Ett återkommande mönster i Bibeln är att någon får ett möte med Gud som ger henne en ny inriktning för livet. Förvandlingen sker inte främst genom att den enskilda människan anstränger sig, utan genom att hon öppnar sig för Guds närvaro och ord. 

I Lukasevangeliets fjärde kapitel använder Jesus en bild som berör detta. Han talar om en såningsman, vars sådd hamnar i olika jordmån. Somligt hamnar på steniga ställen där det omöjligt kan växa något. Andra frön hamnar på vägkanten där de äts upp av fåglar. Men en del hamnar i god jordmån och där kan fröna växa upp och bli till riklig skörd. Ingen människa har nog en enda typ av jordmån, utan flera. I mitt hjärta finns snarare både steniga ställen, vägkanter och bördig jord.

När jag ser utebliven växt är risken stor att jag blir missmodig eller stressad. Missmodet riskerar att stänga mitt hjärta för Guds förvandlande nåd. Stressen föder fram en jakt på egenskapad tillväxt.  

Men ofullkomlighet och brist är inte ett hot mot att frukt ska kunna växa fram i mitt liv, utan snarare dess grogrund. Det är det ofullkomliga hjärtat som kan öppna sig för Guds fullkomlighet och kärlek. Hård mark stöter ifrån sig frön – oavsett hur många frön som sås. Mjuk jord är en bördig grund för frön att slå rot i – oavsett hur få fröna är. 

Hur kan ett hjärta bli mjukt? I Lukasevangeliet kapitel sju möter vi två personer. Den ena är en beläst jude som bjuder hem Jesus för att umgås med honom. De delar gemenskap med varandra, men umgänget avbryts av att en annan person – en kvinna – går in i mannens hus och utgjuter sina tårar över Jesu fötter. 

Den lärde mannen reagerar över kvinnans beteende och förväntar sig kanske att Jesus ska avvisa henne. Men Jesus lyfter fram kvinnan som en förebild och säger sedan: »Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.« 

Kvinnan som gråter sina tårar vid Jesu fötter och utgjuter sin kärlek inför honom kan bli vår förebild. Hon visar oss hårdhjärtade vägen framåt till ett förvandlat liv.

Vi vet inte varför hon gråter. Det vi däremot märker är att hon inte verkar vara särskilt upptagen med hur människor ska uppfatta hennes kärlek till Jesus. Längtan efter Jesus driver henne att söka sig närmre honom, och omgivningens eventuella reaktioner hindrar henne inte.

När vi väl fått skåda Jesu blick behöver vi inte ängsligt stirra oss runt omkring på hur omgivningen reagerar. I stället har det tillvända ansiktet från Gud själv väckt längtan att tränga oss närmre honom. Genom att bli viss att Guds ansikte är vänt mot mig, oavsett vad jag lyfter fram inför honom, vågar jag söka mig till honom med hela mitt liv: både det jag är stolt över och det jag skäms inför. 

När längtan efter Jesus blivit stark nog hindrar inte omgivningen mig från att söka mig till Jesus. Genom att komma i kontakt med min längtan och min nöd drivs jag till honom som kan möta min längtan. 

De tårar som rinner ner över våra kinder kan rena blicken och leda oss närmre Jesus. Den som söker sig till Jesus och utgjuter sina tårar och sin kärlek över honom låter tårarna bli likt vatten som faller på torr jord. I början sker ingenting, men ju mer regn som faller desto mjukare blir jorden. Så småningom har regnet gjort marken bördig igen. 

Det hjärta som kommit i kontakt med sorgen över svekfullhet, otillräcklighet och världens lidande – och anat något av Guds godhet – förvandlas. När jag sett något av Jesu kärlek söker jag mig, likt kvinnan, till honom. Jag behöver bli viss om mitt behov av Gud, men också lita på att Gud är god och möter mig. 

Thomas Merton skriver: »En människa blir inte helig av övertygelsen att han är bättre än syndare, utan av insikten att han är en av dem, och att vi alla tillsammans är i behov av Guds nåd!  Det hjärta som sett sitt behov av Gud blir en växtplats för Guds nåd.«

Jesus säger att kvinnan visar stor kärlek, för att hon fått sina synder förlåtna. När tacksamheten tystnat i mitt liv och hjärtat börjat bli hårt, får kvinnan bli min följeslagare. Hon visar mig att platsen där tacksamheten föds är vid Jesu fötter. När jag faller ner inför honom, blir jag inte nedtryckt – utan upprättad. Efter att kvinnan böjt sig för Jesus befriar han henne från skulden och upprättar henne till ett nytt liv. Han säger: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid! 

• Della
• Twittra