Kultur

Socialdemokratin och Svenska kyrkan

Jesper Bengtssons uppmärksammade bok där han analyserar och hyllar det social­demokratiska inflytandet på Svenska kyrkan har väckt stor uppmärksamhet.

Förlagschefen Jesper Bengtsson har på uppdrag av tankesmedjan Tiden, som drivs gemensamt av Socialdemokraterna (S), ABF och LO, skrivit en bok om (S) och Svenska kyrkan – »Reformismens väg«. Bengtsson är (S)-ideolog och har bland annat varit ledarskribent på Aftonbladet. Boken är (S):s skildring av hur (S) tänker kring Svenska kyrkan, vad man vill med henne och hur man går till väga för att få som man vill. Den berättar naket, ogenerat och stolt hur (S) tagit över Svenska kyrkan och förändrat hennes lära och bekännelse till (S):s ideologi. Bengtsson vet att den är något annat än vad en kristen kyrka bekänner sig till och formar sitt liv efter. Boken säger det brutalt tydligt: »Gunnar Forkman i kyrkomötet 1957: ›Den svenska kyrkan är icke en statsinrättning som riksdag och regering kan ordna efter behag. Den är en del av Kristi kyrka på jorden. Dess högsta auktoritet är inte folkmajoritetens vilja, ›tidens krav‹ eller annat sådant. Det avgörande för den är, vad dess Herre vill.‹ Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.«

(S) har nu, skriver Bengtsson 2020, framgångsrikt genomfört sitt program. De stora framgångarna är vunna, »nu handlar det om att försvara vunna segrar«. »Konkret har det dels inneburit att lekfolkets ställning successivt har stärkts, dels att partiet steg för steg varit med och flyttats kyrkans värderingar i progressiv riktning«.

Språkbruket är belysande. »Progressiv« är det som (S) just nu står för. De som strävar efter att kyrkan ska leva med den tro som en gång för alla är given och som tros, bekänns och lärs i den världsvida kristenheten genom tiderna kallas »konservativa«. »Svart-rockar« är ett annat ord; det syftar alltså inte (bara) på präster utan också på kyrkans lekfolk, alla »konservativa«.

Bengtsson beskriver hur det gått och går till när partiet kastar av »kyrkans konservativa ballast« och gör den »till en modern kyrka i takt med tidens värderingar«. Besluten är tagna i utgångsläget, samtal och utredningar är spel för gallerierna och något Guds ord eller någon kyrkans lära att bry sig om finns inte.

(S):s intresse är att ha makt över Svenska kyrkan som den största religiösa samhällsinstitutionen, en maktfaktor att räkna med och därför angelägen att behärska. »Aldrig ger jag svartrockarna den makten«, som Gunnar Sträng svarade på frågan varför han ville ha kvar statskyrkan. 

Statskyrkan är avskaffad, fast ändå inte. Svenska kyrkan lyder fortfarande under den av riksdagen antagna Lag om Svenska kyrkan. (S) menar att Svenska kyrkan ska vara en »demokratisk folkkyrka«. Med det menas att betalande kyrko-medlemmar röstar på av partier utsedda kandidater till de beslutande organen. Makten ligger i praktiken hos partiledningarna. Det är den faktiska innebörden av den »demokratiska folkkyrkan«.

Bibeln har inte någon egen auktoritet i någon fråga. Gud kanske finns, men är underordnad de socialdemokratiska intressena. »Jesus är sosse« citeras med ett visst välbehag. Värt att notera är att detta inte är ett avslutat projekt, utan vad (S) driver idag och tänker driva framöver. 

I (S):s kyrkopolitiska program för Svenska kyrkan finns ingen lovsång till Gud Fader, ingen tillit till Frälsaren, ingen förtjusning över Anden och hans verk, ingen kärlek till Guds folk, ingen längtan till himlen, inte ens ett nyfiket intresse efter Gud.