Vad är ensamhet – en känsla eller ett tillstånd? Är det något efterlängtat eller snarare en klaustrofobisk upplevelse? I Sverige ökar antalet ensamhushåll. För Johanna Lundström är det cirka 13 år sedan hon flyttade in i en helt egen lägenhet första gången. Hon fyller snart 36 år, någon parrelation har aldrig varit aktuellt och nu bor hon i sin lägenhet, mitt i Örnsköldsvik, med närhet till både centrum och det natursköna Åsberget.

– För mig är ensamhet någonting vackert och en välsignelse, jag ser en rikedom i att kunna ge min tid till annat än ett hem, med barn och uppfostran. Det är en spännande och privilegierad livssituation med massor av möjligheter, säger Johanna.

Rummet lyser av de levande ljusen och hon kryper upp i soffan. Johanna beskriver ensamheten som en lyxvara med tillfälle till reflektion, eftertanke, skapande och bön. Hennes rika inre liv tillsammans med Gud får utrymme i ensamhetens positiva sidor och ofta känner hon en brist på ensamhet.

– Jag längtar till det många kallar »egentid« och blir ofta uppbyggd av att vara ensam. Möjligheterna att göra vad jag vill med mitt liv kan dock lätt bli att jag lägger all min tid på engagemang, som jag tycker är viktigt på olika sätt, och då slarvar med hjärtats nära relationer.

I sitt arbete som missionär, utsänd av stadens EFK-församling, verkar hon för integration och mötesplatser mellan människor, ett engagemang som spiller över på Johannas fritid där samtalskvällarna på den lokala samlingsplatsen »Vardagsrummet« är ett återkommande inslag.

Att ensamhet generellt tolkas som antingen ett misslyckande eller en sorg bekymrar henne.

– När någon säger att »vi måste ta hand om de ensamma« låter det som om de vore socialt missanpassade, men jag undrar hur ensamhet snarare kan få omsättas som en välsignelse?

Hon ser det som två olika typer av ensamhet – som ofta blandas ihop. Det finns den självvalda och så finns den upplevda ensamheten, att ingen ser mig och jag är osynlig.

– Oftast pratar vi nog om ensamhet av typen »jag är inte sedd« men vi blandar ihop det genom att tänka att det är de fysiskt ensamma som ser sig som osynliga, men även superaktiva och socialt begåvade människor kan känna så, säger hon och fortsätter:

– En ensamhet blir negativ när det inte finns människor som ser vem jag är, som ser min situation, och då tänker jag att det blir väldigt tärande. Jag tror att vi är skapade för relationer och man måste få fördela trycket av sin egen tillvaro genom att spilla över sig själv i andra människors liv och vice versa.

Denna gemenskap är inte knuten till en parrelation eller kärnfamilj, men som ensamstående ser Johanna en utmaning i att få till den sortens samvaro. Johanna ser sig själv som en stjärna, där hon är mittpunkten och varje engagemang, relation, sammanhang är som en av stjärnans spetsar men ingen står bredvid henne och delar helheten.

– Eftersom det inte finns någon i mitten där jag är med mitt hjärta, så finns risk att ensamheten blir till ohälsa. Om ingen sitter och väntar på att jag ska komma hem för att äta, vila och sova, så behöver jag ju inte göra det. Det finns en utmaning i att ingen delar 360-gradersperspektivet med mig. Ser jag inte till att ha människor som får tillgång till mig på djupet, är det lätt hänt att ensamheten inte bara blir en välsignelse utan också något som dränerar.

Det är när hon glömmer bort att ta vara på de nära relationerna som hennes ensamhet börjar skava.

– Jag är lite melankolisk av mig, och att vara i det som känns smärtsamt tycker jag kan vara ganska skönt. Så länge jag är själv med ensamhetens tyngd går den väldigt bra att hantera, men att börja lyfta på locket tillsammans med andra är betydligt jobbigare.

Ju påtagligare hennes behov av andra människors omsorg blir, desto svårare tycker Johanna behovet är att erkänna. Vårt samtal närmar sig det som är skört och de stunder där den mellanmänskliga omsorgen berör på djupet.

– Absolut svårast är det när det gått lite för långt, när det hunnit bli jobbigt och jag känt mig ensam en längre tid, då är det som om jag passerat en gräns. Behovet blir så ömt att jag undviker att söka andras omsorg, för att om någon skulle visa minsta omtanke blir jag så berörd att det blir jobbigt. Det är jättekänsligt.

När måendet är bra kan hon både söka och ta emot omtänksamheten på ett gott sätt. Men vi dröjer oss kvar vid det känsliga och samtalar om den ensamhet som ibland kommer ikapp, kanske som mest för den ensamstående som inte har ett hem fyllt av någon annans aktivitet.

– Gud ser mig också genom andra männi­skors ögon och tilltal. Om jag inte har människor som kan tala till mitt hjärta, är det risk att Gud inte kommer åt att tala sin vishet och kärlek till mig. Då blir det lätt rundgång i tankarna och allt det vackra som jag kan tänka och fundera kring när jag är för mig själv blir till negativ ensamhet.

När behovet av gemenskap blir alltför påträngande, hur gör du då?

– Om jag för tillfället inte har en annan människa att fördela tyngden tillsammans med, behöver jag strategier för att hantera behoven av att uttrycka mig och avlasta mig själv från mina upplevelser. Där är skrivandet, poesin och på senare tid även att måla en hjälp. Min upplevelse av att ensamheten är något vackert är också för att jag delar den med Gud och vetskapen att han ser hela mig.

Om en människas relationer skulle gå att kartlägga som cirklar, kretsande på olika avstånd runt individen i mitten, medför livet som ensamstående en risk att aldrig vara någon annans första prioritet.

– De som är mina närmaste har fortfarande andra människor i sina innersta lojalitetscirklar. Även om jag är högt älskad av mina vänner har de sin partner, sina barn, sin familj som nummer ett. Det är lätt att tänka att de därmed har sitt på det torra och att de inte behöver att jag hör av mig, säger »hej, hur mår du, ska vi ses?« för deras skull, fast vad vet jag? Kanske har de ett jättestort behov av det?

Gränsen är hårfin mellan det sköna i att helt själv planera sina stunder och det sköra behovet av att bli sedd.

– Jag är väldigt tacksam över min livssituation och jag vill lyfta ensamlivet som ett fullgott alternativ. Kanske smyger det sig då in en liten bit stolthet som gör det svårt att erkänna mitt behov av andra, bara för att jag inte vill att någon ska tro att jag i själva verket inte skulle må så bra eller egentligen skulle längta efter något annat, som en livspartner. Det jag saknar mest i mitt liv är fler personer som har möjlighet att vara fullt hängivna ett gemensamt uppdrag. För det är ju så, att så fort någon får familj har den sin första kallelse där, och så ska det vara, men jag önskar att det fanns fler som jag hade kunnat få springa, i betydelsen satsa fullt ut, tillsammans med under längre tid än ett avgränsat projekt.

Där har kyrkan en stor outnyttjad potential menar Johanna, som tror att svensk kristenhets nästa väckelse behöver vara en gemenskapens och hängivenhetens väckelse.

– Det jag önskar svensk kristenhet är en djupare, modigare gemenskap i Kristi kropp. Tänk att få satsa fullt ut med hängivna lärjungar i allt vad det kan innebära av brusten­het och smärta, varje dag, hela veckan, under flera år. För mig är det en stor längtan och brist. Ja, ett liv som ensamstående skulle kunna omsättas på ett ännu rikare sätt – till välsignelse för världen – om den sattes in i en större trofast gemenskap.

• Della
• Twittra