Robert sitter vid köksbordet hemma i Markaryd och bubblar av berättelser om heliga vardagsmöten. Som när han, omgiven av storpack med jasminris och olivolja, fick profetera över den muslimske butiksägaren. Denne vantrivdes i hemlighet med att sälja mat och drömde om att starta en klädbutik. Mannen blev både rörd och glad när Robert berättade att Jesus visat honom det.
– För att nå nya människor behöver vi lära oss att teama med den helige Ande och gå utanför vår komfortzon! I Sverige är vi så rädda för att sticka ut. Jag vill uppmuntra kristna att våga mer och inte fokusera krampaktigt på vad folk ska tänka. Har vi bara kärlek och respekt för människor så behöver vi inte vara rädda för att göra bort oss, säger han.
Robert Ortiz, som förra sommaren vigdes för tjänst i EFS, är djupt rotad i rörelsen. För drygt tjugo år sedan träffade han sin fru, Emma, på Hållands folkhögskola. Redan då längtade han efter att få sätta plogen i jorden och bryta ny mark. Längtan förde dem till EFS-sammanhang som brann av pionjäranda, som Mikaelskyrkan i Uppsala och Kornhill i Halmstad. Under många år var Hagakyrkan i Markaryd familjens församling, och för tre år sedan planterade Robert och Emma en ny EFS-grupp i lilla Markaryd tillsammans med några vänner. Gruppen träffas i hemmen men är också ute och bjuder på fika och pratar med folk.
– Det finns så många i vårt land som inte känner Jesus. Vi kan spegla honom genom vårt sätt att vara. Och vi kan be för människor så att de får uppleva hans närvaro, säger Robert.
Han berättar entusiastiskt om några äldre damer från EFS nyplantering i Värnamo. De brukar stå utanför fritidsgården med varm choklad och prata med ungdomarna.
– De går dit varje vecka, i ur och skur. Vilka förebilder!
Under sitt första år som pionjärpräst har Robert hållit en praktisk kurs i att göra som Jesus gjorde, utifrån ett material från Vineyard. Troende i Markaryd och Lagan har fått öva på att lyssna in Gud, be för sjuka och ta sina första steg som missionärer på hemmaplan.
– Det är som när vi lärde oss cykla som barn. När vi ramlade blev pappa inte arg, han uppmuntrade oss att försöka igen. Det är likadant med vår himmelske Fader.
Som ung bad Robert själv för många sjuka utan att någon blev helad. Men han gav inte upp, och en dag skedde miraklet. Sedan dess har han fått se många under. Andra gånger tycks ingenting hända.
Hur ska vi hantera den osäkerheten?
– Det står i Guds ord att vi ska lägga händerna på sjuka, och vi behöver vara trofasta och lämna resultatet åt Gud. För de allra flesta är det en positiv upplevelse att få förbön, även om de inte blir helade. Det är extremt sällan som någon jag bett för har tagit det negativt.
Hela Roberts familj har engagerat sig i kursen. Emma har, som hon uttrycker det, fungerat som Roberts sidekick. Barnen har varit med som deltagare och bett och profeterat.
– Det har varit roligt att se hur snabbt de har utvecklats, säger Emma. När Benjamin var på klassresa gick han och en kompis ut på stan och bad för folk. De vågar nästan mer än vi nu!
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet