Det är lunchtid och Sussie Kårlin, Gunilla Edler och Caroline Widell har skyndat sig från Filadelfiakyrkan i Stockholm där merparten av konferensen äger rum. Nu sitter de i Betlehemskyrkan och äter medhavd konferenslunch innan seminarieeftermiddagen tar vid. Programmet är späckat. Det gäller att maximera när människor rest från hela landet och hungrar efter ny inspiration och nya verktyg till sin barnverksamhet.

Sussie, Gunilla och Caroline är erfarna barnledare. De har längtat efter konferensen och berättar om styrkan i att komma samman med andra som också brinner för barnen.

– Det är uppmuntrande att se bredden, att vi inte konkurrerar med varandra utan jobbar för samma sak. Vi finns tillsammans lokalt på många platser och brottas med samma frågor, säger Sussie, som är präst i Svenska Kyrkan i Kalmar.

Tidigare har Sussie upplevt hur barn kan bli ett maktmedel kyrkor emellan.

– Om man ska presentera sin kyrka och någon berättar att de har hundra barn i sin söndagsskola, blir det genast något man ser upp till. Alla församlingar vill samla barn, därför blir arbetet lätt prestigeladdat och fokuserat på att desperat hitta modeller för det. När Berit Simonsson predikade om att fokus inte bör ligga på metoder utan på att lyssna in Gud i vår kammare, kände jag hur jag slappnade av.

– Visst tog det ner pressen? Man bara, ah, är det sant? Jag vet ju att det är sant, men det är så skönt att någon säger det, fyller Caroline i och visar illustrativt hur axlarna sänks.

Caroline arbetar till vardags som familjepastor i EFK-församlingen New Life i Stockholm. Hon nämner lovsången där barn och vuxna sjöng sida vid sida som en av konferensens höjdpunkter.

– Vi är så duktiga på att dela upp barn och vuxna, men vi borde göra fler saker tillsammans. Alla berörs när barnen sjunger, vi släpper garden. Barnen har en rak koppling med Gud, säger hon.

Att barn kan få starka gudsmöten är alla tre övertygade om. Gunilla, som är ideell söndagsskollärare i Betlehemskyrkan i Stockholm, har gång på gång fått uppleva hur söndagsskolan blir en gudstjänst med stark Gudsnärvaro.

– Barn möter Gud på jättemånga olika sätt. Det är naturligt för dem och mötet kan vara väldigt kort. Barnen kan växla från att möta Gud till att fråga »ska vi leka nu?«. De är inte som vi vuxna, som säger »åh, nu har vi mött Gud så nu måste vi vara stilla och kan vi verkligen göra någonting direkt efteråt?«, berättar Gunilla och de andra två skrattar igenkännande.

Sussie fortsätter:

– Jag tänker på den snabba responsen. Jag kan ha lett en gudstjänst och talat med barnen om att Gud kan prata med dem. När gudstjänsten är slut kan ett barn komma fram och säga »ja, nu sa Gud till mig att mormor har det bra i himlen«. Jag som vuxen blir paff och tänker, »jaha, sa Gud det?« men för barnen är det självklart.

Sussie, Gunilla och Caroline önskar att fler skulle få uppleva glädjen att arbeta med barn i kyrkan.

– Det är svårt att få ledare som är med för att de själva vill. Jag avskyr uttrycket »att ställa upp« utan önskar att fler vuxna får upptäcka hur fantastiskt det är att vara med barnen, säger Caroline.

– Jag tror att det är viktigt att myndigförklara vanliga kristna. Du behöver inte vara pedagog eller ha gått bibelskola för att jobba med barn, din egen berättelse duger, fortsätter Sussie.

Gunilla är inne på samma spår:

– Många barn lever i trassliga familjer och då är det viktigt att det finns närvarande vuxna i kyrkan som ger av sin tid.

Lunchen är slut och det är dags för seminarium. Bland de 32 seminarierna finns allt från barnteologi till praktiska tips för att lära ut Bibelns berättelser. Sussie, Gunilla och Caroline vill hinna ta in så mycket som möjligt innan det är dags att åka tillbaka till sina respektive sammanhang. Där ska de fortsätta det viktiga arbetet att ge Jesus till barnen.