Etikett: aktivism

I spetsen för arbetslivets reformation

Jan är både kristen kändis och doldis på samma gång. Som ordförande för ICCC –Internationella Kristna Handelskammaren (International Christian Chamber of Commerce) – är han ett välkänt ansikte för dess medlemmar och en uppskattad talare, inte minst på olika OAS-möten, men för det stora flertalet kristna är han okänd. Kanske inte så länge till, för hans budskap är tydligt och aktuellt: Herren bryr sig om hela ditt liv, inte minst ditt arbetsliv. Man skulle kunna kalla honom för en arbetslivets aktivist.

För att förstå Jan och hans budskap måste vi titta närmare på hans bakgrund.

Han föddes i Röke i Skåne och växte upp i ortens EFS-förening, spelandes trummor i legendariska Röke Blås i hela fjorton år.

– I EFS mötte jag en stark arbetsetik, man tjänade Gud på deltid i föreningen, samtidigt som arbetet var viktigt och att göra rätt för sig. Det lutherska arvet är en del av det som inspirerar mig till vad jag kallar en reformation i arbetslivet.

Under en ungdomssamling i EFS Betania i Malmö fick Jan uppleva andedopet, och senare anslöt han och hans fru sig till en boendekommunitet i Kroksbäck i samma stad. Under det sena åttiotalet var han med och grundade frikyrkoförsamlingen Ad Fontes Lund som skulle komma att få ett unikt samarbete med katolikerna på orten.

– Jag brukar säga att jag bara haft ett jobb. Jag gick direkt från universitetet till revisionsfirman Komrev, som senare köptes upp av en internationell jättekoncern inom rådgivning och revision 1997. Då tänkte jag sluta, men Gud hade andra planer så jag accepterade att bli delägare. Jag kom att arbeta med utveckling av städer och storstadsregioner. Sedan fick jag möjligheten att bli huvudförfattare till bästsäljaren »Cities of the future – global competition, local leadership« och utifrån det blev jag erbjuden att leda företagets arbete mot offentlig sektor på global nivå, berättar Jan och fortsätter:

– Det var faktiskt en profetisk ingivelse om en »kommande finanskris« som jag talade ut under jobbintervjun inför det uppdraget.  Bara två månader efter att jag tillträtt ringde min chef från USA och sa: »Ni fick rätt Mr. Sturesson, nu har vi en global finanskris, är du redo?«. Vad som då hände var att nästan allt blev offentlig sektor eftersom olika regeringar runt om i världen gick in och tog över krisande marknader och industrier. Mitt affärsområde växte från 1 till 2 miljarder US dollar på 6 år. Gud kallade, jag lydde, och Han levererade.

»Jesus ber lärjungarna hämta en åsna. Just åsnan är den perfekta sinnebilden för arbetslivet – den bär andras bördor. Varje nyfödd åsna skulle enligt Mose lag lösas med ett felfritt lamm så när Jesus säger att Han behöver din åsna så menar han ditt kall och ditt arbetsliv – som han återlöst med sitt blod. Så lös din åsna – Herren behöver den.«»Jesus ber lärjungarna hämta en åsna. Just åsnan är den perfekta sinnebilden för arbetslivet – den bär andras bördor. Varje nyfödd åsna skulle enligt Mose lag lösas med ett felfritt lamm så när Jesus säger att Han behöver din åsna så menar han ditt kall och ditt arbetsliv – som han återlöst med sitt blod. Så lös din åsna – Herren behöver den.«
Jan är övertygad: »När Jesus får grepp om mitt liv och när Anden möter mitt inre – då kan jag inte leva med en uppdelning mellan det andliga och det världsliga. Jag finner inget stöd i Bibeln för det, utan allt vad vi gör – gör vi som om vi tjänade Herren.«Jan är övertygad: »När Jesus får grepp om mitt liv och när Anden möter mitt inre – då kan jag inte leva med en uppdelning mellan det andliga och det världsliga. Jag finner inget stöd i Bibeln för det, utan allt vad vi gör – gör vi som om vi tjänade Herren.«
Att våga stå fast vid sitt ord är viktigt för Jan. Även när han skulle tala på presidentens visionskonferens i Azerbajdzjan och blev uppringd av sekreteraren som bad honom ta bort en bild samt inte använda ordet korruption, svarade Jan: Gör vad ni vill med bilderna, men jag säger vad jag vill, jag är inte till salu.«Att våga stå fast vid sitt ord är viktigt för Jan. Även när han skulle tala på presidentens visionskonferens i Azerbajdzjan och blev uppringd av sekreteraren som bad honom ta bort en bild samt inte använda ordet korruption, svarade Jan: Gör vad ni vill med bilderna, men jag säger vad jag vill, jag är inte till salu.«
För Jan finns det många förebilder i Bibeln, hans favorit är Daniel. »Vi är kallade att göra saker i linje med skriften och tänk – ju mörkare det blir runt oss desto klarare lyser även ett svagt ljus.«För Jan finns det många förebilder i Bibeln, hans favorit är Daniel. »Vi är kallade att göra saker i linje med skriften och tänk – ju mörkare det blir runt oss desto klarare lyser även ett svagt ljus.«

År 2015 upplevde Jan att det var dags att lämna näringslivet då han fick erbjudandet att ta över som internationell ordförande för ICCC efter grundaren Gunnar Olsson. Jan hade varit aktiv i organisationen under många år och fått arbeta med kristna från hela världen, inte minst med utvecklingsprogrammet Förvandlat Arbetsliv.

– När frågan kom om att bli internationell ordförande i ICCC, kändes det som ett självklart ja! Herren hade förberett mig på det.

Vad är då arbetslivets teologi enligt Jan?

– Hela arbetslivets teologi kokar ner till hur det var i begynnelsen, i lustgården. Gud säger allt är gott, människan är skapad och mellan de fyra floderna planterar Han en lustgård. Där sätter Han Adam för att kultivera, bruka och bevara den. Vi tänker ofta att arbetet är en konsekvens av syndafallet, men så är det inte, Adam och Eva var kallade att just arbeta tillsammans med Gud i lustgården. För oss blir lustgården en förebild på en avgränsad plats med ett uppdrag, en kallelse som definierar vad jag skall göra men det finns även ett landskap och en skog utanför lustgården.

– I den skogen kan vi finna oss själva. Jag brukar använda bilden av en orienterare som springer i skogen och bland snåren, jagandes efter vind för att få bli någon, duga och prestera. En kristen kan tillbringa hela sitt arbetsliv i den skogen utan att få tag på själva poängen. Men att komma in i lustgården – det är att motta sin yrkesmässiga kallelse – brandman, konsult, lärare, sjuksköterska, eller entreprenör och att göra detta tillsammans med Herren. Att gestalta Guds rike i vardagen. För det är genom försoningen som vi kan arbeta i vila, för att Jesus försonade allt med sig – även arbetet som ju hade blivit till ett slaveri i syndafallet. Därför kan man i praktiken arbeta heltid för Gud oavsett yrkesval.

Jan beskriver det som att det är där, i den av Herren planerade lustgården, som jag kan bli till välsignelse för andra. Målet är inte att jag ska bli mer framgångsrik eller tjäna mer pengar – Gud vill att jag blir till nytta för andra människor. Jag kan se Gud som min egentliga arbetsgivare och det är Han som är min försörjare. Enligt Jans resonemang har arbete egentligen ganska lite med lön eller belöning att göra, det är en kall­else till att betjäna Gud och mänskligheten.

– Den kristne som arbetar bara för att tjäna pengar, göra karriär och bli något kommer förr eller senare att uppleva det som totalt meningslöst. Det fina med arbetets teologi att arbete är att göra något för någon – det vill säga skapa värde.

Nyckelordet som Jan delar är »nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också« från Matteusevangeliet 6:33. Han beskriver hur vi ofta grundar vårt tänkande utifrån Maslows behovstrappa och lägger kallelsen och det andliga livet högst upp, som »ett socker på toppen«, när vi fyllt våra övriga behov. Då blir verkligen arbetet »i vårt anletes svett«, men när vi söker Guds rike först så förser Han oss med allt det vi behöver.

– Det är viktigt att vi alla har en Guds­rikes­vision, för Guds rike tillkommer när Guds vilja sker i ditt liv. När du arbetar innanför lustgårdens gränser och litar på Gud för din försörjning så är du i Guds vila. Då gör du det du är, och inte tvärtom – är vad du gör.

Allt detta får konsekvenser för hur ledarskap utövas. Jan förklarar:

– Kärnan i ledarskap är betjänande, att tvätta de andras fötter. I den bemärkelsen så blir det verkligen pigan som leder biskopen och prästen. De måste bli som pigan för att vara verkliga ledare. Detta är brutalt, som när Petrus säger: »Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter!« och Jesus svarar: »Om jag inte får tvätta dig har du ingen del i mig«. Ett ledarskap som bokstavligt talat utövas med en handduk – och det fungerar.

Ett liv i lustgården får också konsekvenser för hur vi agerar i arbetslivet. Jan bär på ett starkt rättspatos och en tro på de moraliska riktlinjer Bibeln ger oss.

– Genom synden så blev allt förgiftat. I praktiken betydde detta att Guds mångfald i skapelsen utbyttes mot mänsklig standardisering och likriktning.  Ett exempel är fiskindustrin i Norge och Färöarna. Det är bara lax. Monokulturer leder till död. Och av 70 000 bra, ätbara grödor väljer människan att i huvudsak få sin föda från tolv av dessa. Inom utsädesindustrin har vi i dag bara ett fåtal globala aktörer kvar. När de säljer utsäde i till exempel Afrika så är det genmodifierat så att det bara kan sås en gång, det som växer upp duger bara till att malas till mjöl och ger inget nytt utsäde. Bönderna binds därför upp och tvingas att köpa nytt utsäde varje år, säger han och summerar:

– Vad är detta? Det är motsatsen till Guds ordning för skapelsen. Här måste vi som kristna i arbetslivet våga säga ifrån. Och om inte biskopen och prästen gör det så måste pigan göra det. Hosea, kapitel 10, säger att hjältarnas tid är förbi… Därför tror jag på en ny gräsrotsrörelse av kristna i arbetslivet som vågar stå upp för sina värderingar – en reformation genom en ny andlig arbetarrörelse.

ICCC

Står för International Christian Chamber of Commerce, Internationella Kristna Handelskammaren.

Grundades 1985 av affärs­mannen J. Gunnar Olson från Örebro.

Finns i dag i 80 länder. Visionen är att våra planer och stra­tegier blir ett yttre uttryck, för en inre vandring genom tro, som gestaltar Guds rike.

Engagemang i urval:

Jan var mellan 2009 och 2016 engagerad i WEF – World Economic Forum och det årliga Davosmötet gällande strategiska framtidsanalyser.

Den ofrivillige aktivisten

Hamid var DJ och spelade musik på fester i sitt hemland Iran. Via vänner blev han introducerad till den kristna tron. Först var han ointresserad, men när han följde med till några sammankomster där människor samlades i hemlighet upplevde Hamid ett lugn inom sig och valde att bli kristen. Att byta religion om man är född muslim är inte tillåtet i Iran. Hamid hamnade i polisens register efter en polisrazzia, och det var då han valde att fly.

Några år senare, i en betydligt kyligare del av världen, närmare bestämt i den gamla bruksorten Kristinehamn, får den nu 24-
årige Hamid beskedet att Sverige gett honom avslag och inte har möjlighet att vara den fristad han söker. Det är i den stunden han blir aktivist. Det händer ju att människor av fri vilja väljer att göra extraordinära uppoffringar för en sak de tror på, men i det här fallet är det snarare omständigheterna som väljer ut Hamid som »frivillig«.

– Jag fick panik och kände mig orättvist behandlad. Det var som om jag fått en dödsdom. Det var då jag bestämde mig för att sy ihop sin mun, säger Hamid.

Då som nu bor han i en av Betlehemskyrkan i Kristinehamns lokaler tillsammans med flera andra unga män som befinner sig i en liknande situation. De har alla bytt religion, blivit kristna och är en del av församlingsgemenskapen. En kort promenad från den gula kyrkbyggnaden, på torget i centrala Kristinehamn, valde Hamid att utföra sin protest.

– Att sätta mig där var ingen enkel sak att göra. Jag blev så chockad av mitt avslag eftersom mitt liv hängde på det beslutet. För att få fram min ståndpunkt var det ett rop på hjälp, säger Hamid.

Mitt i januarikylan hungerstrejkade Hamid under två veckor. Aktionen fick till en början stor uppmärksamhet i lokalmedia. Många Kristinehamnsbor, men även tillresta, kom förbi och frågade hur det var med honom. Andra gav ved, bad en bön eller sjöng en sång. Ett bageri delade ut baguetter till människor som samlats för att hålla Hamid sällskap.

Många människor anslöt och höll Hamid sällskap på torget i Kristinehamn. Bland annat kom folk från Örebro och Stockholm. Ett gäng från Oslo kom och sjöng sånger.Många människor anslöt och höll Hamid sällskap på torget i Kristinehamn. Bland annat kom folk från Örebro och Stockholm. Ett gäng från Oslo kom och sjöng sånger.
Hamid Aryanraja är tjugofyraåringen som föddes i Iran. Nu bor han i Betlehemskyrkan EFS i Kristinehamn och har varit asylsökande i Sverige 1,5 år. Processen är fortfarande igång.Hamid Aryanraja är tjugofyraåringen som föddes i Iran. Nu bor han i Betlehemskyrkan EFS i Kristinehamn och har varit asylsökande i Sverige 1,5 år. Processen är fortfarande igång.
– I Iran skulle man bara slänga mitt lik i ett dike, i Sverige skulle åtminstone någon begrava mig. I protest satt Hamid Aryan 15 dygn, utan att äta, med hopsydd mun på torget i Kristinehamn.– I Iran skulle man bara slänga mitt lik i ett dike, i Sverige skulle åtminstone någon begrava mig. I protest satt Hamid Aryan 15 dygn, utan att äta, med hopsydd mun på torget i Kristinehamn.

– Det går inte att beskriva hur det var att sitta där, men det var otroligt svårt. Jag var beredd att gå hela vägen och offra mitt liv. Jag ville bara få min röst hörd, säger Hamid.

Intresset växte och »mannen med den ihopsydda munnen« uppmärksammades även i riksmedia. Problematiken gällde långt ifrån bara Hamid. Den komplexa frågan kring konvertiter i asylprocessen är inte lätt och omdiskuterad, det vet inte minst många i kyrkor och samfund runtom i Sverige. Bland annat har Sveriges kristna råd ordnat speciella utbildningsdagar i frågan. Hamid blev något av en symbol för den frustration som finns bland många konvertiter i Sverige som har svårt att bevisa sitt skyddsbehov och därmed får besked om att de inte får stanna i Sverige.

Hamid berättar:

– Det var både för min egen skull och andras. Vi är många konvertiter i Sverige som är berörda och går igenom samma sak. Jag ville vara till hjälp för framtida kristna och att svenska myndigheter ska kolla mer noggrant på våra fall.

Han har överklagat sitt utvisningsbesked. Hamid vet ännu inte om han kommer att kunna stanna i Sverige. När han satte sig på torget hade han liten kunskap om hur svenska myndigheter fungerar, säger han själv.

– Jag hade egentligen inga förväntningar och jag visste inte vad det jag gjorde skulle leda till. Det finns ju ingen mall för sådant här, men jag blev imponerad av all medmänsklighet som jag mötte. Jag märkte att många människor ville engagera sig i mitt fall. Jag fick hoppet tillbaka helt enkelt, och valde att klippa upp stygnen och öppna munnen igen.

Skulle han göra om det i dag, med kännedom om att den svenska byråkratin inte tar särskilt stor hänsyn till den här typen av aktioner?

– Min reaktion då var i stridens hetta. Jag hade egentligen planer på att göra något ännu mer dramatiskt. För mig handlade det om liv och död. Om jag hamnar där igen vet jag inte vad jag kommer att göra.

Hans handlande synliggjordes i media över hela landet. Konvertiternas sak blev synlig. Själv ser han sin gärning som det enda möjliga i den situationen.

Hur ser du själv på din gärning?

– För mig handlar det om liv och död.  Jag tycker inte att det skett något och jag känner inte att jag har åstadkommit något än.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har inte så mycket hopp. Jag har inga framtidsplaner, utan tar det dag för dag. Jag är glad om jag ser samma vägg som jag såg igår när jag vaknar.

Klostret blev Syster Karins fönster mot världen

Precis intill Alsike kyrka står den gamla skolan. Ett rött trähus där varje vrå nyttjas till max, allt för att alla ska få plats. Det är Alsike kloster. Syster Karin Johansson vinkar från trappen till huset och här bor hon nu tillsammans med syster Marianne, postulanten Rose som nyligen börjat sin inträdesperiod och gårdens fem katter.

– Här lever vi vår klosterkallelse, med ett gemensamt böneliv som bär upp vår dag. Det är ett gemensamt liv i ensamhet, förstår ni? säger Syster Karin.

Det är i grunden en personlig kallelse från Gud, in i en egendomsgemenskap där systrarna äger allting tillsammans.

– Detta är ett kristet liv i kubik, ett totalt hängivet liv med en kallelse till fullkomlig frihet men det kostar dig allt. Jag är fri att göra och säga saker som andra kanske inte kan, jag har inget jobb eller annat att förlora. På så sätt är vi väldigt måna om vår frihet, vi vill vara i världen men inte av världen och nära människor.

Närheten till människor, och särskilt dem i behov av en fristad, har länge präglat deras klostergemenskap. Redan innan flyktingarna hittade till Alsike kom många socialt utsatta till klostret för att finna sin frizon.

Det var vid nyår 1978 som den första flyktingfamiljen kom. Som av en händelse var Karin på besök den dagen, trots att hon inte hunnit bli en syster än. Systrarna lärde hon känna under gymnasiet, samtidigt som hon blev kristen. För Karin hade kyrkan innan dess mest varit en grupp för inbördes beundran men en dag utbrast hon »Gud, om du finns, ge mig tro« och bönen blev besvarad.

Vid köksbordet samlas systrarna och de som bor på gården, denna gång för frukost tillsammans med kyrkoherde Anders Johansson som arbetar för Knivsta pastorat och ofta firar mässa med systrarna.Vid köksbordet samlas systrarna och de som bor på gården, denna gång för frukost tillsammans med kyrkoherde Anders Johansson som arbetar för Knivsta pastorat och ofta firar mässa med systrarna.
Det är ingen aktivism utan systrarna vid Alsike kloster gör bara vad de anser självklart: »Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss.«Det är ingen aktivism utan systrarna vid Alsike kloster gör bara vad de anser självklart: »Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss.«
Syster Karin har alltid haft ett stort samhällsengagemang och säger: »min förhoppning är att jag åtminstone ska få bli ihågkommen som en sten i skon, som skaver litegrann, och ni vet – till slut måste man ta av sig skon«.Syster Karin har alltid haft ett stort samhällsengagemang och säger: »min förhoppning är att jag åtminstone ska få bli ihågkommen som en sten i skon, som skaver litegrann, och ni vet – till slut måste man ta av sig skon«.
»Jag är väldigt tacksam för min musikträningstid där man gjorde som läraren sa och fick märka att det kunde föra mig till något bättre, det kunde utveckla mig« säger Syster Karin apropå klosterlivet där lydnaden är det som mest utmanar vår fritänkande tid i dag.»Jag är väldigt tacksam för min musikträningstid där man gjorde som läraren sa och fick märka att det kunde föra mig till något bättre, det kunde utveckla mig« säger Syster Karin apropå klosterlivet där lydnaden är det som mest utmanar vår fritänkande tid i dag.

– Plötsligt fick jag den där tron och det var lite besvärligt. Det blev väldigt omvälvande. Jag hade träffat Syster Marianne tidigare och när jag kom till klostret första gången så upptäckte jag att det här var kristet liv på riktigt. Det var så äkta.

Att systrarna mötte alla människor med Kristi kärlek var en slående upplevelse för Karin. På samma sätt bemöttes den turkiska flyktingfamiljen av stor omsorg den nyårsnatt de anlände.

– Den där dagen kom tillvaron här att förändras, på ett sätt i alla fall. Vi ser på flyktingarna som någonting Gud har gett oss, av någon anledning som vi inte vet. Runt om i hela världen är det normalt att oavsett vilken tro du har så har klostren varit skyddade områden. En liten värld i världen.

Engagemanget får inte enbart positiva konsekvenser. Under morgonmässan den 23 november 1993 dundrade svensk polis in i klostret, huset förstördes och razzian satte sina spår. Flyktingbarnens stora trauma i livet var inte längre från hemlandet de flytt, utan polisrazzian på klostret där de trodde sig vara trygga.

– Den mörka onsdagen kallar vi den för. Det tog ett tag innan vi insåg att de faktiskt slog sönder vårt klosterliv också. Ärkebiskop
Gunnar Weman var här och omvälsignade allting, det var ett så pass stort intrång i kloster­friden.

Karin flyttade till klostret 1983. I början var systrarna inte så involverade i flyktingarnas ärenden, de agerade plats medan andra skötte asylprocessen. Först kom mest kristna flyktingar men med åren har det ändrats och inneburit allt större kontakt med muslimer.

– I vårt möte med muslimer så tummar vi aldrig på att vi är kristna, men istället för ord handlar det om att leva Jesu kärlek. Det är mycket viktigare.

Främlingsfientligheten som Karin tycker sig se i vissa kyrkor är något hon förfasas över:

– Det visar bara på rädslor. Jag håller väldigt gärna med Merkel när hon säger att »vi måste lära oss mer om vår egen tro« för är man trygg i sin egen tro då har man inget problem att möta människor av annan tro.

Det är nämligen inte lidandet som många av flyktingarna bär på eller de outsinliga behoven som är svårt, det hanterar systrarna genom att kasta allt på Kristus.

– Lidandet är betydligt lättare att möta än den svenska kallsinnigheten, för den är värre. Den är omänskligare. Vi är mycket mera mitt i världen än andra svenskar som lever sitt åtta-till-fem-jobb. Här är den verkliga verkligheten, och inte den imaginära som vi i Sverige gärna lever i.

Därmed menar Karin att det inte är någon form av aktivism som det handlar om, snarare är det att leva ett kristet liv vilket i dagens samhälle blir ett politiskt ställningstagande.

– Vi kallar oss ju egentligen inte för aktivister, vi tycker bara att vi gör det som är fullständigt självklart. Det är det enkla, att när en människa i nöd säger »hjälp mig« så är det min kristna skyldighet att säga ja. Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss. Det får vi aldrig glömma som kristna.

Det var när hon som tjugofemårig musikstudent upptäckte att till­varon, trots att hon bara hade roliga saker att göra på dagarna och sig själv att ta ansvar för, inte var nog.

– När jag gjorde det som jag tyckte var roligast i livet, nämligen att hålla på med musik, upptäckte jag att det ändå var något som fattades. Jag är lyckligare nu.

Så småningom insåg hon att det var den totala hängivenheten som hon saknade – att stå helt till hundra procent förfogande för Kristus, att leva av och i hans kärlek. Nu lever hon ett liv i enkelhet. Löftet blir en trygghet för systrarna att luta sig mot och lydnaden gentemot Gud och gemenskapen ett beslut att tränas in i. Den största styrkan, enligt Karin, är framför allt att inte vara ensam. Trots utmaningar har hon aldrig tvivlat på sitt beslut, klosterlivet är Syster Karins kallelse och någonstans visste hon redan från början att det var rätt.

– Det är klart att jag kan bli trött på mina medsystrar, precis som i alla gemenskaper finns det stunder när vi tänker väldigt olika, men det jobbigaste har varit omgivningens reaktioner. Många lägger liksom huvudet på sned och tycker synd om en.

Under hennes första inträdesår fick systrarna besök av en koptisk munk från Österrike.

– Han hade fantastiska ögon och det syntes att han var en van själasörjare så jag frågade honom: »hur känner man igen en kallelse?« och väntade mig en teologisk utläggning. Så tittade han på mig och sa »där man känner sig hemma«. För mig var det en total knock! Det hade jag inte allt velat höra, sedan fanns det liksom ingen återvändo för det var här Gud ville ha mig.

Därför vill Ruth Nordström spränga åsiktskorridoren

Medieversionen av Ruth Nordström målas som svartvit och oresonlig. En bild tätt sammankopplad med påstått kvinnorättsmotstånd och anti-abort-aktivism. Kanske säger den mer om debattklimatets hårda ton kring dessa frågor än hennes egna ställningstaganden. Driven av en tydlig målmedvetenhet, nyfikenhet och rättvisa, valde hon vägen genom en egen juristfirma för att kunna fokusera på rättsfall gällande människohandel, asylärenden och migrationsfrågor samt mänskliga rättigheter.

– Jag kan inte styras av politisk korrekthet eller populism. Om jag är trogen mitt samvete och gör det jag tror är rätt, då gör jag det jag ska, säger hon.

Uppvuxen som storasyster i en stor kristen familj i Oslo, var det redan under mellanstadiets FN-dagar som hennes fascination för mänskliga rättigheter väcktes. Något sa klick – sedan dess har frågor som rätten till liv, förbud mot slaveri och trafficking, åsikts- och yttrandefrihet stått högt i kurs för Ruth.

Hon är en nyfiken person, det har hon varit så länge hon kan minnas. Hennes stora intresse för människor gjorde att hon först ville jobba som journalist, men väl vid valet av universitetsutbildning framstod juristprogrammet som det enda rätta. Nyfikenheten blir särskilt tydlig i mötet med sina meningsmotståndare. Trots mycket motstånd fortsätter hon att höra av sig för att påpeka fakta, visa på sakfel eller nyansera den bild som journalister och ledarskribenter presenterat.

– Jag tycker det är så fascinerade med journalister, de måste ju vara nyfikna personer och någonstans ha en drivkraft att förmedla en rättvis bild, men på de ledande nyhetsredaktionerna vill de som skriver om mig varken ha en dialog eller träffas. Några har sagt att de inte vill ses, av rädsla för att jag skulle övertala dem, men då brukar jag svara: »nä, jag tror inte du kommer att ändra din uppfattning men du kanske är intresserad som människa att få en nyanserad bild av verkligheten?« Den är inte bara svart eller vit.

Att få de svartmålade bilderna av Ruth som en hotfull och manipulativ abortmotståndare att gå ihop med den varma personligheten mitt emot mig är svårt.

När stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda människans frihet aktualiseras de mänskliga rättigheterna och det är då Ruths kamp för rättvisa kommer till sin rätt.När stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda människans frihet aktualiseras de mänskliga rättigheterna och det är då Ruths kamp för rättvisa kommer till sin rätt.
Trots den bild Ruth Nordström möter av sig själv i media väljer hon att se sin främsta identitet i att vara mamma, maka, syster och vän.Trots den bild Ruth Nordström möter av sig själv i media väljer hon att se sin främsta identitet i att vara mamma, maka, syster och vän.
Likt Martin Luther King, som säger att »fegheten ställer frågan: är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: är det populärt? Men samvetet ställer frågan: är det rätt?« återkommer Ruth till drivkraften – vad är det som motiverar mig?Likt Martin Luther King, som säger att »fegheten ställer frågan: är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: är det populärt? Men samvetet ställer frågan: är det rätt?« återkommer Ruth till drivkraften – vad är det som motiverar mig?
När ilskan och frustrationen slår till blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria.När ilskan och frustrationen slår till blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria.

Varför väljs den ensidiga bilden av dig, tror du?

– Har man fördomar så vill man inte utmanas i att få en annan uppfattning. Många ger en väldigt förenklad bild, de sätter det goda mot det förment onda. Vi lever ju i ett öppet samhälle och någonstans kan man inte fortsätta ha en så trång åsiktskorridor hur länge som helst, den måste ju sprängas någon gång.

Trots motvind är Ruth positiv, engagerad och korrekt. Det är med ett bestående leende på läpparna som hon berättar, om alltifrån utmaningarna hon möter till den kristna tro som bär henne genom livet. Det märks att hon är van vid att argumentera och presentera en helhet.

Kan du se dina motståndares argument?

– Vissa bär nog en genuin rädsla för att det som man kämpat för i generationer, för kvinnors rättigheter, skulle hotas på något sätt men att värna om kvinnan är ju precis samma sak som vi också vill. Det är därför jag ofta bjuder in till samtal. Abortfrågan är känslig, jag har en syster som genomgått abort och jag vet att det kan vara nödvändigt men också väldigt jobbigt. Därför behövs det mycket stöd och vi behöver mötas som medmänniskor. Vi måste kunna ha ett konstruktivt samtal och nyansera bilden. Någonstans är det vad som saknas, alla färger är det som berikar, men i den svenska debatten är det väldigt svartvitt och trångt, har du »fel« åsikt så ska du bort.

Enligt vissa är Ruth den som ska bort. Att problematisera abort och vara för kvinnans rättigheter är för många inte förenligt, men Ruth står för både och. Hon bryter de förväntade normerna och det provocerar. Hennes ställningstagande kring samvetsfrihet har inneburit att vissa vill stänga dörrar för henne att tala om arbetet mot trafficking och sexuell exploatering av kvinnor och det är när Ruth går emot en till viss del färdig mall som hon stöter på problem. Detta får henne att se behovet av en ny kvinnorörelse, ett bredare sätt att se jämställdhet och kvinnans frihet på.

– Det finns ju en positiv del av feminismen, men när den på något sätt har blivit en förtryckarelit är det något inom mig som reser sig. Jag känner att det inte är rätt. Feminismen måste ha sina nyanser och tillåta kamp även för de kvinnor som vill ha tillbaka rätten över sina egna kroppar och sitt liv, som önskar samvetsfrihet eller dem som riskerar dödshot för sin tro.

Hon ser ytterligare en fara med dagens kvinnorörelse där kvinnan anses stark endast när hon står helt på egna ben.

– Man ska helst inte vara beroende av sin man, sina barn eller någon annan, utan klara sig själv. Jag är en stark person, trygg i min identitet och har en väldigt stark drivkraft men trots det är jag också totalt beroende av att vara i ett team, tillsammans med min man, mina barn, mina vänner och kollegor. Jag behöver en daglig relation till Gud, bönen ger mig kraft och stor frid. Om inte jag hade haft denna förankring så hade jag inte alls varit lika stark.

För att hålla fokus omger Ruth sig med före­bilder, bibelord och människor som inspirerar henne att våga stå upp för det samvetet säger är rätt. Hon vägrar att ta offerkoftan och slutar inte drömma. Hon vill vara den som bryter ny mark.

– Min drivkraft är att bekämpa orättvisor. Som för de kvinnor vi hjälper, som varit utsatta för fruktansvärda övergrepp och ingen lyssnar till, om inte jag höjer min röst för dem står de helt försvarslösa. Det är precis vid de tillfällen, när stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda lilla människans frihet som de mänskliga rättigheterna aktualiseras.

Det hårda medieklimatet har blivit extra märkbart i samband med rättsfallet om samvetsfrihet för barnmorskan Ellinor Grimmark. Det ger Ruth återigen perspektiv på tillvaron, för henne är detta i slutändan ett jobb hon kan gå hem ifrån. Den vuxenmobbning som sker mot hennes klient är verksam i såväl media som i rättssalen. Det är tydligt att orättvisorna både stör och berör.

– Den här mobbningen gör mig riktigt arg. Som i rättssalen i Jönköping, då Ellinors chefer sitter och pekar finger, himlar med ögonen och skrattar åt Ellinor när hon blir utfrågad i vittnesförhören. Eller när en panel i tevesoffan säger att man borde »abortera abortmotståndare« och hånskrattar. Då är det något inom mig säger: »Nu har det gått långt över gränsen!«

Att den utsatthet som drabbat både Ellinor och Ruth inte har nått de ytterligare två juridiska ombuden, advokat Jörgen Olsson och människorättsadvokaten Percy Bratt, anser Ruth är anmärkningsvärt.

– Som en av Sveriges främsta människorättsadvokater sitter Percy Bratt på oerhört mycket kunskap och expertis, det är ju väldigt märkligt att ingen är intresserad av varför han har engagerat sig i det här fallet. Istället har man valt att inte ens intervjua, utan bara skriva om mig och tyvärr sker ofta det utifrån en bestämd vinkel.

Vad tror du det beror på?

– Självklart vill vi i Sverige vara så duktiga på att hävda kvinnors rättigheter och möjligheter, men någonstans är det ändå så att varken Percy Bratt eller Jörgen Olsson har blivit utsatta, om det beror på att de är män vet jag inte. Jag kan bara konstatera fakta, att det är Ellinor och jag som drabbas, inte de. Samtidigt tar jag gärna den smällen för min klients skull.

Vad gör du när det blir för mycket?

– Ja, ibland får jag bara nog. Då åker jag hem. Jag har helt fantastiska barn, jag lägger mig i soffan och säger att »nu orkar mamma inte mer«, men då kommer de med uppmuntran och kramar. Sen hittar vi på något roligt ihop.

Andra gånger är det inte tröttheten som slår till utan en ren ilska. Det finns ett rättvisepatos över hennes engagemang som slår larm när något gått för långt. Det är i sådana situationer och just innan rättegång som Ruth behöver få utlopp för känslorna.

– Då är det boxning eller hårt gympass som gäller. Eller ett danspass med barnen. Annars, om det är helt tomt när jag kommer hem, kan jag bara höja volymen och sätta igång mina power-låtar.

Illa berörd av orättvisorna hon möter och den frustration som samhällets tystnad väcker blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria. Det viktigaste för Ruth är de goda relationerna, som ett ovärderligt skydd när det stormar runtom.

– Har man en nära relation till sin familj och goda vänner tror jag man blir väldigt skyddad från det som händer utanför. Det är ju ändå kopplat till mitt arbete, medan jag framförallt är mamma, maka, syster, vän och medmänniska – det är den jag är. Att vara Guds barn är min identitet och det är viktigast.

Med drivkraften att göra det som samvetet säger är rätt har Ruth en tydlig kompass och riktning, hon kommer fortsätta slåss för den enskilda människans rättigheter.

Utmanad – av både nåden och heligheten

Sökandet efter sanning har alltid varit aktuellt för Olof Edsinger, vilket bland annat lett honom in i kontroversiella ämnen och de som många upplever som Bibelns svårare texter. Resultatet blir synligt såväl i de många böcker han skrivit, som när han förkunnar eller deltar i samhällsdebatten.

Det är drygt två år sedan Olof lämnade sin tjänst som Salts generalsekreterare men tillhörigheten till rörelsen är lika tydlig nu som då.

– Jag är ju en EFS-broiler, uppvuxen inom rörelsen och var på lägren som barn, men konfalägret var väl det första tillfället då jag fick formulera min egen tro, säger Olof.

Som ganska populär i klassen under högstadietiden upplevde Olof tjusningen i att vara i händelsernas centrum, men då utifrån andra värderingar och perspektiv än dem han i dag anser viktiga.

– Då tyckte jag att det var lite spännande att se hur långt ut i periferin man kan vara och ändå kalla sig kristen.

Experimenten med olika livsstilar och tankegångar fick ett abrupt slut när sextonårige Olof reste till Australien för ett utbytesår, och landade hos en radikal pingstfamilj.

– För mig var det en väldig kulturkrock att komma dit, jag var inte alls van vid de uttryckssätten och hade nog rätt mycket fördomar mot pingstvänner också.

För Olof är det ständiga växandet en del av äventyret med Gud: »Jag hoppas att jag aldrig slutar vara utmanande för jag älskar ju att Gud utmanar mig.«För Olof är det ständiga växandet en del av äventyret med Gud: »Jag hoppas att jag aldrig slutar vara utmanande för jag älskar ju att Gud utmanar mig.«
Genom böcker, som förkunnare, skribent och lärare är Olof i dag en av EFS mest kända röster i både Sverige och Norge.Genom böcker, som förkunnare, skribent och lärare är Olof i dag en av EFS mest kända röster i både Sverige och Norge.
Tonåringen Olof, då Eriksson, tänjde gärna trons gränser.Tonåringen Olof, då Eriksson, tänjde gärna trons gränser.
Hemma i Storvreta, Uppsala, bor Olof tillsammans med Mona och deras tre barn, från vänster Johannes, Rebecka och Simon.Hemma i Storvreta, Uppsala, bor Olof tillsammans med Mona och deras tre barn, från vänster Johannes, Rebecka och Simon.
Bemyndigande och tydlighet är viktigt för Olof: »Vi måste kanske frigöra varandra att, utifrån en gemensam vision, göra olika saker på olika sätt.«Bemyndigande och tydlighet är viktigt för Olof: »Vi måste kanske frigöra varandra att, utifrån en gemensam vision, göra olika saker på olika sätt.«
På Johannelund läste Olof om EFS rötter, Allan Hofgren skrev om pionjärerna att »de trodde och vågade« vilket är det DNA där Olof känner sig hemma till hundra procent.På Johannelund läste Olof om EFS rötter, Allan Hofgren skrev om pionjärerna att »de trodde och vågade« vilket är det DNA där Olof känner sig hemma till hundra procent.

Nyfiken, men med viss reservation mot den känslosvallande bilden av Pingstkyrkan, innebar tiden som utbytesstudent en förnyad Gudsrelation.

– Jag låg på min säng och bad och fick ta emot den Helige Ande på ett nytt sätt i mitt liv. Jag fick lära känna honom som en person. Det var en genuin förvandling inifrån, en ny längtan efter renhet.

– Den enkla sammanfattningen är att när jag kom hem var jag förändrad, med nya prioriteringar. Jag drog igång en kristen skolgrupp på skolan och vi samlades till böneträffar i tonårsgruppen. Jag var ganska drivande i de här sakerna.

Därefter har drivet fortsatt. Han vill göra skillnad. Olof beskriver sig själv som en hundraprocentsperson. Det som inte är värt att dö för, är heller inte värt att leva för.

– Vissa kan nog vara lite rädda för den tydlighet som finns kring mig, att jag inte alltid vill anpassa mig till konsensuskulturen. För mig är det en kallelsefråga, jag behöver ju inte säga det som alla andra redan säger.

Han bär på en stark sanningslängtan. Till skillnad från tidsandan, där sanningens skarpa linjer mellan sant och falskt ses som hotfulla, har Olof en annan inställning:

– Jag är nog inte så rädd för sanningen, även om den utmanar också mig. Det är fullt möjligt att ha en mjukhet, även med en stor sanningslidelse. Det vill jag ha, särskilt i mötet med den enskilda människan, men det betyder inte att jag nödvändigtvis backar i vad jag tror på.

Att nischa sig ser han inte som något negativt – vare sig som individ, som församling eller som rörelse. Tvärtom, enligt honom innebär en tydlig vision en bättre möjlighet till ett helhjärtat ställningstagande. Tydligheten ger kunskap om vad som finns att förhålla sig till. Påläst och säker på sin sak har Olof producerat flertalet artiklar, krönikor, blogg­inlägg och böcker.

– I en bok kan man måla upp hela bilden, ge alla resonemangen. Teologiskt ger det möjlighet till en helhetssyn som betyder mycket för mig. Att skriva en bok är en process där jag på något sätt skriver mig själv till klarhet eftersom jag måste tänka igenom alla led.

Om igen kommer han tillbaka till närkampen med Guds ord. Det handlar inte om åsikter för åsikternas skull, utan om ett personligt möte med den Gud som är sanningens källa.

– När jag var yngre var jag nog mer vass i min förkunnelse, men att uttrycka det så kan misstolkas – jag hoppas att jag aldrig slutar att vara utmanande, för jag älskar ju att Gud utmanar mig. Slutar jag att representera det sviker jag något av det jag själv har upptäckt hos Gud som jag är så tacksam för.

– Gud är precis lika utmanande i sin nåd som i sin helighet. Är det någonstans där Gud inte utmanar mig har jag nog gjort honom för liten. Gud är Gud och jag är människa, den dag han inte längre utmanar mig så är han inte Gud tänker jag. För mig är det fantastiskt, även om det är jättejobbigt också.

Att Olof provocerar är ingen nyhet. Någonstans tror han att det beror på att han går mot strömmen. Just nu är han folkhögskollärare, reser som förkunnare i Sverige och Norge, är ordförande för det svenska söndagsskolenätverket samt aktiv i samhällsdebatten. Som apologet och aktivist försvarar han den kristna tron, men ämnena menar han väljs av det aktuella på samtidens agenda, de är inget som apologeten själv väljer. För honom har frågor som krigen i Gamla testamentet och texter om domen blivit naturliga att fördjupa sig i då de ofta används som angreppspunkter mot kyrkan.

– Jag vill visa varför dessa texter är omistliga och inte går att klippa ut ur Guds ord.

Frågor gällande sexualitet och queerteori, som engagerat Olof de senaste två åren, anser han tillhör vår tids allra största diakonala utmaningar, då hälften av alla ungdomar säger att de blivit utnyttjade mot sin vilja på det sexuella området, vilket gör kyrkans budskap särskilt angeläget.

Varför ska kyrkan ta det?

– Vi har en världsbild och en tilltro till något större än oss själva som gör det lättare för oss att ta spjärn, och utmana tidsandan.

– Kyrkans stora problem i de här frågorna tidigare var att man var väldigt angelägen om att förmedla svaren men ganska dålig på att presentera vägen till svaren. Det är ju då det inte håller för livets törnar på något vis. Man har aldrig fått hjälp att förstå varför det är ett gott budskap.

Utan tydligt ledarskap kan vi inte blomma ut i våra gåvor menar Olof. Det är genom att tydliggöra både våra roller och vår gemensamma vision som vi kan frigöra varandra till tjänst.

– Enligt mig innebär det inte att en person ska bestämma allt, men ett tydligt ledarskap ger dig mandat att blomma även som ledare. Ibland kan jag känna att vi i EFS nästan ser ledarskap som ett nödvändigt ont. Det är ingen tvekan för mig att jag själv behöver kompletteras, jag har vissa gåvor och inte andra. Just för att jag vet vilka gåvor jag har ser jag både var jag kan bidra och var jag behöver kompletteras.

För Olof blir detta särskilt synligt i ett team, där olika gåvor vävs samman och verkar för en gemensam vision. Nyanserna blir viktiga för att det inte ska bli varken kritik mot de gåvor som är verksamma i nuläget eller skrämma bort människor med andra bidrag som skulle kunna berika sammanhanget ytterligare.

– Jag har stort förtroende för EFS ledning. De gör ett väldigt bra jobb. Jag rör mig mycket i hela bredden av Kristi kropp, och har en stor glädje i det, men det står inte i någon motsats till att vara trygg i min identitet eller teologi. Ett av mina bidrag när jag är ute och reser är just det rosenianska arv som jag har vuxit upp med.

Även om han ser sin främsta identitet i Guds rike och inte räds för att samarbeta med kristna oavsett bakgrund är Olof glad över sin koppling till EFS.

– Med varsitt ben i två olika kristna traditioner kan vi vara brobyggare på ett unikt sätt. Vi har en teologi som kopplar med vårt största samfund, Svenska kyrkan, men vi har också en kultur och värderingar som är centrala i hela väckelserörelsen.

Vad önskar du att det skulle finnas mer av i vår rörelse?

– Jag hade önskat att EFS hade mer av en pionjäranda, att man får försöka och misslyckas, för det är ju en kulturfråga.

– Växt är inte ett hot. Ibland blir nåden något slags alibi för att nu är vi färdiga, och då blir det hotfullt så fort vi ser att det finns nya steg att ta. Men jag tänker tvärtom, det är själva växandet som är äventyret.

Vägvisare för kyrkan i vår tid

Vi har kommit till ett hem. Det känns precis lika idylliskt som det låter. Husets faluröda fasad lyser upp den annars så frostgrå vinterdagen. På diskbänken ligger säsongens nyskördade potatis, redo för vinterförvaring. Tillsammans med de två hästarna och hunden Imse lever Magnus och Elisabeth Malm i ett nätt hus vid den slingriga grusvägen som går genom byn Asklanda. Det är nu 31 år sedan de bytte bort gemenskapslivet i Mölndal mot detta. Lugnet och den stilla vardagslunken omfamnar oss så snart vi klivit ut ur bilen. 

Gemenskapsrörelsen blomstrade under sjuttiotalet i Sverige med många aktiva kommuniteter och det fanns flertalet framstående kristna tidningar som satte ämnen som tro och religion på agendan. I den stora familj som kommuniteten var bodde paret Malm, och så småningom även deras två äldsta söner, sina första åtta år som gifta. Under vårt samtal lyfter Magnus tre livsavgörande händelser – dels upptäckten av retreaten och den ignatianska spiritualiteten, flytten från stadskärnan till landet och den äktenskapskris som ägde rum precis innan förändringen tog form. När Magnus jobbade som redaktör för ekumeniska tidskriften Nytt Liv kom arbetet att allt mer ta över hans identitet och självbild. Han uppslukades av tjänsten som successivt gjorde större anspråk på hans tillvaro. På den tiden såg han livet på landet som en förbjuden dröm, så långt ifrån uppväxten i storstadsbruset som han kunde komma, lockande men oförenlig med övertygelsen om att leva ett radikalt kristet liv.

– En radikal kristen var tvungen att bo i stan, tänkte jag, för det var där som nöden och behoven fanns, säger Magnus.

I samma veva som Nytt Liv lades ner och omformades till Trots Allt, ett magasin om tro med stort utrymme för det estetiska, tog paret Malm beslutet att bygga hus. Behovet av att jobba med den egna relationen gjorde att landet öppnade sig som en möjlighet efter kommuniteten. På en tomt i Asklanda, utanför Vårgårda, började det som kom att ändra deras liv fullständigt.

– Det är här hela retreatarbetet har växt fram. Väldigt mycket har helats och kommit på plats sedan vi kom hit. Det har för mig snarare inneburit en vitalisering. Jag har blivit mer människa av att bo här.

– Det var en betong­vägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten, något som fått stora konsekvenser, berättar Magnus.– Det var en betong­vägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten, något som fått stora konsekvenser, berättar Magnus.
Retreaten är det verktyg Magnus Malm använt sig av under 26 års tid: – Eftersom vi ofta lever med garden uppe krävs det en väldigt trygg miljö för att du ska våga slappna av.Retreaten är det verktyg Magnus Malm använt sig av under 26 års tid: – Eftersom vi ofta lever med garden uppe krävs det en väldigt trygg miljö för att du ska våga slappna av.
Ett själsporträtt? När sonen Jonatan, som är slöjdare och gjort en del personliga skulpturer, skulle ge sin far en födelsedagspresent blev resultatet denna kombination – ökenfadern och hästintresset förenat.Ett själsporträtt? När sonen Jonatan, som är slöjdare och gjort en del personliga skulpturer, skulle ge sin far en födelsedagspresent blev resultatet denna kombination – ökenfadern och hästintresset förenat.
I hemmet pryds väggarna av natursköna tavlor. Fåglar, hästarna och hunden Imse ligger varmt om hjärtat. Hornborgarsjön ligger bara fyrtio minuter bort. Där kliver du »rakt ut i evigheten« menar Magnus.I hemmet pryds väggarna av natursköna tavlor. Fåglar, hästarna och hunden Imse ligger varmt om hjärtat. Hornborgarsjön ligger bara fyrtio minuter bort. Där kliver du »rakt ut i evigheten« menar Magnus.
Att bygga hus och flytta till landet blev till upprättelse för Magnus som aldrig tidigare jobbat praktiskt: »Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person«.Att bygga hus och flytta till landet blev till upprättelse för Magnus som aldrig tidigare jobbat praktiskt: »Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person«.

Han beskriver det som en resa, en befrielse från en väldigt teoretisk självbild där det verbala och intelektuella definierade honom, till att själv vara den som fysiskt jobbar på huset, sköter hästarna och tar in ved.

– Att för första gången spänna på mig snickarbältet och jobba praktiskt var en otrolig upprättelse. Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person, utan en hel människa med kropp och fysik. Hela mitt register har med Gud att göra.

Jesus som sann Gud och sann människa är något Magnus ofta återkommer till. Egentligen är det ett huvudtema som är genomgående för hans retreater, böcker och undervisning. Särskilt den nyutkomna boken »Samtidigt…« som sammanfattar mycket av Magnus erfarenheter i skärningspunkten mellan sämhällskritik, själavård och teologi.

– Kristus är föreningen och försoningen mellan det gudomliga och det mänskliga. Överandlighetens problem är ju inte att det är för mycket Gud utan att det är för lite människa, det blir ett oförsonat förhållande till det mänskliga, till känslorna, kroppen, förnuftet och viljan.

Det är nu 26 år sedan han först började med retreater och andlig vägledning för församlingsarbetare.

Hur kom det sig att just ledare i församlingar blev din målgrupp?

– Att jobba i kyrkan är ett sätt att fördjupa sin relation till Gud men det kan mycket väl bli precis tvärt om. Många präster och församlingsledare som jag har mött säger att det var lättare att ha ett liv med Gud innan de började jobba i kyrkan. Det finns ett stort behov av att hjälpa dem återerövra sin egen relation till Gud som så ofta tenderar att gå förlorad i allt arbete för Gud.

Nyckeln är kallelsen till Kristus. I Magnus retreater och undervisning handlar mycket om att individen inte får slukas av sin yrkesroll. Det centrala budskapet är kopplingen mellan en sann självbild och en sann Gudsbild. En aha-upplevelse var det talesätt som, under Magnus tid på S:t Davidsgården på åttiotalet, sa: »Hit kommer präster och leder retreat men de kommer aldrig på egna retreater«.

– Jag förstår att ledarna inte själva åker på retreat om det innebär att lyssna till en kollega som lägger ut en bibeltext. Ska man nå den gruppen måste det göras på ett relevant sätt, så att de känner igen sina egna behov.

Allt började med en film, när Magnus för första gången såg filmen »The Mission« om jesuitprästen Fader Gabriel som trotsar den Sydamerikanska djungeln för att dela evangeliet och grunda kommuniteter bland Amazonas urinvånare. Som tredje generationen frälsningssoldat hittade han många beröringspunkter och mötet med den ignatianska spiritualiteten samt de tidiga jesuiterna var en ögonöppnare som väckte Magnus fulla nyfikenhet.

– Vad är spiritualiteten bakom? De var beredda att, på något sätt, gå hur långt som helst för att inkarnera evangeliet till en grupp människor.

Med stor fascination målar Magnus scener och beskriver de inslag som präglat honom. Betoningen på det missionella, att de tidiga jesuiterna jobbade i församling, med diakoni och andling vägledning samt senare även med utbildning tilltalar honom starkt. Via retreaterna har Magnus fortsatt fördjupa sig i den igantianska fromheten, som genom enkla medel vill levandegöra bibelordet och uppmuntra till ett personligt möte med Jesus.

– Varje retreat är att kliva av sina roller, att komma naken inför Gud och säga; var befinner jag mig? Behöver jag på nytt kliva tillbaka till min kärlek till Jesus, till vad lärjungaskapet egentligen handlar om? Vad hindrar mig?

Debutboken »Vägvisare«, om kristet ledarskap, fick stort genomslag. Året var 1990 och Nytt Liv var ett nyligen avslutat kapitel. Under samma period hade makarna Malm genomgått en större äktenskapskris, något som blev en tydlig markering för Magnus:

– Det var en betongvägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten och tidningen, något som fått stora konsekvenser för vårt äktenskap och för relationen till mina barn, andra människor, mig själv och min relation till Gud. Det var en brutal resa som genom Guds nåd blev till stor läkedom.

Många tycks känna igen sig i den kris Magnus själv gått igenom. Behoven av stöd och vägledning tycktes större än vad böckerna kunde möta och på så vis växte retreaterna fram. Genom dem vill han skapa ett tryggt rum, en plats där det inte handlar om att föra någon från en plats till en annan utan ge Guds Ande utrymme att verka.

– I dag har retreat nästan en motsatt betydelse från vad det hade i den tidiga kyrkan. Jag har medvetet undvikit ord som vila, paus, kravlöshet. Där har Ignatius varit en god hjälp, han ser retreaten som ett aktivt agerande och definierar den inte som någon slags avkoppling.

På så vis blir Magnus en aktivist. En kämpe som, likt Ignatius, vill leva ett liv där relationen till Gud genomsyrar såväl ande, kropp och själ. Den kritik han riktar mot Luther och hans teologi har till stor del sin grund i detta. Att Luther alltför ofta polariserar förhållandet mellan det gudomliga och det mänskliga menar Magnus blir problematiskt.

– Jag har ingen egen luthersk bakgrund som jag är i behov av att sparka på och det finns inget polemiskt i den ignatianska spiritualiteten som gör att jag kommer i opposition med Luther utan det handlar mycket mer om mina 26 års själavårdserfarenhet. Jag kan inte bortse från det.

Om människans egen oduglighet tillåts vara den största lutherska dygden misstänkliggörs det mänskliga. Han citerar den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som sagt att »den billiga nåden har stängt vägen till efterföljelse långt mer än alla laggärningar«.

– Vad är det för fel med att människor vill ge järnet för Gud? Förr eller senare kommer du att nå din gräns och där kommer du att upptäcka vad nåden är. Det var vad Ignatius gjorde. Gud lät honom hållas, sedan började han fatta vad nåd är. Luther också. Jag tror att vi alla måste göra den resan. Om vi plockar ut nåd för en människa som aldrig kämpat ett dugg för Gud, då blir det bara billig nåd.

Nåden menar han är betydligt mer dynamisk och aktiv, i såväl Nya testamentet som i ignatiansk teologi.

– Det vi djupast längtar efter, det är det vi har svårast att ta emot just därför att det också rör vid en saknad, en sorg och ett sår hos oss. Det motståndet måste vi ta på allvar när vi talar om att detta är en gåva, för det är banne mig inte så enkelt som vi påstår att det är.

Magnus är övertygad om att Luther någonstans var rädd för Gud hela sitt liv. En rädsla som skapat en spricka i Gudsbilden, en spricka som alltid sätter sig även i den egna självbilden.

– Vad är din magkänsla av att Gud ser på dig? Det är den som avgör. Vi kan ha världens bästa teori om allting men det är ju den erfarna relationen som präglar våra liv.

Alltför ofta blir Luthers människosyn en bekymmersam bild av människan som fullkomligt värdelös men trots det älskad av Gud.

– Jag får bara så ont i magen för jag känner inte igen evangelierna, jag känner inte igen hur Jesus möter människor. Han möter dem inte som rostiga plåtburkar utan han låter dem komma som de är. Du är inte bara flisor och bjälkar, det vill säga synd, utan du har också pärlor som Jesus säger i Bergspredikan. Dem ska vi ge till Kristus så att han kan använda dem för sina syften, till Guds ära.

Magnus relation till den katolska kyrkan är betydligt enklare. Hela sitt liv har han levt nära katoliker, med deras teologi och fromhetstradition.

– Inte en enda gång har jag haft en tanke på att konvertera.

Varför?

– Det enkla svaret är på grund av helgonen. Då säger folk, jaha, helgonen tror du inte på? Jo, det gör jag och de lär mig att man inte överger sin kyrka när hon är i djupaste kris. Där tror jag de katolska helgonen har en väldigt biblisk syn. Jag vägrar att lämna kyrkan tills kyrkan slänger ut mig.

I samtliga av sina böcker skriver Magnus om kyrkan, utan att specificera någon särskilt gren eller inriktning. Tilltalet riktas till hela den kristna kyrkan.

– Jag tror inte att det löser några som helst problem att konvertera till katolska kyrkan Vår primära identitet är ett vi. Det är enhetens språk, att inte bara se hur vi ska stå ut med ”de andra” i kyrkan utan även se hur Gud kan tala till oss genom dem? Eftersom Jesus har identifierat sig med kyrkan, vem är då jag att ställa mig utanför?

Lika mycket som helheten i det kristna livet är en hjärtefråga ligger enheten, med Kristus i centrum, honom varmt om hjärtat.

Nu är det 500 år sedan reformationen och på många platser blir 2017 ett jubileumsår.

Om du fick önska, vad skulle du vilja att det pratades om i Sverige då?

– Hur vi ska kunna lägga våra skillnader bakom oss och avsluta den så att säga protestantiska parentesen, att sluta leva i protest emot någonting och istället återvända till den odelade kyrkans tro. Det är min dröm. Låt oss mötas i svagheten, låt oss mötas i bristen, låt oss mötas i vår fattigdom, låt oss mötas i vår Gudslängtan. Om vi bara sitter där och säger hur fantastiskt rätt vi i vårt sammanhang har, vad blir det av det? Jo, splittring, precis så som världen håller på.