Bibelordet från Första Samuelsboken 15:22 »lydnad är bättre än offer« har följt Rune Månsson som ett signum igenom livet – från uppbrottet från tjänst i EFS i kölvattnet av den karismatiska väckelsen under 70-talet, till den fria kallelsen och uppdraget att bära fram Guds röst till uppbyggandet av hela Kristi kropp. 

– Jag kände mig inte välkommen i EFS-sammanhang, för att jag vägrade att lägga lock på det övernaturliga, men i det hela har Gud varit generös med försoning och upprättelse, säger Rune Månsson.

Under våren 2019 har Budbäraren följt några starka personligheter, var och en representant för en av Bibelns fem så kallade tjänstegåvor: apostel, profet, evangelist, herde och lärare. Tjänsterna, som i tidigare texter har flutit in i varandra, blir inför det sista mötet plötsligt alldeles för tydliga för att lindas in i vaga beskrivningar. Rune Månsson flödar i det profetiska. Han är tydlig med att samtliga tjänstegåvor ska leva i symbios med varandra och verka för församlingens uppbyggande.

– Profettjänsten ska underordna sig kristenheten som en del i tjänsten, även om det inte är lätt. Även om tjänstegåvorna finns i församlingen, måste församlingsledarna och medlemmarna vara sams om att vara i funktion tillsammans. Under de 50 år som jag har jobbat med profetisk tjänst har inte en enda församling stöttat mig, varken i synlig eller andlig mening, säger Månsson och citerar Efesierbrevet 4:11–12.

Rune Månssons resa i det profetiska började när han var 25 år gammal. Under en bönestund med en bibelstudiegrupp i Södertälje rördes han av den Helige Ande utan någon som helst föraning om det profetiska och tjänstegåvornas funktion. 

– Det kommer en stor klarhet om att jag hade fått tungotalet. Karin som var med i samma bönegrupp som jag, hade drabbats av det karismatiska och rörde sig mycket i Anden. Hon var den första som jag berättade för, och då fick jag veta att hon hade bett för mig. 

Månsson blir fylld av helige Ande och i 26-årsåldern avskiljs han som pastor – symboliskt nog i Uppsala Domkyrka som skymtar i bakgrunden under vårt samtal. Han placerades i Västerbotten, så långt från Hälsingland att han skämtsamt kallar det för utomlands. Här tjänade han som pastor i 12 år tills han blev mentalt och andligt utmattad. En förflyttning till Edsbyn i Hälsingland blev hans räddning. 

Efter 16 år i tjänst för EFS kom den karismatiska väckelsen där det ena motståndet avlöste det andra. En tid som han oskyldigt drabbades av, som Månsson minns det.  

–  Trosrörelsen kom med buller och bång på 80-talet. Då börjar det lokala ledarskapet i alla församlingar att skruva igen kranen för att inte släppa fram de gåvor vi har. Det var otroligt oroligt.

I »Den karismatiska väckelsen: Vad hände?« (2018) beskriver baptistpastorn Claes-Göran Bergstrand den karismatiska väckelsen utifrån personliga erfarenheter. »Det var ett befriande budskap för ’samfundskristna’ av vilka många kände sig ’låsta’ inför den traditionella pingstförkunnelsen. Men det var också ett befriande budskap för många pingstvänner, särskilt för dem som växt upp under 1950- och 60-talen, då man blivit hämmad av en stereotyp förkunnelse vad gällde andedop och andliga gåvor.« I boken förklarar Bergstrand hur Sveriges väckelserörelse inspirerades av det amerikanska Jesusfolket och 60-talets kristna väckelserörelse på USA:s västkust. 

1966 anordnade Full Gospel Business Men’s International och Affärsmän i Andlig Aktion den första karismatiska konferensen i Stockholm. Denna backades upp av såväl församlingar i Svenska kyrkan som i frikyrkor. »Konferensen var början på ett andligt skeende bland ’samfundsfolket’. Många icke-pingstvänner fick smak på ett djupare andligt liv med upplevelser av Andens kraft«, skriver Bergstrand. 

Månsson nämner bland annat pingströrelsens ledare Lewi Pethrus, med stark förankring i 60-talets amerikanska väckelse, som en viktig länk och en av de ledande gestalterna under perioden, inte minst som en »tydlig och typisk« profet. För Månsson själv mynnade perioden ut i ett vägval mellan lydnad och offer.

– Det blev en kamp just för att jag fått något som gåva, levt i den i 16 år och sett hur Gud använde den. Helt plötsligt uppmanar mina kollegor mig att stänga luckan, och det orkade jag inte, för det kändes som olydnad gentemot Gud. 

Det hela ledde till en infekterad diskussion och ett samtal med den lokala föreningens ordförande som å hela föreningens vägnar tyckte att det var bäst att Månsson lämnade sin tjänst.

– Jag var inte välkommen i mitt EFS-sammanhang, för att jag vägrade att lägga lock på det övernaturliga. Jag har alltid vandrat i udda beslut som inte hör hemma i rörelsen. Efter 16 år i tjänst för EFS blev jag till slut ställd åt sidan utan lön. 

Trosrörelsen utarmades lika snabbt som den bröt ut, och tiden som följde präglades av ensamhet och ekonomiska svårigheter för Månsson. Familjen, som bestod av fru och två barn, upplevde trots motstånd Guds mirakler i skuggans dal. En smäll från Skattemyndigheterna – en kvarskatt på 36 000 kronor – blev vid ett tillfälle oförväntat betald av en grupp företagare som lovat att rycka in om och när det skulle behövas. Ett annat år fick familjen gåvor som motsvarade Månssons årslön.

– Gud matade oss som han matar fåglarna. Jag hade nästan inga inkomster, och vi hade inte EFS, men Gud skötte om oss.  

För att lösa den ekonomiska instabiliteten bad Månsson om en synlig arbetsgivare. En vän erbjöd honom en ovanlig tjänst som förebedjare för ett företag.   

Uppdragen som bedjande konsult ramlade in och Månsson gjorde sig ett namn bland ledare för företag med kristen grund. 

– Gud gav mig en helt ny arbetsmodell för min förebedjartjänst. Jag skulle skrota reglerade arbetstider och gå in i en form av profetisk förebedjartjänst som jag inte riktigt kan förklara. Ibland var jag bara som en dator som står öppen och är igång, andra gånger var jag mer i funktion än vad jag hade lön för. Allt detta utifrån den profetiska ådran.

Ett exempel är när Månsson fick uppdraget att skriva en förbön för telecomjätten Ericsson i Expressen.  

Den profetiska tjänsten innebär också att lyda oväntade impulser, exempelvis att sätta sig i en bil och åka flera mil ovetande om målet, för att be för en totalt okänd man. Eller att hamna i en bibelstudiegrupp mitt på Hisingen och be frälsningsbönen med en kvinna som förlorat sin mamma i Estoniaolyckan som barn – allt detta utifrån en syn som Gud visat, berättar Månsson.

– Att se en människa läkas och upprättas, det är något vackert i det. 

30 år efter att Månsson lämnat tjänsten i EFS, fick han rörelsen och en specifik person på hjärtat. Det var början på en försoningsprocess och ett tecken på Guds humor, förklarar han.

– Gud kopplar mig hela tiden med ledare som jag ska be för, och Kerstin Oderhem är ett sådant fall. När hon arbetade i Sydöstsverige ringde jag henne och sa att jag ville träffas. Jag hade ett märkligt ärende, men hon var beredd på det.  

Månssons budskap till Oderhem visade sig vara en bekräftelse på de val och beslut som hon stod inför. 

– Jag hade ju lämnat tjänst i EFS, även om jag var kvar som medlem. Jag var så bedrövad över att vi inte kunde hitta en uppgörelse, så jag gick sällan på möten. Men Gud är generös med upprättelse om man vill lyda Honom. Jag fick tillbaka full respekt för EFS, allt som gick fel handlar om att det var en tuff och kärv tid.

Sedan dess har Månsson av och till blivit inbjuden till sin lokala förening för att vara en del av styrelsen, bland annat som medlare och förebedjare. Det har på något sätt varit en viktig process och en del i att sluta cirkeln i hans upprättelse och försoning med EFS, förklarar han. 

• Della
• Twittra