Wilfrid Stinissen (1927–2013) är nog den svenskspråkiga katolska teolog som har blivit mest läst utanför katolska kretsar. Karmelitermunken Stinissen kan beskrivas som en folkkär mystiker. När man läser Hör du vinden blåsa? påminns man om varför: språket är enkelt, men tankarna är djupa och närande.

Boken handlar inte om de karismatiska gåvorna, utan om den kärlek »som är den bärande grunden för gåvorna«, den helige Ande själv. Andens väsen är kärleksfull gemenskap: Anden är, menar Stinissen, som här anknyter till Augustinus (354–430), den kärleksfulla gemenskapen mellan Fadern och Sonen. Gud vill göra oss till en del av denna gemenskap, vilket är målet med det kristna livet.

Anledningen till att längtan är helig inom kristendomen är att människans djupaste längtan är just efter denna kärlek, som den helige Ande är: »Gud har skapat oss så, att hela vårt väsen är ett enda stort skrik efter honom. Han vill fylla detta omättliga behov.« (s. 129) I vårt inre finns en längtan efter det oändliga, och vår längtan mättas inte av något mindre än Gud själv. Även skapelsen kännetecknas av en rörelse mot Gud, människans uppkomst är ett uttryck för det. I Stinissens teologi finns både en dynamisk teologisk antropologi och en dynamisk teologisk kosmologi. Precis som min djupaste längtan är efter Gud, är de djupaste lagren hos mig (»mitt centrum«) en mötesplats med Gud. Därför betonar Stinissen att stillheten, då jag möter mig själv, också är en mötesplats med Gud.

Ett av bokens kapitel handlar om »andlig urskiljning« – hur man övar sig i att avgöra vad som är Andens impulser och inte. Detta är något som det sällan undervisas om i karismatiska sammanhang, trots att det antagligen skulle öka frimodigheten i att försöka lyssna in Gud.

Här tar Stinissen upp dels en grundhållning och dels ett antal principer för att »skilja mellan andarna« som den kristna traditionen har formulerat under sin 2000-åriga historia. När det gäller grundhållningen beskriver Stinissen det som en inre öppenhet och använder då det intressanta begreppet »bikt-hållning«. Detta innebär inte ett själv­analytiskt, neurotiskt fokus på en själv och ens brister. I stället handlar det om att släppa försvaren inför Gud och ha en transparent hållning inför Gud. Stinissen anknyter till mystikern Adrienne von Speyr (1902–1967) som menade att Jesus tog på sig mänsklighetens synder på korset och bar fram dem inför Gud i en sådan transparent hållning, så att de kunde försonas: en »kosmisk bikt« som Stinissen skriver.

Bland principerna för andlig urskiljning återfinns för det första frågan: Främjar det kärleken eller själviskheten? Den andra regeln är att Andens ingivelser är förnuftiga och inte absurda: »de är i överensstämmelse med vårt av tron upplysta förnuft.« (s. 94) Den fjärde är att Andens ingivelser inte utgör några överkrav: »Det finns en falsk radikalism som inte tar hänsyn till de egna möjligheterna, och som inte heller bryr sig om att granska sina motiv.« (…) »Han möter oss där vi står, med våra möjligheter och våra gränser, och inbjuder oss att ta ett steg framåt. Ett steg i sänder.« (s. 98–99) Den kanske viktigaste är att ingivelserna ger frid, åtminstone i ett längre perspektiv.

Men boken är inte främst en metodbok. Den är främst en meditation över den helige Ande och den väcker en längtan efter en fördjupad gemenskap med Gud. Samtidigt erbjuder den mycket för tanken och kan fördjupa den teologiska reflektionen. Boken rekommenderas varmt!

• Della
• Twittra