Redan i den tidiga kyrkan möter vi spänningen mellan de kringresande evangelisterna, de karismatiska profeterna och de bofasta geografiska församlingarna. Denna spänning lever kvar också i vår tid även om det ser annorlunda ut idag. Spänningen mellan konferens och vardag, väckelsemöte och söndagsgudstjänst, kringresande evangelister och bofasta herdar finns kvar. Hur tar man vara på det Gud gör under en helgkonferens? Hur är man tacksam för det som skedde samtidigt som man vet att intresset svalnar med tiden? Hur vårdar man det som Gud sår ut?
I mars i år besökte Sebastian Stakset Helsingborg under den ekumeniska konferensen Hopp för Helsingborg.
Besöket slogs upp i lokalpressen, möteslokalerna var för små och vittnesbörden många om hur Gud berört människor.
Daniel Svensson, ordförande Helsingborgs kristna råd och präst i EFS-kyrkan i Helsingborg, var drivande i att få Sebastian Stakset till Helsingborg.
– Jag blev väldigt berörd när jag lyssnade på en intervju med honom och kände starkt att han behövde komma hit. Den situation som råder på många ställen i vårt land, med gängkriminalitet och drogmissbruk som kryper ner i åldrarna, brottas vi också med här i Helsingborg. Sebastian kan med sin bakgrund tala på ett sätt som vi inte kan och han kan nå människor som inte vi kan nå.
Under planeringen av konferensen hade styrelsen i Helsingborgs kristna råd ett möte inbokat med socialdirektören i Helsingborg, Dinah Åbinger. Mötet gällde inte Staksets besök, men när det kom på tal frågade Daniel om de ville vara med på ett hörn.
– Förvånande nog var de positiva. Hon berättade att de på socialen i Helsingborg brukar säga att det som kan få det att vända för en människa är frälsning, flicka (partner) eller familj. Då kör vi på frälsningen nu då, sa jag! De var väldigt öppna mot oss och jag fick en god kontakt där.
På fredagen hade Sebastian två samlingar med temat »Hur botar man hopplöshet?« med cirka 150 socialarbetare där han fick berätta sin berättelse. Han lovade också att skicka dem en kopia av sin bok.
– Han har ju haft mycket kontakt med socialen tidigare men inte på det sättet. Så det var speciellt för honom också att få tala med dem, uppmuntra dem och berätta sin starka berättelse. Det blev två speciella samlingar, berättar Daniel.
På fredags- och lördagskvällen hölls möten i Pingstkyrkan. Den lokalen visade sig dock vara för liten med sina 400 platser så filmvisning anordnades i närliggande lokaler.
– Det var ju nästan 600 första kvällen och över 500 personer andra kvällen. Vi skulle haft en större lokal. Det var inte ultimat att behöva skicka in folk i andra rum, säger Daniel.
Sebastian kom inte ensam utan hade ett team med sig som också vittnade och berättade om sina liv. Både Daniel och Anna återkommer till styrkan i att Sebastian inte kom själv.
– Det var en väldig styrka att det var fler som vittnade och hade liknande, starka berättelser. Det blev två väldigt goda kvällar med flera människor som kom fram på inbjudan till frälsning och vi fick samla ihop flera kontaktlappar från de som ville ha fortsatt kontakt med kyrkan.
De är båda överens om att helgen var lyckad och intresset stort. Men vad hände sen? Hur påverkade helgen Helsingborg som stad och EFS-kyrkan i Helsingborg som gemenskap?
Sex månader senare kan Daniel och Anna se två tydliga frukter efter helgen med Sebastian: glädjen i att få göra en ekumenisk satsning i Helsingborg, och mötet med de nya människorna som helgen medförde. Daniel lyfter också fram glädjen i att planera och genomföra konferensen tillsammans med de andra kyrkorna i Helsingborg.
– Det var många äldre från andra kyrkor i staden som sa: »Tänk att vi får göra det här tillsammans! Och att samla så här mycket folk, det var länge sedan det hände i Helsingborg.« Jag tror att det är en större glädje i en utåtriktad satsning än att bjuda in till fördjupning för kristna. Att nå ut engagerar verkligen Guds folk och att få göra något som tydligt påverkar staden.
På torsdagen efter konferensen drog EFS-kyrkan i Helsingborg igång en Alphakurs.
– Vi blev en grupp på 18 personer. Det var en väldigt brokig skara men det blev en fantastiskt bra kurs som påverkade hela församlingen. Det har lett till att vi har en ny Alphakurs den här terminen med 17 deltagare. Det känns som vi fått igång en snöbollseffekt där folk blir berörda och bjuder in nya. Det är väl det som är frukten, att vi har kommit i kontakt med nya människor.
Daniel berättar om en ung tjej på Alpha vars bästa vän nyligen blivit skjuten i Helsingborg. Helt plötsligt kom tidningsrubrikerna nära och fick ett ansikte.
– Det har varit så långt borta även om det är nära. Att sitta med henne och lyssna på hennes berättelse, men även många andra som har så mycket trasighet i livet, det påverkar en.
Anna berättar om den brokiga skaran som utgjorde Alphakursen:
– Vissa som har levt ett tufft liv kände igen sig i det Sebastian delade. De flesta var där för att de upplevde att de behövde det som Sebastian talade om. Ingen kunde förneka att det hade hänt något med Sebastian. Ingen kan förneka Gud på något sätt i det här. Någonting hade hänt och nu var vi där tillsammans för att upptäcka det.
Daniel fyller i:
– Sista träffen i våras sa jag till dom: »Alltså titta på oss. Vad har vi gemensamt egentligen?! Vi är gamla och unga och från så olika bakgrunder.« Men vid varje träff fick vi uppleva glädjen i att mötas: »Fy vad roligt vi har tillsammans, så mycket gemenskap«. Jag sa till dom: »Det är ju detta som är församling! Ni har fått en försmak på en församling.«
Nya människor medför nya perspektiv
i en gemenskap.
De kan också se sådant som gemenskapen själv tar för givet. En sådan sak var den goda gemenskapen.
– En kvinna sa på andra träffen att »alla är snälla här« och jag såg hur förvånad hon var. Hon hade aldrig varit med om något sånt och den otryggheten som hon kanske alltid haft blev tydlig. Det är ju det vi har att erbjuda.
När jag får höra kommentarer som: »Åh, jag känner mig välkommen, det var någon som såg mig, någon som var intresserad av mig«, då blir jag stolt över min församling.
Anna:
– Man kanske blir hemmablind. Med många kristna vänner kan man bli lite bortskämd med en god gemenskap. En annan sak som jag tror vi tar för givet är de äldre kvinnorna som varit kristna hela livet som kommer på söndagens gudstjänst. Det blev tydligt på Alphakursen när de öppnade munnen och talade till de här kriminella typerna, att det fanns en sådan respekt från dem!
Flera deltagare vittnade om en gemenskap som inte var dömande eller kontrollerande.
– Vissa var tydliga med att man inte kände sig redo att börja tro men tackade och sa: »Även om jag inte vill så känner jag att ni tycker om mig, ni pressar inte mig.« Det tyckte jag var så fint. En tillåtande gemenskap liksom, berättar Daniel.
Daniel och Anna återkommer till vikten av att arbeta långsiktigt, något som också Sebastian och hans team talade om.
– De var tydliga med att, den som vill ta emot Jesus, påbörjar en lång resa, precis som för Sebastian själv. Det har ju inte vänt över en natt för honom utan det tog långt tid. Varje människa som vill bli frälst behöver kristna som finns närvarande under lång tid som andliga fäder och mödrar, säger Daniel och fortsätter:
– Vissa har kommit in och blivit en del av vår gemenskap och andra har vi sporadisk kontakt med. Vi försöker höra av oss till dem nu och då. På så vis får de påminnas om att vi finns och att vi är en plats att återvända till.
Konferenshelgen Hopp för Helsingborg mynnade inte ut i 100-tals nya lärjungar i EFS-kyrkan i Helsingborg. Men det gjorde att gemenskapen fick välkomna människor som de inte tidigare hade kunnat nå och komma i kontakt med. Vad som hände med enskilda människor är gömt hos Gud, men Daniel ser frukten av helgen i församlingen och ser det som en början på något större:
– Detta är en liten början till någonting som är väldigt inspirerade och spännande och som märks i hela församlingen. Våra små konflikter i församlingen blir oviktiga när vi märker att nya människor kommer hit och vill vara här. Det skapar en glädje och en framåtanda i hela församlingen. Och det kan man bara tacka Gud för. Hur får man den här bollen att rulla? Jag vet inte. Men såhär gick det för oss och det är bara nåd.
Tjänsterna är många, Herren är en. Konferens Hopp för Helsingborg gav en injektion av glädje och hopp för människor och kyrkorna i Helsingborg. Det skapade mötesplatser och gav människor en väg in i kyrkan som inte tidigare haft det. Nu fortsätter arbetet för den bofasta kyrkan i Helsingborg med att vårda, nära och förvalta det som Gud sått och som sakta börjat spira i människors liv.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet