Kyrkan är inte ett varumärke, men …

Jag blir provocerad av Christoffer Abrahamssons reflektion i Budbäraren 11/12 2020. Jag försöker förstå varför. Det kan vara för att jag blir träffad, säkert med rätta. 

Jag löper ständig risk att dras mot ytan, det märker jag (ibland). Men kan det vara för att jag tycker det träffar lite snett och inte skapar frimodighet, väl medveten om att man i en kort artikel inte kan täcka in alla vinklar och dessutom spetsar till det för att väcka eftertanke (provocera!)? Jag tror att jag begriper syftet och ser behovet av det Abrahamsson skriver. Om inte den innersta drivkraften är den glädje och kärlek det glada budskapet om Jesus skapar, så blir man lagisk, krävande och trött. Men ändå, förlösta av evangeliet, så vill och kan vi mitt i – och med – vår ofullkomlighet älska, tjäna och vittna. Vi vill ju att fler ska få lära känna Jesus och leva nära honom. Då blir rätt typ av synlighet, effektivitet och mätbarhet både riktigt och viktigt. 

Synliga, inte för att göra vårt namn känt, men Jesu namn. Annonser för språkcafe, Alpha online, websända gudstjänster när det behövs. Att människor känner till att det finns kristna i deras område. Inte genom vittnes­ångest och påhopp men genom hjälpsamhet, uppmuntran och kanske ett ord om Gud i rätt tid som öppnar takfönstret uppåt. 

Effektiva, inte för att utnyttja och köra slut på varandra, men för att använda resurserna rätt. Väl genomtänkta och utförda aktiviteter. Motsatsen till ineffektivitet, byråkrati och resursslöseri. Rimlig utvärdering så vi får ett hum om vad som blir frukten (!) av det vi satsar på. Rätt person på rätt plats, så att kraft och engagemang förlöses. 

Mätbara framsteg, inte för ett ytligt framgångstänkande som ger poäng att skryta med, men återigen för att kunna värdera det vi gör och se om det har förutsättningar att leda människor till tro på Jesus Kristus. Medvetna om att Gud också arbetar i det fördolda där vi ofta inte får se det vi längtar efter eller längtar efter det Gud ser. Men löper vi inte också risk att i (falsk luthersk?) ödmjukhet gömma oss bakom brist på förväntan och uteblivet resultat – eller frukt? Ibland blir vår försiktighet att veta hur det går komisk: »I haven´t actually caught any, but I have influenced quite a few«, som fiskaren sa. Eller fruktodlaren: »Det blev visserligen inte några mogna äpplen, men det var desto fler kart«. 

Den evangelisk-lutherska definitionen av vad som kännetecknar kyrkan sammanfattas ju så här: »Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas«. Det är tre synnerligen synliga saker: De kristnas gemenskap i gudstjänsten, den offentliga förkunnelsen av evangeliet, inklusive det personliga vittnesbördet och de förkroppsligade uttrycken för evangeliet som heter dop och nattvard. Det får aldrig ske i det fördolda, om inte i fysiska förföljelsesituationer. 

Nu tror jag inte att Abrahamsson blir så provocerad av mina tankar. Han skulle förhoppningsvis hålla med om att rätt synlighet, effektivitet och mätbarhet inte behöver äventyra fördolt liv, trofasthet och kärlek. 

Låt mig till sist citera Biskop Andreas Holmberg: »Nu är det hög tid att förflytta fokus till syftet … : nämligen att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbedas och skapelsen återupprättas!«

Svar direkt:
Jag vill tacka Stefan Holmström för hans reflektioner och responsen på det jag skrivit! Vi båda delar längtan om att Jesus Kristus ska bli känd och att fler ska vilja följa honom. Eventuellt talar vi olika dialekter och gör olika betoningar och där jag ser risker, ser Stefan möjligheter. 

Givetvis ska vi reflektera över vad kyrkan gör och hur vi använder våra resurser – men vad vi sätter upp för måttstock kommer också forma vad vi ser och vad vi strävar mot. Min fasta övertygelse är denna: Den kyrka som ängsligt söker omgivningens bekräftelse har svårt att fritt älska den värld vi är satt att tjäna. Den kyrka som söker sig mot Gud blir fri, modig och självutgivande i sin kärlek. 

Lösningen på församlingars problem är kanske inte alltid att göra mer och anstränga sig hårdare – utan att stilla sig och rikta in sig mot centrum, mot Jesus. Om vårt fokus ensidigt hamnar på vad vi ska göra och vad för resultat vi ska nå, är risken stor att vi väljer metoder att göra Guds vilja som skiljer sig från vad som kännetecknar Guds väsen. 

När Jesus beskriver himmelriket använder han olika bilder, en bild som kanske visar min poäng är liknelsen om senapskornet. Något som är så litet att det föraktas kan växa till ett träd och bli en boplats för himmelens fåglar. Fåglar som kanske sjunger en ny sång om Guds rike för oss, en som skiljer sig från samhällets sånger om mer, större och bättre.

Christoffer Abrahamsson