snart av en ny deltagare.

Genom gåvor från församlingen och bidrag från andra utomstående kunde en skolbyggnad byggas. När den invigdes sa Tokolo, sjukvårdens gamla trotjänare under över 40 år: 

»Någon förhoppning om att själv få uppleva den dag, då mitt lands döttrar ingått i sjukvårdsarbetet, det hade jag ej haft.«

Lördagen den 15 januari 1927 avslutades kursen med offentlig examen. Asmaras stadsläkare, som var med och även ställde frågor, uttalade sin belåtenhet. Följande dag invigdes de sex första diakonissorna.

Tre av dem rekryterades dock till konung Taffaris nya sjukhus i Addis Abeba men snart var en ny kurs på gång så att man hade 10 diakonissor ute i tjänst.

Det var tuffa år i Eritrea, som då var en italiensk koloni, med stora svårigheter att få sända ut nya missionärer när någon behövde åka hem. Den katolska kyrkans inflytande orsakade också problem.

1928 står det att Isabella och Therese även hade ansvar för söndagsskolan. Där lät de naturligtvis även diakonisskolans elever få delta eftersom det andliga budskapet var en del av utbildningen, och då var detta en möjlighet till träning. 

Antalet missionärer hade reducerats år från år, eftersom nya inte fick komma. 1929 reste Isabella hem och det blev ingen mer utresa utan hon fick tjänst på EFS expedition. Det var en tjänst hon hade långt in i pensionsåldern. 

Förutom arbetet på expeditionen blev hon den första kvinnan som 1943 valdes in i EFS styrelse, nästa kvinna att väljas in blev Soffi Östman 1949, då även Isabella omvaldes. Hon satt med fram till årsmötet 1952 då hon avgick av åldersskäl. 

Men hon var inte bara med i EFS styrelse, föreningen Vänner till Zenanamissionen valde henne till sin ordförande och därigenom fick hon alltfort kontakt med missionärerna på fältet. Under många år var hon även ordförande i Sjuksköterskornas Missionsförening, samt ledamot i Israelmissionens styrelse.

Nils Dahlberg skriver om henne i minnesrunan publicerad i Budbäraren nr 49 1973:

»Vi som lärt känna Isabella under hennes krafts dagar och framför allt under den alltför korta tiden som aktiv missionär, minns vad som präglade hennes tjänaregärning; dugligheten, värmen, hängivenheten och på samma gång jämnheten och lugnet, hurtigheten och glädjen. Det låg något soligt och ljust över hela hennes väsen och samtidigt utstrålade hon kraft och sann moderlighet … För många missionärer och missionärskandidater och många, många andra blev hon en ’tröstemor’, en sannskyldig själasörjare. De gick ifrån en samvaro med henne till vardagslivets arbete och svårigheter med en ny glädje och frimodighet.« 

Den ambulerande prästen

1866 kom de första missionärerna från Sverige till hamnstaden Massawa i Eritrea. Fetsum Natnael är onekligen ett resultat av de fröna som evangelisterna då frimodigt sådde.

– Elden som missionärerna förde med sig till Eritrea och Etiopien under 1850-talets väckelse inom EFS hoppas jag få se här i Sverige, säger prästen i eritreanska lutherska församlingen i Betlehemskyrkan Fetsum Natnael.

Han föddes 1961 och växte upp i ett kristet hem i Eritreas huvudstad Asmara och har sedan barnsben kallat The Evangelical Lutheran Church of Eritrea för sitt hem. Redan i grundskolan vid EFS missionsskola i Asmara var svenska lärare och missionärer en naturlig del av Fetsums uppväxt. Svenska lutherska traditioner har därför alltid varit välkända för honom.

Han har tjänat i den eritreanska lutherska församlingen i Eritrea så långt tillbaka i åldern som han kan minnas: inom kyrkans söndagsskolverksamhet, som diakon för församlingen i Asmara, som ansvarig för litteraturutgivningen och senare ansvarig utgivare för kyrkans tidskrift Melikti Selam, som på svenska betyder »Fridens Budskap«. 

– Skrivandet är en av mina gåvor, säger han och återkommer upprepande, med en viss brådskande karaktär i tonen, till en av sina uppskjutna framtidsdrömmar.

