Den här sommaren har vi fått se hur snabbt verkligheten kan förändras. De nya förutsättningarna på Afrikas horn påverkar direkt våra kristna syskon och de verksamheter som EFS är med i. Men är EFS tillräckligt flexibelt i sina beslutsvägar så att vi med kort varsel kan anpassa oss efter utvecklingen?
Om vi dessutom vill vara lyhörda för Guds tilltal och kallelse, är våra nuvarande strukturer och beslutsvägar de bästa? Och hur kan EFS som gräsrotsrörelse bli bättre på att få alla medlemmar engagerade i det som Gud leder EFS in i?
Den teologiska utbildningen i Belesa, Eritrea, har i många år gått på sparlåga i brist på materiella resurser och utbildad personal. Det har helt enkelt inte gått att få arbetstillstånd för utländska lärare i teologi. Men nu ser detta ut att kunna förändras. EFS är den utländska organisation som historiskt stått och fortfarande står ELCE allra närmast. Det ger oss ett särskilt ansvar och när möjligheterna nu öppnar sig bör EFS vara först ut att bistå våra syskon med både pengar och personella resurser.
De båda dövskolorna – Eritreas enda – som ELCE driver är också i stort behov av utökade resurser för att svara upp emot de enorma behov som finns för döva och hörselskadade.
Dessa öppningar beror på det nya politiska klimatet i Etiopien. Den nya premiärministerns reformer beskrivs av många som ett Guds mirakel.
I år har EFS, efter många års bön, äntligen sett ett verkligt genombrott i Somalia! I landets norra del (Somaliland) finns nu en organisation (Warsan) som vi kan samarbeta med för humanitär hjälp, men också mer långsiktiga insatser för att bidra till landets uppbyggnad. OM vi kan vara med och utveckla den verksamheten skulle det vara en viktig förutsättning för att kunna bygga vidare in i södra Somalia. Fortfarande förs även samtal om Karl Cederqvists gamla hus i Kismayu och om EFS möjligen skulle kunna få driva något slags verksamhet där.
Att dessa möjligheter öppnar sig för EFS, mitt i ett så gott som uteslutande muslimskt samhälle, är ett mirakel. Det medför ett stort ansvar både att hitta resurser, men även vishet för att kunna göra det i respekt och finkänslighet mot de som befinner sig i både materiell, själslig och andlig nöd.
Efter att ha nyligen ha besökt både Somaliland och Eritrea står det alltmer klart för mig att detta är en dörr som Gud har ställt öppen för EFS. Och då ställs jag samtidigt inför ett svårt dilemma. Vad ska vara EFS, och mitt, svar till våra syskon på Afrikas Horn? I nuläget beslutas EFS rambudget för kommande år på årsmötet. Det betyder att rambudgeten för 2019 redan är beslutad. Detta ger stabilitet och förutsätter långtidsplanering, men begränsar även rörelseutrymmet. Det finns alltid viss flexibilitet inom budgeten, men när det händer stora saker som kräver omprioriteringar finns en risk att den goda stabiliteten blir till en förlamande tvångströja.
I nuvarande situation finns tre huvudsakliga alternativ.
- Vi gläder oss över möjligheterna, men konstaterar att EFS inte har några extra resurser. Även för 2019 är rambudgeten klar och fastställd. Därmed finns bara små möjligheter att flytta om mindre summor från andra verksamheter, så att vi åtminstone kan bidra med ett symboliskt stöd. Ur ett missionsstrategiskt perspektiv skulle detta alternativ vara fullständigt förkastligt. Här har vi år ut och år in bett Gud om öppnade möjligheter – och när det sker väljer vi att helt låta bli.
- Vi omfördelar årets och de kommande årens budgetar, så att vi kan gå in i åtminstone mindre delar i det som nu skulle behöva genomföras. Samtidigt meddelar vi syskonen i Tanzania och Etiopien att vi inte längre kommer fortsätta med några av de utbildningsinsatser som vi är med och bär där. Det handlar om TEE och stipendier till teologiska studier, sjuksköterskeutbildning, sjukvård i Aira, arbete bland gatubarn och människor i behov av mat för dagen i torkans spår.
Detta vore missionsstrategiskt en försvarbar väg, eftersom ELCT och Mekane Yesus är världens två största lutherska kyrkor som trots allt har förhållandevis goda ekonomiska resurser och många människor som kan göra olika slags insatser. Däremot vore det strategiskt dåligt eftersom dessa nyckelverksamheter starkt bidragit och bidrar till att dessa snabbt växande kyrkor kan få strukturellt stöd för att hålla ihop och växa sig starka. Detta alternativ skulle också utmana våra relationer med kyrkorna i Etiopien och Tanzania. - Vi gör än en gång göra som vi gjort förr: utmanar oss själva och dem som finns omkring oss till att frikostigt ge ännu några miljoner kronor, så att vi med glädje kan gå in i de kallelser Gud nu ställer framför oss – utan att behöva lämna allt det andra goda vi är involverade i. Detta är ett dristigt och svårt besked. Vad har vi för garantier för att vi ska kunna lyckas? Utifrån att vi är syskon i Jesus Kristus, både med tanzanier och etiopier, eritreaner och somalier, är detta dock det enda alternativ som är möjligt att välja.
Jag vet inte idag vad jag ska svara. De två första alternativen utgår från att EFS gåvomedel är konstanta och att det handlar om fördelning och omfördelning. Men dessa alternativ verkar inte rättfärdiga utifrån den verklighet jag ser framför oss. Det tredje alternativet är inte möjligt för mig att svara på, såvida det inte finns tydliga indikationer på att EFS medlemmar och nyckelpersoner är beredda att gå in i ett nytt insamlingsläge, där vi kommer samman och gör allt vi bara kan för att få in några miljoner till.
Idag finns en liten kategori medlemmar som ger så mycket att det märkbart påverkar vardagslivet. Hellre än att unna sig förbättrad levnadsstandard ger man istället till EFS mission. Denna grupp kan inte ge så mycket mer än de redan gör.
Utmaningen är istället att få det stora flertalet att ge mer. De som av massa olika skäl inte ger särskilt mycket, men som egentligen skulle kunna ge mycket mer, bara de fick rätt slags motivation till det.
Den första kategorin ensamt klarar inte detta. Men om vi får samtliga inom EFS att ge på åtminstone tionde-nivå, så skulle det inte vara svårt att få ihop 8-10 miljoner kronor till. Först och främst i år – men även under åren som ligger framför oss.
Och då skulle vi kunna (mycket förenklat!) se till
- att fler döva och hörselskadade barn i Eritrea får den utbildning de har rätt till
- att ELCE kan utbilda sina präster på ett adekvat sätt
- att Warsan kan bygga upp mobila kliniker som kan bidra till nomadbefolkningens överlevnad
- att Warsan kan utbilda nomadbefolkningen i jordbruk, vilket skulle göra dem betydligt mindre sårbara
- att flera missionärskandidater skulle kunna gå ut i tjänst, inte minst i dessa två nygamla länder.
Så skriver en hoppfull missionssekreterare. Ni – älskade EFS-are – hjälp oss att tänka klart och prioritera rätt!
Erik Johansson
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet