Teologi

Himlen mitt i världen Han oss visat har

Måltiden är den tredje rubriken som det nya kyrkohandboksförslaget sammanfattar högmässan och mässan i. En given rubrik för många och ett moment som kan undvaras enligt andra.

Måltiden inleds med att altaret dukas. I en lågkyrklig tradition är frågan nära till hands vad som är nödvändigt av liturgiska moment för att fira nattvard. I en mening är det enda nödvändiga, förutom bröd och vin såklart, att vi läser nattvardsbönens instiftelseord. »Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd …« Det är genom den bönen som brödet och vinet blir till nådemedel. Samtidigt är begrepp som »nödvändigt« ganska ointressant när vi talar om sådant som längtan och kärlek. Hur gör vi när vi förbereder en måltid för någon vi älskar? Vi lägger en ren duk på bordet, dukar med fint porslin, tänder ljus och pryder med blommor – inte för att det är nödvändigt i direkt mening. Vi gör det för att vi älskar den vi möter vid bordet. Så är måltiden vid altaret och dess förberedelse också en akt av kärlek.

I instiftelseorden, som vår handbok hämtar från 1 Kor 11:23-25, förekommer ordet åminnelse. Själva ordet har vi kvar från 1917 års bibelöversättning. I Bibel 2000 heter det »till minne av«. Men det grekiska anamnesis har en vidare betydelse än att bara minnas något som har skett. (Inom sjukvården förekommer ordet anamnes för att sammanfatta en patients historia, som har betydelse för behandlingen i nuet.) Den lutherska kyrkan har tolkat det som att historien genom åminnelsen flyttar in i nuet. Denna nutid ser vi på många sätt i gudstjänsten. På första advent säger vi till exempel: »I dag rider Jesus in i Jerusalem.« Väl medvetna om att händelsen inte utspelar sig i dag i egentlig mening utan för 2000 år sedan. Men den sker också nu. Han kommer ridande till oss när vi vänder oss till honom. Så är också måltiden något som sker i nuet, fastän händelsen vi firar redan har ägt rum. Men nattvarden pekar också framåt, mot himlen. Jesus sade om denna måltid vid det första nattvardsbordet: »Jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.« (Luk 22:16) Historien, nuet och framtiden blir ett i denna måltid.

I nattvardsliturgin finns flera moment som vill främja gemenskapen bland Guds folk. Det mest påtagliga exemplet är fridshälsningen, som fått en alltmer handgriplig roll i många av våra kyrkor den senaste tiden. Själva momentet hänger samman med ett av Jesus strängare ord: »Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg …« (Matt 5:23–25)

En inte helt ovanlig vrångbild av kristen tro är att vi kan be Gud om förlåtelse för att vi helt enkelt inte vågar eller vill be andra om det. Ovanstående Jesusord ur Bergspredikan visar hur den uppfattningen missat något väsentligt. Relationen till Gud och förhållandet till bänkgrannen hör ihop. Fridshälsningen är en viktig påminnelse om detta, vare sig vi likt de orientaliska kyrkorna (och våra laestadianska vänner) vandrar omkring i kyrkan för att få oförrätter ur världen. Eller om vi lite mer försynt vänder oss till grannen för att önska frid innan vi förenas i Kristi kropp och blod. Fridshälsningen påminner också om den levande Herre vi möter i nattvarden. Något av det första den uppståndne säger på påskdagens kväll är just orden: »Frid över er.« (Luk 24:36)

Nu är den uppståndne närvarande mitt ibland oss igen, i bröd och vin. Hur är det möjligt? Luther möter den frågan med en bild från medeltidens vanliga arbetsplats, smedjan. När smeden håller järnet i glöden blir det glödande rött. Elden flyttar in. Det är fortfarande samma järn, men det har också eldens egenskaper för en stund. När vi tar emot nattvarden är det därför Kristus själv vi tar emot. Han är där, som elden i järnet. Inte bara så att vi minns vad han gjort och rent symboliskt tar emot honom. Men inte heller på ett sådant sätt att brödet och vinet har förvandlats så att de bär på Kristus även efter mässans slut. Järnet svalnar ju något en stund efter att det kommit ut ur elden. Ändå är det så varmt att det ska behandlas med stor respekt. Brödet och vinet förtjänar att bemötas med en ännu större respekt. De har ju burit Kristus själv till oss! Hur det är möjligt? Ja, det är ett mysterium. Vi varken kan eller behöver förstå det, utan bara tacka och ta emot. För dig utgiven. För dig utgjutet.

För de första kristna var detta mysterium en glädje utan like. »De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.« (Apg 2:46) Vilket gudstjänstreferat. De nerböjda huvudena verkar lysa med sin frånvaro. Upptäcker vi med dem att »Himlen mitt i världen Han oss visat har«, då kan vi som i Sv Ps 17 verkligen »Ge Jesus äran« och sjunga vårt Halleluja!