Lika entusiastisk är han över att studera Bibeln. Detta väcktes till liv under konfirmationen 1983 och specifikt under en avgörande predikan där en präst undervisade utifrån 1 Korintierbrevet 3:16: »Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?«. I bibelordet uppenbarades hans sanna identitet och det privilegium och den auktoritet som han och kristna systrar och bröder hade i Jesus Kristus. 

Under sen ungdom, och i samma period som konfirmationen ägde rum, var han även med i en bönegrupp sammansatt av brinnande ungdomar. Han intygar att de flesta i just den bönegruppen var bevarade i tron än idag.

Fetsum och hans vänner växte upp i skuggan av mångårigt krig. Och trots att han under kriget själv inte led förföljelse, förklarar han att det har varit verklighet för många andra evangeliska systrar och bröder. Under dergen – militärjuntan som tog makten i Etiopien under 1970-talet – förbjöds officiella gudstjänster för många evangeliska systrar och bröder.

– Krig och orättvisor påverkar människors tro på Gud, i bästa fall förstärks den. Trots restriktionerna var människors tro levande och man firade gudstjänst i hemmen mot alla odds, säger Fetsum och minns tillbaka. 

Mellan år 1992–1994 var Fetsum med och koordinerade en historisk sammanslutning av religiösa samfund. Den ortodoxa, katolska och evangeliska kyrkan utformade tillsammans en ekumenisk läroplan i religion som skulle förenas i utbildningsväsendet. Satsningen sträckte sig från gymnasial nivå och arbetade sig ända ned till grundskolan. En gång i veckan utbildades elever på samtliga skolnivåer i Guds Ord utifrån dessa böcker.

Arbetet blev dock kortvarigt för Fetsum som 1993 träffade den framtida frun Kebra Russom. De gifte sig och Fetsum flyttade permanent till Stockholm i Sverige, där Kebra redan var bosatt. 

– Min tanke var att jag skulle tjäna i Eritrea hela livet, men Gud hade andra planer, säger han medan han visar runt Budbärarens utsända i Betlehemskyrkans lokaler.

Hissen för oss ned till källarvåningen och platsen för den eritreanska gruppens sammankomster. De senaste 25 åren har Fetsum troget tillbringat just här. 

– Kulturen i kyrkan som jag växte upp med i Eritrea är väldigt lik den jag möttes av i Sverige. Adventfirandet är ett exempel. Kontrasten mellan Eritreas kollektivsamhälle och Sveriges individualistiska samhälle var dock en omställning. 

Han blev snabbt en tydlig ledare och betrodd med ansvar. År 2000 var den eritreanska gruppen i urvalsfasen av att rekrytera en präst från Eritrea. Till Fetsums stora glädje fyllde barndomsvännen och pastorn Eyassu Tesfay Ghebrehiwet rollen. Tillsammans bad och arbetade de för en blomstrande framtid för den eritreanska församlingen – Eyassu som en övergripande apostel och Fetsum som ett slags assisterande medhjälpare vid tillfällen då Eyassu reste till församlingsplanteringarna i Europa. Fetsums liv skulle dock komma att förändras drastiskt när Eyassu Tesfay Ghebrehiwet oväntat gick bort 2007.

– Det krävdes ett helt år av återhämtning för att jag skulle fungera normalt igen. Det är absolut en av mina största prövningar hittills i min tro, säger han med ett tungt andetag.

Hela församlingen skakades i efterdyningarna av det tomrum som herden lämnade. Under Eyassu Tesfays begravning i Eritrea var Fetsum i mångas ögon en tydlig efterträdare. När han fick ett tilltal från en för honom okänd profet i England, bekräftade Gud hans kommande tid. 

– Han sa: »Res dig, din tid att tjäna är inne«, så jag förberedde mig inför att gå in i kallelsen, om än med ett tungt hjärta och med stor sorg. Jag gick en teologisk utbildning i moderförsamlingen i Eritrea och sedan tog jag korta teologikurser på Johannelund i Uppsala.

Prästvigningen blev historisk då den eritreanska biskopen för första gången någonsin reste utanför Eritreas gränser för att leda ceremonin. Den ägde rum i Betlehemskyrkan i sällskap av bland annat EFS dåvarande missionsföreståndare Anders Sjöberg och prästen Ezra Gebremedhin.

Ezra beskriver Fetsum med några korta rader i en specialutgåva med anledning av prästvigningen: »Fetsum är lågmäld men engagerad. Det som har gjort intryck på mig är att han inte är ’framfusig’, inte någon som vill synas i rampljuset. Vidare har jag märkt att han har lyckats bevara en balans mellan en kritisk attityd till det som är bristfälligt i kyrkans liv och det goda som Herren kan åstadkomma i framtiden.«

Den ödmjuka karaktären som beskrivs ovan framgår bland annat i Fetsums respons till framgångarna med de direktsända gudstjänsterna som har hållits från Betlehemskyrkan i samband med coronapandemin. 

– Vi har sett hur människor från hela världen har besökt oss online, trots uteblivna fysiska möten. Både troende och icke-troende har följt vår gudstjänst som sändes från Betlehemskyrkan

Under en månad har 8 000 tittare sett Fetsums predikan varav cirka 1 200 följde hela sändningen. Han tackar ödmjukt för de gratulationer han fått, men tar avstånd från att han blivit populär i samband med detta. Om sändningarna bär frukt för Guds rike har församlingen vunnit seger, menar han. 

– Jag har aldrig strävat efter att synas i rampljuset. Är jag känd i Guds ögon är det nog för mig, säger han. 

De fem första åren i hans prästtjänst blev tuffa, pustar Fetsum. Han, som tidigare hade varit en i mängden bland församlingsmedlemmarna, skulle nu leda fåren från en auktoritetsställning. En av de stora utmaningarna som nyvigd präst var att överföra visionen som han hade för församlingen. En vision som skulle förverkligas i tre kategorier av medlemmar: de som hade vandrat med Gud ett tag, de som var bekväma exakt där de befann sig och slutligen de som hade somnat. 

Sedan Fetsum blev präst har han åkt runt och tjänat pastoralt i de eritreanska församlingarna i Danmark, Norge, England, Italien, Tyskland och Schweiz. Han beskriver sig själv som en ambulerande präst där hans spelplan inte bara blev Sverige och Betlehems­kyrkan på Rådmansgatan, utan stora delar av Europa. 

– Jag är inte som en svensk präst, jag upplever att vi eritreanska präster tar på oss mer än vi kanske borde. 

Om en släkting eller närstående till de 120 församlingsmedlemmarna går bort, besöker Fetsum personligen familjerna. Detsamma gäller om en eritrean, oavsett samfund, hamnar på sjukhus och efterfrågar en präst och slumpmässigt hittar Fetsums nummer på nätet. Själavård är ännu en uppgift som han inte kan delegera till någon annan. Att agera som en eritreansk präst samtidigt som han lever i Sverige har orsakat mycket slitage och påfrestningar, inte minst på familjen som består av frun och döttrarna Danait 25 år och Nishan 24 år. 

– Jag skulle behöva en medhjälpare så att jag ibland får andrum, men det är tyvärr en budgetfråga.

Fram till tidigt 80-tal hade prästerna fullt ansvar inom EFS-kyrkor. 1986 genomfördes dock ett nytt och mer avancerat liturgiskt system, där det förväntades mer av medlemmarna. 

– Vår församling har tyvärr inte utvecklats i den riktningen utan har mycket som måste justeras vad gäller ansvarsfördelning. Det borde inte enbart vara prästen som har allt ansvar. Det är en del av den eritreanska kulturen och ett arbetssätt som vi har vant oss vid, men vi behöver få se en ändring.

En potentiell assisterande präst skulle också ge Fetsum mer tid att ägna åt en svunnen dröm – författarskap. Bland annat finns det en enorm brist på bibliska kommentarsböcker på tigrinja, och Fetsum berättar att han har en brinnande längtan att fylla behovet. 

Med början under 2000 skrev han och frun Kebra en tidskrift som skickades till Eritrea och många andra länder. Tidskriften uppskattades av många. Det höll i fem år. 

– I den här tiden kan nästan vem som helst ställa sig på scenen och predika – oavsett om det är rätt eller fel. Det behövs böcker som kan styra undervisningen tillbaka till evangelium så att människor inte blir förvirrade. 

Emelie Lundahl

Lärarinnan Emelie Lundahl föddes på Söder i Stockholm. Fadern var slaktare, men avled när Emelie var liten. Modern fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa gotländskan Mari som var hemma med barnen.

Hösten 1864 började Emelie på seminariet och efter tre år fick hon en tjänst som biträdande lärarinna vid en elementarskola för flickor i Norrköping. 1872 blev hon  antagen som adjunkt vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm.

Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelies klass. 

»Jag hade hört talas om honom förut, att han förestod ett barnhem i Massaua, att hans hustru dött och att han kommit hem för att söka sig en hjälp för livet. Då det sedan blev bestämt, att jag skulle bli denna hjälp, sade rektorn, att om han vetat, att missionär Lundahl var ute i sådant ärende, hade han icke släppt in honom i seminariet.«

Detta skriver Emelie i sin bok Från forna dagar och flydda år. Boken fick jag kännedom om när Ingrid Kågedal arbetade med sin bok om Gustava von Platen som var Bengt Petter Lundahls första hustru. Idag har jag upptäckt att boken, som kom ut när hon var 80 år, har sin grund i de artiklar som hon skrev i fem nummer (1899–1917) av årsskriften Varde Ljus. Somliga avsnitt känns direkt igen i boken medan andras innehåll kommer på ett samlat sätt i boken.

Emelies bok är en av de första kvinnornas berättelse av hur det började, särskilt i Massaua, Monkullo och Bellesa. Hon skriver på ett målande sätt om hur det var:

»Då regnet kom och öste ned över oss, fanns inte något tak i Massaua som stod emot. Det började så småningom att regna inne också och fortsatte därmed en stund, sedan det slutat ute, tills hela huset var genomdränkt. Vid ett sådant tillfälle tröstade en av gossarne mig med att Abraham, Isak och Jakob bodde i tält de, men vi hade ett hus vi.«

Undervisningen gav resultat och snart ville »gallabarnen« resa tillbaka med evangeliet som de fått kunskap om. Från Massaua sändes Negusie, Johannes Emanuel och hans nyvigda hustru Elisabeth som varit missionär Månssons första lärjunge i flickskolan som de startat. Den 8 november 1877 bröt de upp från Massaua och i januari 1885 anlände brev från dem att de nått fram till Djimma. 

Bengt Petter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom.

»Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren (kes) Terfu som medhjälpare.«

När maken kom tillbaka från Sverige var han frisk och hade med sig Emilies lillasyster Mimmi som skulle hjälpa till i gosskolan och Hulda Hellgren i flickskolan. 

Redan 1875 hade Bengt Petter vid Sverigeresan varit hos arkitekten och kompositören Stenhammar som gjort ritningar för den nya stationen i Monkullo (Imkullo). 

»Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få idéer. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.«

Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. I mars 1879 var huset så färdigt att de kunde flytta in. Emilie ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.

»Och i ett land, där alla slags vårdanstalter fattades, blev det ett underbart hus, där de sjuka fingo vård, de förföljda ett hem, de hungrande. Först titta vi in i de små gossarnes rum. Där är allt under den kära Mimmis tillsyn väl ordnat. Hudarna, på vilka de små sova, äro hoplagda på en koffert. I den ena av rummets tre nischer ligga deras filtar och överst därpå deras små gula huvudkuddar uppradade. Tyget till dessa ha de fått som julgåva från vänner hemma och så har de sytt dem under jullovet och fyllt dem med lappar och små hyvelspån från snickeriverkstaden. I den andra nischen stå deras böcker och i den tredje tronar Hanetza, en stor docka också den från vänner hemma, klädd i förkläde samt till och med i röd hjärtvärmare. Snurran, också den hemifrån, är redan igång på golvet.«

Så fortsätter beskrivningen av de olika rummen för barnen, bönerummet, kyrkan, gästrummet, missionärsrummen och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson har ett sjuktält på gården och maken Per har sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs.

Flera gallaflickor friköps från slaveriet och kommer till stationen. Emelie skriver:

»Ibland dessa var det en Garrnå som i dopet fick namnet Aster och som sedan gick ut som bibelkvinna till Galla tillsammans med Onesimus och hans hustru. Hon verkar där ännu. En jul redan innan hon döptes, lade Onesimus en helbibel in i mitt rum med påskrift ’julklapp åt Garrnå’. Han sade, att hon fröjdat honom så många gånger med sina svar; nu ville han fröjda henne en gång. Hon gick så tyst med sin hemlighet, att hon ville inviga sitt liv åt Gud. Men hennes kamrater drogo känsel på henne och sade: ’Aster gifter sig aldrig.’«

Det intressanta är att Aster ändå hela livet var med nära Onesimus familj och finns med på flera familjeporträtt.

Vid stationen möts både glädje och sorg. 1885 blev ett smärteår. Den 25 april avled lilla Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år. 

»Hela sommaren hade Rosa Månsson, som plågades svårt av hettan, varit mycket klen och även hon angreps av den farliga sjukdomen och slutet kom så hastigt, att vi inte kunde fatta, att hon lämnat oss. Sista morgonen ringde hon som vanligt ut sina flickor. De brukade alltid vara klädda och väntade blott på ringningen för att öppna dörrarna och lika en skock duvor sprida sig var och en till sin morgonsyssla. Följande morgon kom hembudet för henne efter en plågsam natt med svår andnöd. Hur obegripligt det syntes oss, att hon skulle sänkas ned i graven med alla sina rika gåvor och sin stora plikttrohet. Mången orkar icke att höra ens om missionen, hon levde sitt liv för den i ett klimat, som dagligen tärde på hennes hälsa, och ännu i sina bästa år bäddades hon ned i  Afrikas jord på den öde plats, där hon gjort vad hon kunde för att Guds kunskap skulle spridas på jorden …

I denna farsot insjuknade ock min man den 1 dec, fyra månader efter Rosas död … Den 11 dec blev han »fri«. Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.«

Sommaren 1894 måste Emelie resa hem efter en svår bröstsjukdom. Våren 1895 fick hon arbete på Stiftelsen som sekreterarens biträde. Josef var då 12 år och i 15 år fick hon fortsätta på EFS expedition.

Bengta Nilsson

Diakonissan Bengta Nilsson kom från Sniberup i Skåne. Där fick hon från tidig ålder lära sig innebörden av ansvar. Familjen levde under knappa förhållanden och var bara en generation från fattighuset där pappa Nils växt upp. 1866 skrevs Bengta in på Ersta diakonianstalt. Där utbildades hon till sjuksköterska och senare diakonissa.

I Stockholm arbetade hon vid diakonianstaltens lilla sjukhus med åtta sängar men också ute bland hungrande barn, misshandlade kvinnor och försupna män i Stockholms slum. Bengta skrev:

»Aldrig kan jag förstå varför karlarna räknas som mera än oss kvinnor! Om det var några som höll ihop familjerna, höll efter smutsen och ohyran, månade om barnen och lyssnade på Guds ord, så var det kvinnorna. Aldrig ska jag då gifta mig, tänkte jag många gånger när jag dödstrött stapplade hem efter arbetsdagen.«

Hon reste ut med missionsskeppet Angarius som missionsbrud för att gifta sig med Per Eric Lager den 22 november 1875. Med på samma resa, som gick via den nybyggda Suezkanalen, var Emelie Lundahl, Rosa Hagen och Bengtas studiekamrat, den andra diakonissan Beata Andersson. Visst hade det gjorts vissa ansatser till sjukvårdsarbete i Eritrea tidigare, men det var först i och med Bengtas och Beatas ankomst som det gjordes på allvar.

Det blev inte så lång tid Bengta fick verka som sjuksköterska. Men det är imponerande att läsa när hennes make i ett brev den 23 dec 1875 berättar om de sjukdomar hon behandlade i Eilet, ett halvår efter ankomsten i slutet av maj.

»Af de sjuka, som sedan Bengtas – min kära makas – ankomst varit i hennes vård, såväl i Abessinien som i Eilet, uppgår antalet till 374. De olika sjukdomar, dessa haft äro 51: 10 hava ansiktsvärk, 5 akut magkatarr, 4 benbrott, 6 benröta, 2 barnsängssjukdomar, 2 blodbrist, 2 bleksot, 7 brännskador … 2 äggvitesjuka, 35 ögonsjukdom. Af dessa hava två dött.

Om sjukvården kan sägas, att den vinner mer och mer ett glädjande erkännande bland infödingarne. Sjuka hava rekommenderats hit, såväl av de höga myndigheterna, som från andra uppsatta män, och sjuka anlända från nära och fjärran trakter.« (Missionstidningen, 1876.)

När läkaren Mehari Gebre-Medhin läste den långa beskrivningen av sjukdomar blev han mäkta imponerad över hennes kliniska iaktagelseförmåga: »Samtliga diagnoser verkar rimliga och var allmänt förekommande i området på den tiden. Man är nyfiken på hur hon behandlade dessa tillstånd«. 

Tiden blev dock kort, Per Eric Lager mördades den 17 juli året därpå och Bengta åkte hem till Sverige i oktober efter 1,5 år som missionär. Den första tiden därefter arbetade hon på Enskilda barnhemmet på Linnégatan 16 i Uppsala, där Bengta tog hand om fattiga och föräldralösa barn. Ur den brevkorrespondens hon förde med sin bror Göran, som emigrerat till Australien, framgår det att Bengta vid denna tid födde sin och Per-Erics dotter Erika. Barnet blev en ljuspunkt mitt i allt det mörka, men även denna ljuspunkt släcktes när Erika avled i sviterna av hjärnhinneinflammation efter knappt ett år.

Nästa tjänst blev som föreståndare för Ronneby brunn – den tidens mest besökta kuranstalt. Men det blev bara en kort tjänst, hon drömde som många andra om Amerika. 

Flera orsaker kan ligga bakom Bengtas därpå följande emigration till Amerika. För det första var flytt till Amerika vanligt. Över en miljon svenskar emigrerade till USA mellan 1860–1930. Därutöver bodde två av hennes syskon där och ett tredje skäl kan vara att hon behövde starta om på nytt.

I Chicago bytte hon namn till Benedicta, tog en medicinsk examen 1885 vid Hahnemann Medical College i Chicago. Kort efter utbildningen öppnade hon sin första privatmottagning i Rockford, men flyttade sedan till Minnesota och Missouri innan hon återvände till Illinois och Chicago. Hon finns med i register på legitimerade men får likt andra kvinnor inte arbeta vid något sjukhus.  

1887 gifte sig Bengta med svensken Mauritz Emanuel Carlsson, musiklärare vid Gustavus Adolphus College. 

1912 avlider Bengta, ett liv som blev 70 år, 7 månader och 12 dagar.

Mycket av fakta om Bengta Lager har jag hämtat från Lars-Olov Sjöström som forskat om henne och medverkat i ett par artiklar i Budbäraren nr 23, 2003 och aug 2011.

2017 kom en artikel i Läkartidningen om Bengta Lager av Tomas Bro, läkare och doktorand vid enheten för medicinens historia, Lunds universitet. Där har jag hämtat lite av de här senaste uppgifterna om henne. Han bekräftar det vi skrev i EFS jubileumsbok Det stora uppdraget, att Bengta var en av de första kvinnliga svenska läkarna. Vi skrev där att hon kanske var den första men han betecknar henne som den tredje kvinnliga läkaren i ordningen. 

Fram till 1889 hade EFS sänt ut 50 män och nära 30 kvinnor. 

Årets rapporter visar ökad förföljelse av kristna

Världen plågas i dag av långvariga konflikter, många av dem med flera etniska och religiösa dimensioner. Krig och konflikter har skapat tragedier som bär huvudansvaret till att mer än 65 miljoner människor befinner sig på flykt inom eller utanför sina hemländer. Det demokratiska utrymmet saknas eller krymper i många länder, vilket gör det svårt för religiösa aktörer och andra i civilsamhället att verka.

Det är mot denna bakgrund som Open Doors årliga rapport World watch list 2017, WWL, måste läsas. Rapporten beskriver utvecklingen i 50 länder där förföljelsen av kristna bedöms vara värst och visar en dyster situation. Kristna får svårare att verka i samhället, kyrkor motverkas och förföljelse sker. Orsaker till ökad förföljelse är enligt rapporten en ökande religiös nationalism, militant islamism samt den ökade polariseringen mellan radikala grupper och totalitära regimer i Mellanöstern. Beskrivningen av den svåra situationen för kristna i Etiopien och Eritrea, båda länder med kristen majoritet, nyanserar förståelsen av de olika sammanhang och orsaker som ligger bakom förföljelse.

Kyrkornas världsråd, KV, publicerade i november 2016 rapporten The protection need of minorities from Syria and Iraq. Deras rapport beskriver situationen för minoriteter, ger en historisk bakgrund och en utökad kontext kring den religiösa och etniska förföljelse som förekommer i länderna. Den etnoreligiösa uppdelningen och strider mellan olika muslimska grupper har gjort att alla minoriteter blivit mer utsatta. I vissa områden har kristna, yazidier och andra religiösa minoriteter förföljts av terrorsekten IS och dödats för sin tro. I Irak sker våld och förföljelse även mot muslimer för att de tillhör en annan inriktning, något som drabbat både sunniter och shiiter. Trots att både WWL och KV ser vissa positiva tecken i det faktum att kristna kan börja återvända när IS fördrivits är situationen fortfarande svår för våra förföljda trossyskon. Framtiden är tillsvidare oviss och som vår ärkebiskop nyligen sa efter sitt besök i Irak: »När IS är militärt besegrat måste också dess extremistiska ideologi bekämpas.«

WWL är en viktig rapport som genom att sammanfoga en mängd studier med egen insamlad information ger en bild av hur situationen för förföljda kristna ser ut i olika länder. En sådan bredare bild av situationen för olika religiösa grupper kan också fördjupa förståelsen av situationen för kristna.

I regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter uttrycks en vilja och ambition att arbeta med religions- och övertygelsefrihet, men ännu återstår att se hur detta följs upp i rapporter och strategier. Kyrkornas världsråd lyfter fram svårigheterna som bristen på tillit mellan grupper medför. Det är något som måste överbyggas för att dialogen mellan religiösa grupper ska kunna föras så att människor har möjlighet att återvända i säkerhet och även möjliggöra en framtid för alla i Irak.

En levande legend

Hemma hos Ezra och Gennet i Uppsala är det varmt, ombonat och välkomnande. I vardagsrummet finns en klassiskt svensk femtiotalsskänk med familjebilder uppställda. Där har Ezras far och mor hedersplatserna.

– Man kan säga att jag är född i en EFS-familj, fast i Etiopien. Mamma och pappa är från Eritrea men flyttade därifrån under den italienska ockupationen på 20-talet och gifte sig i Addis Abeba 1933, berättar Ezra.

Ezra och Gennet lärde känna varandra i slutet av femtiotalets Addis Abeba, Etiopien. Gennet kommer från en ortodox familj och det var först under ungdomsåren hon hittade in i den lutherska kyrkan och på så vis hamnade i samma ungdomsgrupp Ezra. De fick båda stipendium från det Lutherska världsförbundet för att studera vidare i USA. Gennet studerade kostlära och Ezra pedagogik. 

– Först hemma i Etiopien igen insåg jag hur mycket jag uppskattade Gennet. Hon var smart och begåvad på så många sätt, lugn och stark.

Det är nu femtio år sedan Ezra och Gennet gifte sig, i Addis, och efter det kom de tre barnen relativt tätt.

För Ezra kom kallelsen att bli präst inte som en självklarhet, snarare nästintill slumpartat. Det var under studietiden i USA som hans etiopiska hemförsamling hörde av sig. Församlingen behövde en ung pastor och vände sig till utlandsstudenten. Ezra kunde inte tacka nej. Han började med teologiska studier i Minnesota 1959. Redan 1963 hade Ezra blivit vald till Mekane Yesuskyrkans generalsekreterare, utan att bli tillfrågad. Väl tillbaka i Etiopien prästvigdes han 1964. Då hade kyrkan mellan 30 000–50 000 i gemenskapen, i dag är det världens största lutherska kyrka med över sju miljoner medlemmar.

1970 flyttade hela familjen till Sverige och Uppsala. Här skulle Ezra fördjupa sina teologistudier inför att han skulle börja undervisa på prästseminariet i Addis Abeba. Vid den här tiden blev Lötenkyrkan deras andliga hem. Trots en bra start i det nya landet är Ezras minnen inte enbart ljusa från dessa år. Situationen hemma i Etiopien blev med tiden allt värre och kyrkan hade det tufft. Präster blev både fängslade och dödade. Precis innan Sverigeflytten hade Ezra dessutom blivit invald i Lutherska världsförbundets styrelse vilket innebar många resor och tid ifrån nära och kära.

– Det var slitigt att vara ifrån familjen. Jag inser att jag gått hårt åt mig själv och åt familjen genom åren och jobbat för mycket. Vi hade dessutom en tärande längtan att flytta tillbaka till Etiopien och stötta kyrkan där, men alla i vår omgivning avrådde oss. Vi insåg till sist att det var omöjligt att flytta hem.

Det dröjde ända till 1991 innan Ezra och Gennet kunde resa tillbaka. Ezra blir tårögd när han tänker på dessa år i separation från Mekane Yesuskyrkan.

– Ibland har jag en känsla av att jag inte bidragit så mycket till kyrkans utveckling som jag kanske kunde ha gjort om vi flyttat tillbaka. Jag hade velat återvända till Etiopien efter studierna och exempelvis arbetat mer kring prästutbildningen där.

Med insikten att de inte skulle återvända till Etiopien förändrades deras planer drastiskt, istället blev det en akademisk bana i Sverige i kombination med församlingstjänst. Mellan 1978, efter disputationen, och 1983 var Ezra dels lärare på Johannelund dels församlingspräst i Gamla Uppsala församling. Han har även arbetat som präst bland etiopiska och eritreanska grupper i Stockholmstrakten, samt på Teologen vid Uppsala Universitet. Hans vidare forskning resulterade i boken »Arvet från kyrkofäderna« som senare har använts som lärobok, både i Sverige och Norge.

Ezras kärlek till kyrkan är stor och han har en unik kännedom om den lutherska gemenskapen genom sina relationer till Eritrea, Etiopien och Sverige.

– Kyrkan i Etiopien är stark nu, även om den har ständiga behov och brottningskamper. Det finns liv och längtan och ny iver bland gamla och unga i kyrkan i Eritrea. Men kyrkan är sliten och prästerna börjar bli gamla. Utbildningsmöjligheterna är mycket begränsade.

När EFS i våras gav ut jubileumsboken »Det stora uppdraget« fanns Ezra med som en av artikelförfattarna. Hans text, som berörde de tidiga EFS-missionärernas expeditioner, avslutas: »Oromoexpeditionerna utgör en evangelisk saga där tro, uthållighet och mod till slut vann seger.«

Vad är mod i kyrkan i dag jämfört med då?

– Under pionjärernas tid krävde resorna och farorna mod. I dag handlar det om ett annat slags mod, som att den med avvikande teologisk mening blir en måltavla. När man blir beskylld, på grund av sin avvikande åsikt, för att vara intolerant och bakåtsträvande krävs det mod att hålla ut. Samtidigt behövs det mod för att våga diskutera och bearbeta svåra teologiska frågor. I detta avseende har kyrkorna i Afrika något att lära sig från kyrkorna i väst.

Bara några dagar innan vi träffas har Ezra fyllt 80 år, enligt passet, men han är noga med att påpeka att han egentligen är 81 år.

Hur summerar du ditt liv och hur ser det ut i dag?

– Jag är så glad att jag har många vänner. Det är inte alltid som jag själv är en så bra vän. Jag har gjort dumheter men har fått mycket stöd, jag tar emot det och tackar Gud. Jag har levt ett rikt liv men jag står i skuld när det gäller att inte ta tid för familjen och mig själv. Många gånger har jag varit för ivrig men kommit att inse styrkan i att våga vänta. Och jag har sagt till mig själv att det är tid att lugna ner sig. Den tanken tar jag på allvar, jag vill vara redo för hädanfärd när den dagen kommer. Innan dess vill jag hinna klart med mina memoarer, men det är en bit kvar på dem, avslutar Ezra.

Svenska missionärer upp­märk­sam­mades i Eritrea

Jubileumsfirandet började den 5 november i Emkulu, platsen för den första svenska missionsbasen i Eritrea. Jubileumsfirandet samlade många representanter från Evangeliska-lutherska kyrkor i landet och utomlands, även myndighetspersoner och ministrar var på plats.

Förutom bön och tal varvades programmet med olika körer som sjöng på de olika folkgruppernas språk Kunama, Tigre, Bilen och Tigrinja. Ezra Gebremedhim medverkade genom att berätta historien om hur de svenska missionärerna kom till Emkulu och vad det betytt för kyrkan i Eritrea.

– Under firandet fanns ett tält med en utställning med bilder på de första svenska missionärerna och våra förfäder som var först med att arbeta sida vid sida med missionärerna, säger Fetsum Natnael, präst i Betlehemkyrkan, Stockholm, som var med på plats vid firandet.

En staty med skrift till minne av det 150-åriga jubileet restes under firandet som pågick från och till under en veckas tid.

Kyrkoinvigning och examenshögtid i Eritrea

Vi gläder oss över viktiga händelser på olika håll, denna gång från Eritrea. Den senaste tiden har den evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea invigt två nya kyrkor, en i Keren den 7 februari och en i Folina den 28 februari. Dessutom har fem studenter tagit examen vid Bellesa teologiska seminarium.

Dessa händelser är förstås viktiga milstolpar för ELCE och utmanar oss att bli än ivrigare i våra förböner för våra kristna syskon i Eritrea.