»Jag menar att religion först och främst baseras på fruktan«, sa en av 1900-talets stora filosofer, ateisten Bertrand Russell, i slutklämmen i ett berömt tal 1927 »Why I am Not a Christian« (Varför jag inte är kristen). I talet förutspådde han hur den rädsla som topprider människan – inklusive den grymhet rädslan föder – med vetenskapens hjälp kommer att trängas undan: »Vetenskapen kan lära oss … att inte längre söka efter påhittad hjälp, inte längre uppfinna bundsförvanter i himlen, utan snarare att se till våra egna ansträngningar här nere för att göra denna värld till en bra plats att leva på, i stället för det som kyrkorna genom århundraden gjort den till« (min översättning).

Hur står sig då Russells »profetia« i dag? Snart 100 år senare lever vi i en kultur där den kristna tron marginaliserats och för många ersatts av en tro på vetenskapens förmåga – på god väg mot Russells dröm. Är vi mindre rädda än tidigare? Knappast! Under de senaste 20 åren har ett antal framstående forskare, bland andra Zygmunt Bauman (polsk-brittisk sociolog), Lars Svendsen (norsk filosof), Frank Furedi (kanadensisk-brittisk sociolog) och Mats Alvesson (psykolog och forskare i Lund), talat om hur vi i dag lever i en »rädslans kultur«. Det paradoxala är att rädslans kultur växt fram i en tid då vi på många sätt lever tryggare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Hur tar sig då rädslan uttryck? Ett uttryck är enligt Furedi vår stora upptagenhet vid trygghet. Vi sätter strålkastarljuset på risker för att söka eliminera dem. Vår samtid är full av på sitt sätt lovvärda »nollvisioner«. Vi har fått en hel »riskelimineringsindustri« som påminner oss om hoten och säljer trygghet (jag hade medan jag satt och skrev detta besök av en man från ett larmföretag!). Våra arbetsplatser fylls av kontroller, säkerhetsrutiner och rapporter för att riskminimera. Mycket av detta är givetvis bra, men vi verkar ha svårt att se var gränsen för »bra nog« går. En annan sida av samma upptagenhet vid trygghet är att media gärna publicerar larmrapporter, vilket inte minst blivit tydligt i den pandemi vi genomlevt. Även det politiska livet kretsar till stor del kring rädsla och risker. Den typiska politiska kampanjen i dag handlar inte om de egna visionerna så mycket som de stora risker som finns om meningsmotståndarna får makten. Valkampanjer i västvärlden styrs av rädslans strategier, vilket varit mer än tydligt vid de senaste presidentvalen i USA.

Nej, att marginalisera Gud och kristen tro har verkligen inte visat sig vara ett effektivt medel mot rädsla.

Varför hjälper det inte mot rädsla att plocka bort kristen tro från livet? Varför har Russell fått så gruvligt fel? Ett svar är att vi som människor har ett ofrånkomligt behov av att sätta vår förtröstan och vårt hopp till något. Har vi inte Gud blir det något annat som vi sätter högst i livet och som tar Guds plats. När Gud blivit bortsorterad är det som återstår att sätta sitt hopp till sådant som hör till skapelsens goda: ägodelar, makt, karriär, hobbys, utseende, sex, relationer, familj och så vidare. Med andra ord blir vi enbart hänvisade till att samla oss skatter på jorden om vi sorterat bort Gud. Jesu ord i Bergspredikan är mycket avslöjande:

»Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara«. (Matteusevangeliet 6:19–20)

Mal och mask finns som ständiga hot mot dem som bygger sina liv och sin trygghet på goda saker i skapelsen. Trygghetens skugga är därför alltid en fruktan för att det som ger mig trygghet ska tas ifrån mig.

Hur har rädslans kultur då påverkat oss kristna? Onödigt mycket, enligt den brittiske teologen Michael Reeves. Reeves säger i en nyutkommen bok (Rejoice & Tremble: The Surprising Good News the Fear of the Lord) att vi inte längre talar eller predikar om gudsfruktan i våra kyrkor eftersom ordet »fruktan« blivit så negativt laddat. Det har i sin tur gjort att vi inte förstår vad gudsfruktan egentligen innebär, vilket öppnar upp för alla möjliga rädslor att ta över våra liv. Det är bara en sund gudsfruktan som i längden kan driva ut denna allmänna rädsla och fruktan som fyller vår samtid. 

Frågan är då vad gudsfruktan egentligen är. Det första vi behöver konstatera är att »gudsfruktan« i Bibeln är ett rikt mångdimensionellt ord, till skillnad från det endimensionellt negativa innehåll av rädsla och skräck som vår kultur ger det.

Slutet av Andra Moseboken 20 är upplysande när man funderar på vad gudsfruktan är. Där framkommer två dimensioner av fruktan för Gud. I kapitlet står det om hur Mose tog emot budorden från Gud. När Israels folk såg åskan, flammorna och de fenomen som åtföljde att Gud talade till Mose, står det att de darrade av fruktan. De ville absolut inte att Gud skulle tala till dem direkt. Den hotfulla direktkontakten fick Mose sköta. Moses svar är mycket intressant (vers 20). Där framkommer att folket inte ska vara rädda, men att Gud vill lära dem att frukta honom. Här står alltså gudsfruktan närmast som en motsats till rädsla för Gud. Det finns en syndens gudsfruktan som innebär rädsla i mötet med en helig Gud – den som folket hade. Men det finns också en gudsfruktan som Mose lyfte fram som innebär en trygghet som tränger undan rädsla – jag får vara på den helige och allsmäktige Gudens sida. Ett annat exempel på gudsfruktan finns i Jeremiaboken 33:8–9, där den beskrivs som en följd av Guds goda gåvor: Nåd och förlåtelse. 

Gudsfruktan är en stort och centralt tema i både Gamla och Nya testamentet. Ordet har många bottnar och står för gudsrelationen i dess helhet – nästan synonymt med ordet tro. Det handlar om en varm vördnadsfull respekt. Gudsfruktan utvecklas i människan i mötet med Guds helighet, Guds makt och inte minst Guds kärlek och nåd. Den bär i sig alla dessa dimensioner för den kristne – den gudfruktige.

Vad innebär då gudsfruktan praktiskt i mitt liv? Det finns många saker att lyfta fram. Jag väljer här att peka på tre praktiska följder:

1) Om jag fruktar Gud ger det mig resurser att hantera livets alla rädslor. Om jag vilar i den helige, allsmäktige, kärleksfulle Gudens famn – som gjort sig känd genom Jesu liv och död för mig – ser jag att den yttersta tryggheten, den inför evigheten, är min. Då får livets alla hot och faror sina rätta proportioner.

2) Om jag lever i gudsfruktan kommer det att tränga undan människofruktan. Den som böjer knä inför Gud kan stå rakryggad inför människor – om än aldrig så hotfulla. Jag vet att Gud är min domare och att Jesus är min frälsare.

3) Gudsfruktan kommer att vara en hjälp att låta Gud vara Gud. Frestelsen att låta Gud bli ett medel för mig att förverkliga mina egna mål ligger dessvärre alltid där. Detta märks inte minst i våra böner – när vi villkorar dem: »Gud, jag vill följa dig bara du låter mig få …« Den som fruktar Gud påminns om att Gud inte är ett medel för mig att få det jag vill ha, men ett fantastiskt mål för mitt liv och min tillbedjan.

Ja, som framgår ovan hade Russell faktiskt på ett sätt rätt. Fruktan för Gud finns i basen för den kristna tron. Samtidigt hade han helt fel. Han fyllde fruktan för Gud med fel innehåll. En fråga att till sist pröva sig inför är vilket innehåll jag låter gudsfruktan få i mitt liv: Bibelns – eller vår kulturs?

• Della
• Twittra